Vad händer i välfärdsstaten när miljoner fattiga invandrare dyker upp?

Studien ”Immigrant Voters, Taxation and the Size of the Welfare State” undersöker diverse intressanta effekter av att Västtyskland tog emot åtta miljoner etniska och relativt fattiga tyskar efter andra världskrigets slut. De tvingades flytta från olika områden i Central- och Östeuropa. Resultat baserade på jämförelser av kommuner som tog emot många respektive få av dessa invandrare:

  1. Högre skatter: ”Our results show that tax rates in high- and lowinflow cities followed the same trend up until the expellee inflow but significantly diverged thereafter. High-inflow cities significantly raised taxes on agricultural land as well as firms’ capital and profits, and the gap in tax rates persisted until at least the mid-1960s. At the same time, we find no effect on the rates of two other important local taxes at the time, namely on residential property and a firm’s wage bill. We see this as evidence that cities chose not to raise taxes on items that were most needed by poorer parts of society — namely housing and jobs — while shifting the burden of taxation to farmers and business owners.”
  2. Ändrade offentliga utgifter: ”[H]igh-inflow cities significantly shifted their spending away from non-welfare related items. While they decreased overall per capita spending, they increased spending on social welfare and reduced spending on local infrastructure, housing and schools.”
  3. Vissa politiska effekter: ”We find that high-inflow cities had considerably higher turnout in local elections, which indicates that the inflow raised the economic and political stakes for the population. We also show that high-inflow cities had significantly larger vote shares for the GB/BHE, a party that represented the interests of the expellee. This provides evidence that the expellees used their voting rights to influence local policy setting. Moreover, while we find no significant effect on the vote shares of the two major parties — namely the conservatives (CDU/CSU) and the social democrats (SPD) — we find evidence that both parties responded to the inflow by nominating more expellees as direct candidates in federal elections.”
  4. Större stöd för omfördelning: ”[M]ore than 50 years after the expulsions individuals in high-inflow counties show substantially stronger preferences for redistribution than those in low-inflow counties. This suggests that the arrival of the expellees is partly responsible for the significant differences in preferences for redistribution across German regions to this day.”

Frågan är hur överförbara dessa resultat är när invandringen består av personer från annorlunda kulturer. Jag gissar att mönstret står sig, förutom på punkt 4 – av skäl som presenteras här.

Frihandel kan dämpa de negativa välfärdseffekterna av ett varmare klimat

I och med klimatförändringarna kommer villkoren för jordbruk att förändras – men på olika sätt på olika platser runtom jorden. Vissa kommer att erfara försämrade möjligheter, medan andra kommer att få bättre förutsättningar. Detta kommer att ändra vilka komparativa fördelar länder har när det gäller produktionen av mat. Denna situation kan underlättas av flexibilitet, t.ex. gällande hur mycket mark som odlas, vad som odlas och vilka varor som kan säljas till och köpas från andra håll.

Nu visar en ny studie, ”The Crucial Role of International Trade in Adaptation to Climate Change”, att välfärdsförlusterna av klimatförändringar kan minskas rejält om handeln hålls relativt fri, så att länder kan justera vad de exporterar och importerar:

In our benchmark calibration, climate change reduces welfare globally by 1.72%, with a lot of heterogeneity as net-food-importing tropical countries lose from the negative productivity shocks and increased global food prices, while countries exporting agricultural products tend to gain thanks to improved terms of trade. These welfare changes are the results of demand-side, supply-side, and trade adjustments that all contribute to mitigate the adverse shock. Supply-side adjustments are crucial, allowing production to relocate where it is more profitable. The most important supply-side adaptation appears to be the ability to introduce crops that were not productive before climate change to a field, a feature made possible by the functional forms used in our spatially explicit modeling. Since these adjustments reallocate crop production between countries, as well as within countries, international trade plays a strong role in balancing the new domestic supply and demand schedules. If the trade adjustments are prevented from occurring by forcing bilateral import shares to stay constant, welfare losses increase by 76%. (Fetstil tillagd.)

Som forskarna skriver kommer välfärdseffekterna att skilja sig åt, vilket visas i denna figur från en sammanfattning av resultaten:

Skärmklipp 2019-02-06 13.28.52

Notera dock att de grå staplarna, med flexibel anpassning i hur jordbruk och handel bedrivs, är lägre än de andra, överallt, inklusive för hela världen. Världen som helhet, och de allra flesta delar av världen, tjänar alltså på sådan flexibilitet. Den populism som sätter käppar i hjulet för relativt fri handel kan alltså komma att förhindra en jämnare fördelning av, och leda till totalt sett högre, välfärdsförluster i jordbruket i takt med att klimatet förändras.

Skäl att ändra a-kassan

En av de mer kontroversiella politiska frågorna rör a-kassans utformning. Hur generös ska ersättningen vara? Ska den vara lika hög över tid eller variera? Ska den ha en slutpunkt? Här behöver individens behov av skydd vägas mot hennes incitamenten att söka nytt jobb. Som tur är finns det forskare som studerar frågan och kan bidra med kvalificerade åsikter. Jag tänker på den för mig övertygande och delvis överraskande analysen i ”The Optimal Timing of Unemployment Benefits: Theory and Evidence from Sweden”, publicerad i American Economic Review, som kommer fram till denna slutsats:

In trading off insurance and incentives, our analysis suggests that the flat benefit profile in Sweden has been too generous overall. However, both from the insurance and the incentives side, we find no evidence to support the introduction of a declining tilt in the profile.

Om något verkar det bra att låta a-kassans ersättningsgrad öka över tid! Forskarna förklarar sina resultat pedagogiskt i denna sammanfattning, och konstaterar:

In the context of Sweden, we see that benefits given early in an unemployment spell have a larger incentive cost and a much lower value to the unemployed than benefits received later in the spell. This means that decreasing benefits early on to increase benefits later on would be socially desirable.

Finns det något parti eller någon organisation på arbetsmarknaden som förespråkar detta?

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Fattiga barn i Sverige

I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:

Tino ger bl.a. följande kommentar:

The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.

Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.

Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)