Det är kul att läsa filosofisk litteratur ibland. Jag har t.ex. just bekantat mig med Moores paradox*, som rör följande sats:

”I don’t believe it’s raining, but as a matter of fact it is.”

Detta yttrande förefaller absurt. Ty medan det kan vara sant att jag vid en viss tidpunkt inte tror att det regnar och att det regnar, och medan jag kan hävda att jag inte tror att det regnar eller att det regnar vid en viss tidpunkt, så är det absurt av mig att hävda båda sakerna samtidigt.

Här uppkommer en epistemisk paradox. Att hävda att det regnar är att hävda en sats för vilken man kan förmodas ha fullgoda bevis. Men om man har det som krävs för att hävda satsen med epistemisk godtagbarhet, då har man vad som krävs för att också tro på satsen. Paradoxen uppkommer alltså av de till synes motsägelsefulla attityder man har gentemot en och samma bevismängd. Om en given mängd bevis utgör tillräcklig grund för att hävda att det regnar, utgör den också tillräcklig grund för att tro att det regnar.

Jag är inte helt klar över nyttan med att fundera på paradoxen, förutom att den roar (vilket i och för sig är ett fullgott skäl att ägna den lite uppmärksamhet). Kanske hjälper den oss att tänka och uttrycka oss klarare och mindre motsägelsefullt?

_____________________

*”Moore’s Paradox” i Moore, G. E. (1993). G. E. Moore: Selected Writings. Red. Thomas Baldwin. London: Routledge: 207—212.