I Fassbinders film Querelle, som jag såg idag, dansar barägarinnan Lysiane med sin älskare Robert, varpå en gäst frågar Lysianes man Nono om han inte bryr sig. Nono svarar:

—You think I should be jealous?
—It would be normal.
—Maybe, but what’s normal? We got a deal. Lysiane does what she feels like and leaves me free to do what I want. Understand? That’s important for me.

Jag tycker om synen att normalitet inte är något orubbligt, något objektivt, något som måste följas. Den relevanta frågan är alltid: Vad är normalt? Det som är normalt för dig är kanske inte normalt för mig.

Jämför med diskussionen om vad som är naturligt.