Jag älskar det autonoma livet – dvs. att vara obunden och fri. Därför förkastar jag också den romantiska kärleken och relationer som grundas på den. Istället dyrkar jag skönhet varhelst och närhelst jag ser den – och kan inte tänka mig ett annat liv. Att exklusivt fokusera på en person, vars fysiska företräden dessutom eroderas med hast i takt med åldrandet, är mig främmande.

Jag har hört det sägas mer än en gång, att en ovilja att ingå i en relation handlar om ”rädsla för intimitet”. Varför inte vända på steken och hävda att de som vurmar för relationer gör det av ”rädsla för ensamhet” eller ”rädsla för frihet”?

Se även ett tidigare inlägg i samma fråga: ensamhet kan vara önskvärd.