Niclas Berggren 20:03 den 11 June 2008

Energisk tavla

Jackson Pollock, Untitled (ca. 1948—1949), 56,8 x 76,2 cm:

Marcus 20:45 den 11 juni 2008

Är du säker på att det var Pollock och inte en apa som målade det där? ;-)
nonicoclolasos 20:52 den 11 juni 2008

Marcus: Detta är definitivt en äkta Pollock. Men aporna ska icke föraktas! :-)
bob 9:39 den 21 augusti 2008

här är lite mer intressant om pollock:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1584791.svd
Bruno 0:50 den 9 juli 2009

Angående Marcus kommentar. Man misstar sig lätt på det spontana uttrycket, att det förefaller okontrollerat och utan mening. Pollock har tydligen inte ens besvärat sig med att hitta på en titel till konstverket. Men funderar man litet kring tillkomsten av bilden så framgår det att det slumpartade är en del av metoden att låta färgen rinna ner på duken från en pinne eller en pensel. Om man ett ögonblick vågar släppa på sina konventioner så kan man finna bilden spännande, medvetet komponerad. Hade det verkligen gjort någon skillnad om det varit en apa som lekt med konstnärens färgpytsar? Påverkar det vår upplevelse av bilden?
Kristian Grönqvist 3:03 den 9 juli 2009

Förmodligen inte, men priset
Bruno 11:51 den 9 juli 2009

Absolut, det är få människor som vill hänga upp en tavla hemma på väggen som målats av en apa. Men om en mycket efterfrågad konstnär har gjort bilden kan den, som i Jackson Pollocks fall, säljas på en auktion för hundratusentals dollar.
Pierre 0:37 den 10 juli 2009

För Pollock var själva rörelsen (handlingen: action) central. Hantverksskicklighet är inte nödvändigtvis en förutsättning för bra konst. Däremot finns en koppling mellan estetik och pris. Upplevelsen är sällan avskuren aspekter som ligger utanför verket: text, tolkning, kritik och pris t.ex.
Kristian Grönqvist 12:33 den 10 juli 2009

Ungefär som när Picasso signerade ett antal blanka skrivmaskinspapper, och de såldes som konst…
Bruno 22:01 den 10 juli 2009

Kristian, det där låter farligt. Kanske en vandringssägen? Den version jag hört handlar om checkar som Picasso skrev ut för att betala sina räkningar med. Flera av dem löstes aldrig in, autografens samlarvärde var större än beloppet som skrivits på checken. -Konstbegreppet har vidgats bortom all estetisk filosofi. Konst kan numera vara vad som helst som anses besitta någon slags konstnärlig egenskap. Till exempel då en liten, men dominerande grupp av kritiker, konstnärer, muséeintendenter, galleriägare och liknande folk ansåg att ett stycke inköpt sanitetsporslin med titeln ”Fountain” signerad R. Mutt (1917) skulle betraktas som ett konstobjekt, spelade det inte längre så stor roll vad den förvånade allmänheten tyckte.
Pierre 23:09 den 10 juli 2009

Ja, tänk att Duchamp, efter nästan 100 år, fortfarande kan få somliga att höja på ögonbrynen.
Bruno 0:41 den 11 juli 2009

Det var bara ett välbekant exempel, Pierre. Det belyser konstbegreppets omvandling från en föreställning om objektiva värden inom konst och estetik, till ett förkastande av allt sådant. Du får gärna förklara din syn på saken, till exempel vilka konstnärliga värden du upptäckt i Terence Kohs förgyllda fekalier. De ligger ju litet närmre i tiden och har sannerligen fått människor att ställa en del frågor om konstbegreppets sammanbrott.
Pierre 1:54 den 11 juli 2009

Bruno: Kommentaren var inte angående ditt inlägg, som tvärtom var väl insatt och kunnigt.

En konstnär som Koh måste kunna droppa roliga, smarta oneliners för att vara intressant. Nu känns han bara tom. Angående verket med exkrement så gjorde väl Piero Manzoni något liknande för typ 50 år sedan.
Bruno 10:47 den 11 juli 2009

Ja, Piero Manzonis burkar ”Merda d’Artista” var prissatta efter innehållets vikt i guld. Sådana Arte Povera-objekt har det goda med sig att de är billiga att framställa. Den spanska performanceartisten Itziar Okariz kissade på Norrlandsoperan, det tycktes intressera dramaturgen Tina Eriksson-Fredriksson som ansåg att Okariz ifrågasätter gängse normer med sin uppvisning. Ja, kanske det, men det förefaller vare sig särskilt begåvat eller konstnärligt intressant. Jackson Pollock är i sammanhanget en gigant som finner ett sätt att uttrycka sig trots sin begränsade förmåga med det konstnärliga hantverket.