Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Svensk narkotikapolitik – intervju med Magnus Callmyr

MC.jpgMagnus Callmyr är en av Sveriges mest profilerade och kunniga debattörer om narkotika och narkotikapolitik. Han är civilekonom DHS och förbundsstyrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika. Men inte bara det – han är även en ungdoms- och studentkamrat till mig. Jag har därför vänt mig till honom för att få svar på fem frågor jag hade om problem med droger och möjliga lösningar på dessa. Det finns mycket att lära i hans svar, även om jag själv är mer öppen för liberaliserande åtgärder av olika slag. Det finns dock en tendens för personer med en liberal hållning i narkotikafrågan att slarva med sakkunskapen och komplexiteten i frågeställningarna. Här anser jag att Magnus har mycket att tillföra.

Mina frågor inleds med mina initialer (”NB”) och hans svar med hans initialer (”MC”).

NB: Ekonomipristagaren Gary Becker har, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, i en artikel argumenterat för att det vore bättre att legalisera narkotika och att reglera tillgången och beskatta konsumtionen istället, ungefär som vi hanterar alkohol. Hur ser du på en sådan förändring?

MC: För mig är utgångspunkten för engagemanget i drogfrågorna att jag vill minska lidandet, och ju mindre konsumtion av droger, desto mindre lidande (av det skälet gillar jag t.ex. visionen om det narkotikafria samhället). Problemet är då vilken modell som är mest effektiv för det. Jag har försökt sätta mig in i deras resonemang och förstår att i det komplexa resonemanget finns bland annat en prissättning på sociala kostnader/socialt lidande. Det tror jag är omöjligt att göra (korrekt). Prissättningen på alkohol och tobak är ett bra (eller egentligen dåligt) exempel på när reglering och beskattning inte fungerar ”så bra som den borde” givet de problem de drogerna skapar. Därför förhåller jag mig skeptisk till deras (alltför teoretiska) resonemang.

NB: Vilka huvudsakliga problem, för individer och samhälle, ger narkotikan upphov till i Sverige i dag?

MC: För individer som använder narkotika finns det risk för problem som handlar dels om de uppenbara medicinska riskerna vad gäller fysisk och psykisk hälsa, dels om sociala problem. Det senare handlar t ex om att droger kan ha en negativ påverkan på möjligheterna att vara en fungerande social varelse, men även negativ påverkan på förmågan till laglig egenförsörjning och att vara aktiv i olika aspekter av samhällslivet.

För andra individer handlar de problem som någons narkotikaanvändning skapar om att anhöriga och närstående drabbas av allt ifrån hälsoproblem till negativ inverkan på ekonomin (se t.ex. artikeln ”Being a Parent to an Adult Child With Drug Problems: Negative Impacts on Life Situation”). Ett annat exempel är att brottsoffer drabbas på grund av den brottslighet som kan följa i narkotikans spår, med både fysiska och ekonomiska skador.

På samhällsnivån är kan problemen sägas bestå av dels den aggregerade summan av individernas problem, dels av effekter av den illegala marknad som uppstår, med sådant som gängkriminalitet.

NB: Är du för sprutbytesprogram och, i så fall, varför och hur bör de utformas för att få bästa effekt?

MC: Som jag nämnt ovan är min utgångspunkt för hur jag ser på alla aspekter av narkotikaområdet en skademinskningsprincip. Sprutbytesprogram är den enklaste att ta ställning till av alla skademinskningsåtgärder. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att samhället delar ut verktyg för narkotikaanvändning, men dels är det främst en smittskyddsåtgärd, dels har forskning visat att det inte påverkar (främjar eller förlänger) narkotikaanvändning.

Mina argument för sådana program är att de, förutom att förbygga blodsmittor som hepatit och hiv, även innebär en möjlighet till att arbeta med insatser för drogfrihet för de individer som använder sig av sprutbytena.

Vad det gäller utformningen finns det två delar som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det är viktigt att kliniken organiseras och sköts så att motiverande insatser till att avbryta droganvändning möjliggörs. Den andra är, givet att det har visat sig att det kan förekomma risker i närområdet, att det är viktigt att tänka till om placeringen (det finns ett dåligt exempel på det givet hur landstinget i Stockholm har agerat med etableringen av den andra kliniken i Stockholm).

NB: Hur ser du på de liberaliserande reformer som har genomförts i bl.a. Portugal, Kanada och flera amerikanska delstater? Tycker du att det finns lärdomar för Sverige i hur de har utformats och genomförts?

MC: Om vi tar den enkla frågan först, legaliseringen (av cannabis) i Kanada och delstaterna i USA, så är jag negativ till den. Det handlar bland annat, men inte enbart, om de tidiga resultaten från USA där det börjar dyka upp siffror på att skadeverkningarna ökar jämfört med tidigare (som redan i sig var på en mer problematisk nivå jämfört med Sverige). Siffror från Colorado visar på ökad problemanvändning (ökat ”missbruk”) för alla åldrar, men framför allt för den mest ”skyddsvärda” kategorin, ungdomar. Siffrorna visar även på ökade skador, t.ex. till följd av bilolyckor. Det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

I Portugal genomfördes en ”de facto”-avkriminalisering av det egna bruket där det fortfarande är olagligt men i första hand inte kriminaliserat med påföljder som i Sverige utan i stället med tvångsinställning inför en ”drogdomstol”. Det är en modell som jag länge har hävdat att det vore intressant med en utredning om. Rent allmänt tror jag att det vore bra med en gedigen utredning av effekterna av kriminaliserad användning och olika påföljder. Det finns för- och nackdelar med båda systemen.

Den viktigaste lärdomen från Portugal är att den avgörande faktorn för de positiva effekterna av deras reform från 2001 inte var den narkotikapolitiska utan den socialpolitiska. Som deras ”drog-tsar” lyfter fram i denna intervju handlar det mest om nyttan av en väl utbyggd vårdapparat. Där har vi i Sverige våra största brister inom drogpolitiken.

NB: Antag att någon har följande ståndpunkt: ”Jag accepterar att en liberalisering av regelverket kring narkotika kommer att leda till att fler nyttjar narkotika, med de hälsorisker det medför. Men jag är inspirerad av John Stuart Mills skadeprincip, som säger att staten endast ska få gripa in i någons beteende om detta skadar andra. Därför är jag för en liberalisering, trots allt.” Hur skulle du kommentera denna ståndpunkt?

MC: Det är en ologisk ståndpunkt. En droganvändning av viss omfattning har oftast, för att inte säga alltid, en skadeverkan på den närmaste omgivningen (anhöriga/närstående). Dessutom drabbas andra även av skadorna på samhällsnivå, t.ex. av ökade kostnader (ökad skatt) för vård av olika slag samt kriminalitet, men även av individens uteblivna möjliga bidrag såväl nationalekonomiskt som i samhällslivet i övrigt.

NB: Vilka politiska och administrativa reformer, på lokal, regional och nationell nivå, anser du skulle kunna göra reell skillnad för att minska problemen med narkotika i Sverige?

MC: Drogproblematiken är en komplex fråga på så många sätt, så även för vad som krävs för att minska problemen. Ofta är de insatser som behövs något som berör både politiska beslut och administrativa åtgärder, och en del av det jag tror kan ha betydelse är åtgärder som kanske inte räknas till traditionell narkotikapolitik. Rent allmänt behövs det ett nytänkande inom området eftersom flera av problemen varit omtalade länge utan att det har hänt särskilt mycket, så minsta lilla förbättring kan ses som en reform.

Vi behöver ett bättre förebyggande arbete, såväl i det lilla, vad det t.ex. gäller hur skolans arbete för att motverka bruk av alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT), som i det stora, där skolan och ”ungdomsvården” behöver bli bättre på att ta hand om elever i riskzonen. Därtill kommer att skolresultat i sig är av betydelse, så en bättre skola och då i synnerhet färre utan underkända skolresultat har även det en drogpreventiv effekt.

Vi behöver även bli bättre på tidiga insatser med upptäckt av de unga som har inlett en drogkarriär. Det handlar om förstärkning av polisens arbete (fler poliser, fler specialutbildade narkotikapoliser), kommunernas arbete (fler fältassistenter m.m.) och vård (kommunens insatser såväl som regionens barn- och ungdomspsykiatri m.m.) samt bättre samverkan mellan berörda funktioner.

Vi behöver även bli bättre på att stödja att bryta ett beroende och, i de fall då det är aktuellt, en återgång till ett ”normalt” liv. Det handlar om mer än själva beroendevården. T.ex. behövs ett mer medvetet arbete mot den stigmatisering som finns av området och dess aktörer. Vidare krävs ett antal politiska reformer inom allt från beroendevårdsfrågor till arbetsrätt.

Beroendevården behöver bli bättre och bredare för att fler ska vård som fungerar. Idag är det stort fokus på vårdformer som har klassats som evidensbaserade av Socialstyrelsen. Jag håller med om att det är viktigt att metoderna fungerar, men det finns också flera risker med det. Det handlar t.ex. om att en nöjdhet från systemet lätt infinner sig bara en vårdgivare erbjuder en metod som klassats som evidensbaserad, och denna inställning leder kanske inte alltid till tillräckliga åtgärder för de med vårdbehov. Det handlar även om hur evidensstämpeln ges – formerna för evidensbaseringen missgynnar vårdmetoder som inte riktigt är anpassade till hur stark evidens mäts men där metoderna i praktiken kan ha stor betydelse för individerna. Så jag är för någon slags uppluckring av hur det fungerar. I övrigt gällande beroendevården behöver vi även ett bredare urval av utförare oavsett organisationsform. Jag tror att vårdgaranti och friare vårdval för individen kan ha betydelse.

Vidare måste stöd/vård för anhöriga och närstående bli bättre för såväl barn som vuxna, det behövs fler och bättre insatser även där då det är alltför få som får fungerande hjälp idag.

Sedan måste den sedan länge omdebatterade huvudmannaskapsfrågan lösas (ska ansvaret för beroendevård primärt ligga hos kommun eller landsting?). Idag är det ett elände med individer som faller mellan stolarna och kommuner som använder beroendevården som budgetstötdämpare. Den lösning jag förespråkar är ett förstatligande av beroendevården och införande av ett annat arbetssätt än vad som gäller för beroendevården idag.

Bok om frihet

Vilken spännande (och för en liberal och ”traditionell” nationalekonom troligen utmanande) bok att se fram emot nästa år!

In this pathbreaking book, New York Times bestselling author Cass Sunstein asks us to rethink freedom. He shows that freedom of choice isn’t nearly enough. To be free, we must also be able to navigate life. People often need something like a GPS device to help them get where they want to go—whether the issue involves health, money, jobs, children, or relationships.

In both rich and poor countries, citizens often have no idea how to get to their desired destination. That is why they are unfree. People also face serious problems of self-control, as many of them make decisions today that can make their lives worse tomorrow. And in some cases, we would be just as happy with other choices, whether a different partner, career, or place to live—which raises the difficult question of which outcome best promotes our well-being.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism.

Effektivitet genom skolval

Thomas Gür skriver om olika principer för att fastslå vilken skola ens barn ska gå i:

Även när närhetsprincipen rådde röstade föräldrar med fötterna för att få sina barn i bättre skolor, men trösklarna för sådana ”skolval” var mycket högre: Familjer såg till att barnen fick gå i en attraktivare skola genom att köpa hus eller bostadsrätt i skolans upptagningsområde, ifall man hade råd.

Detta fick mig att tänka på ett resonemang Robert Frank för i Luxury Fever. Han noterar att föräldrar ofta vill möjliggöra för sina barn att få en så bra utbildning som möjligt, vilket gör att de köper hus i de skoldistrikt där de bästa skolorna finns. Denna process innebär dock ett slags kapprustning som är ineffektiv: eftersom alla (mer eller mindre) vill köpa detta begränsade antal hus drivs priserna upp och mer resurser läggs på boendet än vad som är kollektivt rationellt. Om alla dessa familjer istället hade spenderat mindre på boende hade samma elever fortfarande kunnat gå i samma skolor, och familjerna hade haft sparmedel över till annat. Problemet är att det är individuellt rationellt att bjuda mer än andra på dessa hus, och det krävs någon typ av samordning för att komma överens om att det vore bättre om alla höll igen med sin budgivning. Samordning är dock mycket svår när många aktörer är inblandade.

Nå, det som slog mig är att det fria skolvalet i viss mån utgör en effektiv lösning på det här problemet. Om elever kan välja de bästa skolorna oavsett var de bor, har föräldrarna inte incitament att köpa dyra (och allt dyrare) hus i vissa specifika geografiska områden. Man kan bo i en billig hyreslägenhet två mil bort och få plats på skolan intill miljonvillorna, i ett system med fritt skolval. En möjligen förbisedd positiv effekt av denna typ av valfrihet.

Se även Mattias Lundbäcks kommentar. Media: AB.

Att få välja skola

När jag gick i skolan fanns ingen möjlighet att välja vilken offentlig skola man skulle gå i. Man placerades i en skola, beroende på var man bodde. Vilka blir effekterna av att tillåta val av offentlig skola? En israelisk studie, ”Effects of Choice Among Public Schools”, publicerad i Review of Economic Studies (preliminär gratisversion här), finner följande:

[T]he results consistently suggest that choice significantly reduces the drop-out rate and increases the cognitive achievements of high-school students. It also improves behavioural outcomes such as teacher–student relationships and students’ social acclimation and satisfaction at school, and reduces the level of violence and classroom disruption.

Det låter som en bra reform, det där.

Är valfrihet en börda?

Det brukar numera hävdas att människor blir förvirrade och olyckliga av mycket valfrihet, vilket av vissa t.o.m. används som grund för att förespråka regleringar och förbud. Tim Harford sammanfattar ny forskning som ger oss anledning att betvivla denna slutsats allmänna giltighet:

The average of all these studies suggests that offering lots of extra choices seems to make no important difference either way. There seem to be circumstances where choice is counterproductive but, despite looking hard for them, we don’t yet know much about what they are. Overall, says Scheibehenne: “If you did one of these studies tomorrow, the most probable result would be no effect.” Perhaps choice is not as paradoxical as some psychologists have come to believe. One way or another, we seem to be able to cope with it.

Tips: Marginal Revolution.

Privata eller offentliga tjänster?

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Bör svenska kommuner och landsting köpa in fler eller färre tjänster från privata företag? Den politiska debatten domineras av kategoriska åsikter i båda riktningar. Den ekonomiska forskningen är mer nyanserad. Privata företag har starkare incitament att effektivisera en verksamhet eftersom de själva står för dess kostnader. Problemet med privat drift är att incitamenten att minska kostnaderna kan vara så starka att det blir frestande att skära ner verksamhetens kvalitet.

Om detta resonerar jag och Erik Lindqvist i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Vi tar bland annat upp svårigheten att mäta kvalitet, kundval, trepartsrelationer, ojämlika utfall och ideella organisationer.

Som exempel använder vi institutionsvård av ungdomar med sociala problem, som Erik har skrivit en prisbelönt uppsats om. Från ett mycket litet inslag av privata aktörer kring början av 80-talet drivs i dag över 80 procent av så kallade Hem för vård och boende (HVB) i privat regi. Privata vårdhem har i genomsnitt lägre kvalitet än offentliga, åtminstone i termer av personaltäthet, andelen utbildad personal och frekvensen av vårdsammanbrott. Den genomsnittliga vårdtiden är ett år längre i privata än i offentliga vårdhem vilket medför att totalkostnaden blir dubbelt så hög.

Den offentligt anställda personalen har å andra sidan inte något ekonomiskt incitament att fylla vårdhemmets platser och kan frestas att sortera ut ungdomar som är särskilt jobbiga att ha att göra med. Offentliga hem har relativt högre sammanbrottsfrekvens för ungdomar med allvarliga problem, och dessa ungdomar är relativt mindre brottsbenägna efter att ha vårdats i ett privat vårdhem.

Vår lätt furnumstiga slutsats är att praktiskt politik och debatt om offentligt finansierade tjänster skulle må bra av ökad pragmatism och handfast fokusering på kostnader och kvalitet.