Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Som en reaktion på min debattartikel om staten som biltillverkare fick jag idag en föreläsning om hur bra det gick när staten gav sig in i stålindustrin. SSAB bildades 1978 som en sammanslagning av tre stålverk i djup kris. Företaget börsnoterades 1989 och den svenska staten sålde sina sista aktier 1994. Idag är SSAB ett stort och lönsamt företag med 8.400 anställda i 40 länder och försäljning över hela världen. Med rimliga mått mätt en success story.

Frågan är dock hur säker man kunde vara på detta 1978. Kan staten plocka russinen ur kakan? Även om statliga företag i genomsnitt är mindre lönsamma än privata finns det förstås undantag, som skulle kunna vara möjliga att identifiera. Men hur ofta ska man tro att politiker med ögonen på nästa valrörelse kommer att hitta russinen? Jämfört med affärsmän som riskerar sina egna pengar?

I en debattartikel i Expressen och på sin välskrivna blogg berättar Nonicoclolasos-kollegan Peter Santesson-Wilson om hur skrivmaskinen och dessförinnan pianot sågs som framtidens investeringar. Hur kan Maud Olofsson veta att Saab inte är ett piano och att Volvo inte är en skrivmaskin? Kanske vet hon inte det. Kanske skulle hon ha underskattat radions och datorns betydelse om hon hade varit på plats när de tog över.

När det gäller stål har vi också Stålverk 80 som motvikt. Ett gigantiskt statligt investeringsprojekt som beslutades på regeringsnivå och började byggas 1975 medan exportefterfrågan på svenskt stål som bäst höll på att falla ihop och de svenska stålverken inte längre klarade den utländska konkurrensen.

Nils G. Åsling, industriminister när det begav sig, har förstås all rätt att vara stolt över SSAB:s utveckling (och att Stålverk 80 till slut stoppades). Men ett enskilt exempel som SSAB säger trots allt väldigt lite om lönsamheten hos de bilmodeller som en statlig bilfabrik skulle kunna få ut på marknaden efter en ledtid på fem år eller så.