Norsk olycka

Vad hände med människors lycka i Norge när de plötsligt fick möjlighet att veta vilka inkomster andra norrmän hade? Studien ”The Effects of Income Transparency on Well-Being” finner följande:

[W]e show that the higher transparency increased the gap in happiness between richer and poorer individuals by 29%, and it increased the life satisfaction gap by 21%.

Ökad transparens om inkomster kan alltså relateras till ökad ojämlikhet i lycka och livstillfredsställelse. De som tjänade mycket blev lyckligare; de som tjänade mindre blev mindre lyckliga. Måtten definieras så här:

The main outcome of interest is subjective well-being. The Norwegian Monitor Survey includes questions about happiness and life satisfaction, which are the two most widely used measures of subjective well-being (Easterlin, 2004; Kahneman and Deaton, 2010). The happiness question is: “Will you mostly describe yourself as: Very happy; Quite happy; Not particularly happy; Not at all happy.” The life satisfaction question is, “How satisfied are you with your life? Very satisfied; Somewhat Satisfied; Neither satisfied nor dissatisfied; Slightly dissatisfied; Very dissatisfied.”

Som jag berör i de tidigare inläggen ”Olycka av ojämlikhet” och ”Okunskap om ojämlikhet” leder resultat som dessa till intressanta frågor om huruvida ignorance is bliss. Är det alltid självklart att det är bra att uppmärksamma förhållanden som leder till lägre lycka eller större lyckoojämlikhet? Argumentet för att sprida kunskap även i sådana fall är väl att transparensen kan ge politisk stöd för åtgärder som, i det här fallet, utjämnar inkomster, vilket i sin tur kan minska låginkomsttagares olycka (men sänka höginkomsttagares) och reducera lyckoojämlikheten. Men då detta kan ske till kostnaden av lägre effektivitet, är frågan trots allt om det inte är att föredra att inte sprida kännedom om sakernas tillstånd till att börja med.

Politikers öppenhet om sin ekonomi

Svenska riksdagsledamöter är sedan några år tillbaka skyldiga att redovisa ekonomiska intressen till riksdagen. Motivet är att olika typer av lojaliteter och bindningar ska klargöras, för att se om politiker kan tänkas styras av intressegrupper av olika slag. Jag anser en sådan öppenhet rimlig, inte minst mot bakgrund av resultaten i den nya studien ”Disclosure by Politicians”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics:

We collect data on the rules and practices of financial and conflict disclosure by members of Parliament in 175 countries. Although two-thirds of the countries have some disclosure laws, less than one-third make disclosures available to the public, and less than one-sixth of potentially useful information is publicly available in practice, on average. Countries that are richer, more democratic, and have free press have more disclosure. Public disclosure, but not internal disclosure to parliament, is positively related to government quality, including lower corruption.

Kanske kan tveksamheten hos vissa i Sverige inför införandet av reglerna om öppenhet ha att göra med att vårt land präglas av en hög grad av tillit och, såvitt man kan bedöma, en låg grad av korruption, vilket helt enkelt gör behovet av öppenhet mindre. Å andra sidan misstänker man att tveksamheten kan ha att göra med en oro för att vissa ekonomiska intressen ska uppfattas som graverande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Eutanasi för nyfödda

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Utnämningspolitiken är inte så dum

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

  1. Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
  2. Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer ”opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.