Niclas Berggren 19:04 den 23 January 2009

Tempofylld melankoli

Sjostakovitjs Kammarsymfoni (op. 110a), 2:a satsen, har ett starkt tilltal:

Anders B Westin 19:14 den 23 januari 2009

Mkt mkt bra. Man riktigt känner hur ondskan försöker hinna ikapp.
Det gäller att skynda.
Camilla 19:33 den 23 januari 2009

Tack, hade skrivit upp hans namn på en lapp nånstans..
Anders H 20:33 den 23 januari 2009

Notera det lilla prefixet ‘till’ i ‘till-tal’, vilket gör den ordlösa musiken begreppslig, som om den hade riktning och vore översättningsbar. Mycket finns att säga om detta. Shostakovich var både kärv, allvarlig och ibland ironisk. En del av storheten får vi nog tacka politrukerna och censuren för, ty att transcendera begränsningar krävs kreativa strategier det öppna samhället håller för överflödiga. Vi kan nog inte höra musiken som den uppfattades under Sovjettiden. Uruppförandet av Leningradsynfonin (nr.7) fick människor applådera i timmar, krama varandra i foajén och på gatan utanför konserthallen. Bitvis låter det som en skev vaktparad som spårat ur. Censuren begrep inte de ironiska inslagen, men det gjorde konsertbesökarna.
Florian 13:54 den 25 januari 2009

Hade aldrig hört detta innan, blev tagen av stycket. Tack!

Kommentarer är stängda.