Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.