Slut med frukost

Sedan november 2017 äter jag inte frukost – inspirerad som jag då blev av dr. Jason Fungs bok The Obesity Code, som bl.a. rekommenderar periodisk fasta. Jag äter all min mat inom ett åttatimmarsfönster (i regel lunch runt kl 12 och avslutad middag runt kl 20). När jag nämner detta reagerar många med fasa – precis som mig har de fått lära sig att ”frukost är dagens viktigaste måltid”.

Bildresultat för frukost

Dags att tänka om! Den nya studien ”Effect of Breakfast on Weight and Energy Intake: Systematic Review and Meta-Analysis of Randomised Controlled Trials”, publicerad i British Medical Journal, sammanfattas på följande sätt av professor Tim Spector:

The disadvantages of skipping breakfast have now been debunked by several randomised trials. A systematic review and meta-analysis of the 11 randomised trials of skipping breakfast performed to date is published today in this journal. The studies varied widely in duration and quality, and seven looked at changes in weight as well as changes in energy usage. The conclusions were the same as in recent, largely ignored qualitative reviews namely, that no evidence supports the claim that skipping breakfast makes you gain weight or adversely reduces your resting metabolic rate.

Ingen fara med att sluta äta frukost alltså, och kanske en del fördelar, såväl för hälsa, ekonomi som tidstillgång. Det senare, att ”få” 20 minuter extra varje morgon, har jag upplevt som särskilt behagligt. Man kan sova eller vila lite längre, eller jobba lite mer, istället för att sitta och äta. Rekommenderas!

Fråga inte vad klockan är

En lätt surrealistisk intervju med Maestro Segerstam i DI Weekend idag. Jag antar att hans svar på denna fråga tydliggör skillnaden mellan en konstnärssjäl och en trist rationalist:

Hur ofta seglar du?
”Jag svarar inte på statistiska kalenderfrågor. Det är lika mördande som att fråga vad klockan är när man gör något kreativt.”

Svensk-fransk arbetsnarkoman

Lars Olofsson är vd för den franska butikskedjan Carrefour. Hans inställning till arbete ter sig inte särskilt svensk, enligt intervju i DI Weekend (19/11, s. 42):

Att kalla Lars Olofsson för arbetsnarkoman är knappast att överdriva. Varje vardagmorgon stiger han upp klockan sex innan hans privatchaufför hämtar honom klockan sju. Först elva på kvällen sätter han punkt, oavsett om det handlar om pappersarbete, möten, en middag eller en fest. Regelbundenhet och disciplin är nödvändigt för att orka med tempot. … När han tar ledigt, två veckor på sommaren och tio dagar vid jul, reser han på golf- och shoppingresor till varma länder, med hustrun, sönerna och deras respektive. I jul blir det Mauritius. Så fort bagaget är uppburet bär det av mot olika aktiviteter i ett oavbrutet schema under vistelsen. ”Semestrar kan vara besvärliga, för om man drar ned på tempot kan man få muskelvärk när man kommer tillbaka. Därför brukar jag smygjobba lite under semestern. Efter tio dagar är familjen helt slut. Sedan måste de vila upp sig i flera dagar”, säger Lars Olofsson.

Möten till kl 23? Smygjobba under semestern? Kan detta vara sunt? Vad skulle Russell och Keynes säga? (Liten kompensation: en årslön om 9 miljoner euro.)

Den ökade stressen

Är det något jag funderar mycket på nuförtiden är det hur jag ska använda min knappa tid. Livet flyter på, och jag vill maximera lyckan medan jag lever. Det är mycket som konkurrerar om tiden, och inte sällan känner jag mig stressad och olycklig, trots en bättre ekonomi än någonsin. Professorn i nationalekonomi Daniel Hamermesh förklarar problemet:

[W]e feel more stressed for time than ever before — the opportunity cost of time has risen compared to the opportunity cost of goods. In fact, people with higher incomes usually express more time stress than those with lower incomes. It’s not only that higher-income people typically work more hours per week; even those who don’t work at all express greater feelings of being rushed than do poorer people. The reason is that it takes time to spend money and consume goods — you can’t inject a vacation in Provence into your bloodstream — you have to go there, lie on the beach at St. Tropez, go to the Picasso museum in Antibes, and tour the perfume factories of Grasse.

Det jag försöker göra för att förbättra situationen något är att ta bort, ur mitt schema, sådant som inte berikar livet men tar tid och plats: städning (genom att anlita städföretag), jobbmöten (tyvärr i regel obligatoriska), pendling (genom att bo nära jobb och kommunikationer), fika och fester (genom att odla en bild av mig själv som asocial). Fler idéer? Som Hamermesh påpekar är det inte en lösning att välja en lägre inkomst. Då kommer man bli olycklig av att inte ha pengar istället.

Den tes Hamermesh framför lanserades redan 1969 av den svenske nationalekonomen Staffan Burenstam Linder i Den rastlösa välfärdsmänniskan.

Irrationalitet eller meningslöshet?

Att prokrastinera innebär att man skjuter upp det man vet att man borde göra nu. I regel ses detta som ett utslag av irrationalitet, men jag fann detta perspektiv nytt och tänkvärt:

The philosopher Mark Kingwell puts it in existential terms: “Procrastination most often arises from a sense that there is too much to do, and hence no single aspect of the to-do worth doing. . . . Underneath this rather antic form of action-as-inaction is the much more unsettling question whether anything is worth doing at all.” In that sense, it might be useful to think about two kinds of procrastination: the kind that is genuinely akratic and the kind that’s telling you that what you’re supposed to be doing has, deep down, no real point. The procrastinator’s challenge, and perhaps the philosopher’s, too, is to figure out which is which.

Missnöje med en tendens att prokrastinera kan kanske, med detta perspektiv, bli ett tillfälle att fundera på vad, in the whole scheme of things, som man bör ägna tid åt och vad man bör strunta i. En relaterad sak att fundera på: är det självklart att jag-imorgon ska ha företräde framför jag-idag?

Tips: Gissur Ó. Erlingsson. Se även de tidigare inläggen ”Skjuter du upp saker och ting?” och ”Rationalitet och prokrastinering”.

Risken att missa ett flyg

Ekonomipristagaren George Stigler:

If you never miss a plane, you’re spending too much time at the airport.

Själv brukar jag försöka vara på flygplatser ca 90 minuter före avgång. Jag har aldrig missat ett plan: borde jag anlända senare?

Tips: Bryan Caplan.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine