Jag har tidigare konstaterat att enkla människor har sin charm. Likaså har avancerade människor sina brister, vilket kan vara särskilt viktigt att påpeka, då dessa alltsomoftast har en uppblåst självbild och dessutom inflytande. Witold Gombrowicz tar i Dagboken 1—3 (s. 291) ned dem på jorden:

Kulturens historia visar ett enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett. De stora absurditeterna uttänks inte av dem vilkas förnuft kretsar kring vardagliga spörsmål. Det är inte förvånande att det är just de intensivaste tänkarna som har producerat de största dumheterna …”

Det gäller alltså att ha distans också till ”stora tänkare” och att ha ett skeptiskt sinnelag. Måhända utmärks en riktigt avancerad människa bl.a. av en insikt om sina egna och andras tillkortakommanden och av en förmåga att inte ta livet (inklusive sig själv) på fullt allvar. Gombrowicz igen:

För egen del kan jag inte tänka mig att Sokrates, Spinoza eller Kant var i grunden och uteslutande allvarsamma personer. Jag vill påstå att ett överdrivet allvar är betingat av en överdriven brist på allvar.”