På kort tid har jag sett två verklighetsbaserade filmer om homosexuella män som rörde sig i politikens värld: Milk och Ebbe — The Movie. Den första handlar om Harvey Milk, politiker i San Francisco, som mördades av en politikerkollega 48 år gammal 1978. Den andra handlar om Ebbe Carlsson, journalist, förlagschef och privatspanare, som dog i AIDS 44 år gammal 1992. Två både inspirerande och tragiska livsöden. Vad fastnade jag för i filmerna (och i deras liv)?

• Det är (nästan) aldrig för sent att ändra livsinriktning och göra skillnad. Harvey flyttade 40 år gammal, efter en grå tillvaro med ett intetsägande jobb i New York, till San Francisco, där han startade egen kamerafirma och blev politiker.
• Döden kommer, och det gäller att ta vara på den tid man har och leva livet till det yttersta. Ebbe visste att han skulle dö i AIDS, och det gav honom dels en impuls att ta större risker, att göra det han verkligen ville göra, och dels en tröst när han blev förtalad, förnedrad och föraktad i samband med Ebbe Carlsson-affären.
• Båda stod till vänster i politiken, men medan Harvey föreföll nästintill altruistisk (men ekonomiskt illiterat) fick man en känsla av att Ebbe var en egocentrisk streber som såg Socialdemokraterna som det maktbärande parti man måste ingå i för att kunna få inflytande. Hur fördelar sig dagens politiker i dessa två läger?
• Hur man når framgång. Ebbe fick rådet ”att kunna allt och känna alla”. Aj då. Mina framgångar lär bli begränsade.

Båda filmerna rekommenderas varmt.

Se en trailer för Milk, en trailer för Ebbe — The Movie samt ett tidigare inlägg om Ebbe Carlsson.
Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN1, DN2, DN3, GP