Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om ”oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.