Regeringen föreslår att ersättning från privat sjukförsäkring i vissa fall ska följas av en minskning av den offentliga ersättningen. (Det handlar alltså inte om något förbud mot privata sjukförsäkringar.) Hur ska man se på det? Jag menar att frågan är lite mer komplicerad än diskussionen hittills har gett sken av och att frågans svar beror på hur man ser på mänskligt beteende. Låt mig utveckla något genom att beskriva tre möjliga fall.

1. Samtliga arbetande blir mer benägna att sjukskriva sig om privat topping up inte motverkas av en minskning av den offentliga ersättningen och de är dessutom sjukskrivna en längre period. Denna ökade benägenhet och längre period kan kallas ”överutnyttjande”.
2. Inga arbetande blir mer benägna att sjukskriva sig om privat topping up inte motverkas av en minskning av den offentliga ersättningen och de är dessutom sjukskrivna en längre period.
3. Vissa arbetande blir mer benägna att sjukskriva sig om privat topping up inte motverkas av en minskning av den offentliga ersättningen och de är dessutom sjukskrivna en längre period.

Om fall 1 gäller är jag stark förespråkare av att reducera den offentliga ersättningen för att motverka privata topping up-avtal. Då blir nämligen effekten kraftigt ökade offentliga utgifter till människor som faktiskt inte bör vara sjukskrivna men är det pga. den totala ersättningens generositet. Staten står här för den helt dominerande delen av utgifterna, och en regel som motverkar detta är högst rimlig.

Om fall 2 gäller är jag stark motståndare till att reducera den offentliga ersättningen för att motverka privata topping up-avtal. Då bestraffar man nämligen människor som är verkligt sjuka utan att komma åt några ”överutnyttjare”. Om man verkligen är sjuk och uppfyller gällande kriterier för sjukskrivning ser jag inget som helst problem med att man får en högre ersättning genom en privat försäkring. Tvärtom blir en regel som motverkar detta otillständig.

Om fall 3 gäller – och jag tror att det motsvarar verkligheten – är jag osäker, och min hållning skulle bero på en empirisk uppskattning av hur stort problemet med ”överutnyttjande” är. Den empiriska uppskattningen består av åtminstone två delar:

• En bedömning av andelen som ”överutnyttjar” systemet. Är det tio procent är en reduktionsregel troligen inte önskvärd; är den 90 procent är den nog rimlig, trots att tio procent på felaktig grund skulle få reducerad ersättning. Här handlar det om avvägningar som är subjektiva och som har med den andra delen av den empiriska uppskattningen att göra.
• En bedömning av de statsfinansiella effekterna. Även om 90 procent ”överutnyttjar” systemet kanske trots allt en reduktionsregel inte är påkallad om de offentliga utgifterna inte skulle öka särskilt mycket utan en regel; och även om bara tio procent ”överutnyttjar systemet kanske trots allt en reduktionsregel kan vara påkallad om de offentliga utgifterna annars skulle öka mycket. Det är en subjektiv bedömning vad som utgör en tillräckligt stor utgiftsökning för att en reduktionsregel ska införas, och i bedömningen ingår alltså att väga statsfinansiell effekt mot att vissa som faktiskt inte ”överutnyttjar” systemet drabbas.

Slutsatsen blir att en reduktionsregel kan vara rimlig men att regeringens föreslagna regel troligen inte är det. Det huvudsakliga skälet är att den börjar gälla efter tolv månaders sjukskrivning, vilket dels lär drabba verkligt långtidssjuka och vilket dels inte lär ha några särskilt stora effekter på de offentliga utgifterna. Jag skulle stödja en reduktionsregel om en stor majoritet ”överutnyttjade” systemet utan den och om effekten blev starkt positiv för statsfinanserna. Ett nödvändigt villkor för det senare torde vara att regeln gäller från dag ett.

Uppdatering: Det tycks mig som om PJ Anders Linder är onödigt upprörd över förslaget, givet mina resonemang ovan. Han påstår också felaktigt att det rör sig om ett förbud. Slutligen: givet detta diagram kanske jag ovan underskattar den statsfinansiella effekten av regeringens förslag.