Niclas Berggren 11:11 den 18 February 2009

Dödsmeditation

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

pierre 13:47 den 18 februari 2009

Nämen, vadan detta? Kristen musik av en kristen tonsättare. :-)
nonicoclolasos 13:51 den 18 februari 2009

Pierre: Det har förekommit förr på denna blogg – t.ex. här, här och här. I’m open-minded! :-)
Kristian Grönqvist 14:08 den 18 februari 2009

Trevligt, men hur var det med upphovsmannarätten?
Baphomet 17:48 den 18 februari 2009

Jag får egentligen inte lyssna på sådant här, anses det. Man menar att det är ett samhällsproblem. För många år sedan inhandlade jag en cd med Pärt-musik på Åhléns, som då hade en särskild avdelning för ”klassisk” musik. Mannen som tog betalt av mig samtalade samtidigt med en annan kund. ”Först Gorecki. Nu ska de köpa Pärt också.” De skakade båda på huvudena. Jag uppfattade det som att mitt utseende var felaktigt på något sätt.
pierre 18:37 den 18 februari 2009

Baphomet: Vilka töntar! Musiksmak är onekligen intressant som social markör. Och detta är ett ängsligt fält. För något år sedan kvarstod endast viss samtida konstmusik som riktigt exklusiv, med hög inträdesbarriär. Men nu har vissa pretentiösa elektronikamänniskor approprierat även detta område. Men det är bra.

Frågan är inte så mycket vad, utan hur man lyssnar. Meshuggah knäcker det mesta av efterkrigstidens ton- och rytmexperiment. Men det begriper de inte. Inte heller att komplexiteten inte endast finns i det tonala, harmoniska eller rytmiska. Anyway, oavsett detta är No. 3, Op. 36 fantastisk.
nonicoclolasos 20:36 den 18 februari 2009

Baphomet: ROTFLMAO!

Kommentarer är stängda.

Dela: