I Sverige tenderar intressegrupper av tradition att ses i ljus dager. Genom att olika grupper får verbalisera sina hållningar och uppfattningar anser många att det såväl det offentliga samtalet som den demokratiska beslutsprocessen berikas. Men det finns andra perspektiv. Professor Mancur Olson lät 1982 publicera The Rise and Decline of Nations, vari han varnade för intressegruppers förstelnande effekt på länders ekonomier. Han menade att de flesta intressegrupper inte har incitament att verka för ekonomisk tillväxt, då tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. I detta avseende är alltså tillväxt en kollektiv nyttighet. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad (de ger här upphov till en negativ externalitet). Detta kommer att påverka politiken, då politiker och intressegrupper ofta samarbetar för ömsesidig vinning. 

I en översiktsartikel, publicerad i Southern Economic Journal, dras följande slutsats om huruvida de 25 senaste årens forskning ger denna teori sitt stöd:

A review of over 50 separate works reveals that, on the whole, the theory of institutional sclerosis is generally but certainly not universally supported.

En ny studie, ”Interest Groups and Economic Performance” (gratisversion här), studerar denna fråga över tid i Tyskland och förstärker stödet för teorin:

Using data from the period 1973–2006, we then present the field’s first time-series analysis of the effects of the number of interest groups on the German lobby list and macroeconomic performance, gauged in terms of economic growth and inflation. The number of interest groups (as a proxy for their influence) is shown to have an important impact on macro-variables: Interest group activity significantly leads to a decline in the growth rate and a rise in the inflation rate.

Antalet intressegrupper som finns registrerade hos Förbundsdagen har utveckats så här sedan 1973:

Att just Tyskland studeras är särskilt intressant mot bakgrund av att Olson i boken diskuterar just det landet. Han menade att det efter andra världskriget fanns få intressegrupper kvar där och att det var en viktig orsak till ”det tyska ekonomiska undret”. Men när ett land stabiliseras politiskt växer intressegrupperna till, enligt Olson, och däri tycks han ha fått rätt. En sak man kan diskutera med den nya studien är förvisso om just detta med antalet grupper är ett bra mått på deras inflytande. Problemet är här, som i andra studier, att det inte finns några andra bra, tillgängliga mått.