En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.