Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.

För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.

Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:

Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.

Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:

[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.

Kanske en ”reformagenda” så god som någon.

________________________

*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.