Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

1. Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
2. Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.'”)
3. Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?