Marx har en idé, bl.a. utvecklad i The Economic and Philosophic Manuscripts of 1844, om att pengar har en alienerande effekt.

Han skriver:

That which I am unable to do as a man … I am able to do by means of money. Money, then, appears as this overturning power both against the individual and against the bonds of society. … Assume man to be man and and his relationship to the world to be a human one: then you can exchange love only for love, trust for trust, etc.”

Ett konstigt synsätt. Jag tror tvärtom att pengar bidrar till livets ultimata mål, lycka. Pengar kan kompensera för olycka på andra områden. Och det är inte alls fel att människor som interagerar och gör byten (i vid mening) värderar helt olika saker, så länge allt sker frivilligt. Kanske väljer två personer att ingå en relation där den ene uppskattar den andres pengar och där den andre uppskattar den andres kropp. Marknadssamhället ger stora möjligheter att substituera olika saker. Det krävs inte att man erbjuder kärlek för att få kärlek. Men det krävs att man erbjuder något. Marx kompartmentalisering är för simplistisk, naiv och i hög grad oönskad.

Lästips: Ekonomipristagaren Gary Beckers nobelföreläsning, som bl.a. handlar om en nationalekonomisk analys av familjen.