Corona-strategier i en fyrfältare

I debatten om Corona-strategi dominerar det samhälleliga perspektivet. Frågan är då vilken politisk eller myndighetsbaserad strategi som ska gälla för alla i ett visst land eller i en viss region. Mot detta perspektiv kan man ställa det individuella perspektivet – vilken strategi man som individ väljer att följa, oavsett vilka regler som gäller på den samhälleliga nivån. Den poäng jag vill göra är att man kan tänka sig fyra kombinationer av samhällelig och individuell strategi. Illustration:

Skärmklipp 2020-05-11 20.26.53

Typ A: En person som vill ha strikta regler för alla andra och för sig själv.
Typ D: En person som vill ha milda regler för alla andra och för sig själv.
Typ B: En person som vill ha milda regler för alla andra och strikta regler för sig själv.
Typ C: En person som vill ha strikta regler för alla andra och milda regler för sig själv.

Jag misstänker att de flesta tänker har tänkt på personer av typ A och D, som önskar samma typ av regler för sig själva som för alla andra. De mer intressanta fallen tycker jag är B och C. Personer av typ B vill inte lägga restriktioner på andra men vill själv vara mycket försiktig och restriktiv. (Jämför med en person som är för drogliberalisering men som aldrig skulle vilja använda droger för egen del.) Kanske ser de ett stort värde i ekonomisk och social frihet och lägger relativt liten vikt vid dödsfall i allmänhet. Som individuella strategier kanske de väljer strikt fysisk isolering, leverans av varor istället för att gå och handla själva, användande av ansiktsmask, etc. Personer av typ C vill styra och ställa med andra men vill själva ha stor frihet. (Jämför med Keynes immoralism.*) De kanske intar denna hållning för att de ser förtjänster i nedstängning av stora delar av samhället för att minska smittspridning, men de vill vara free-riders för egen del och leva fritt i ett samhälle där risken att insjukna är liten. En komplikation för denna typ är att det kan vara svårt att göra det de vill om saker de vill göra är nedstängda även för dem; likaså kan brott mot beteenderegler straffas, vilket kan få även denna typ av personer att följa regler (om den förväntade kostnaden av regelbrott är tillräckligt hög). Icke desto mindre kan denna hållning intas i princip.

Jag undrar hur stor andel av svenskarna som kan placeras i de fyra typgrupperna. En (mycket okvalificerad) gissning: typ D 55%, typ A 30%, typ B 10%, typ C 5%.


*I min artikel ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism” tolkar jag Keynes immoralism så att den ansågs gälla för en elit men inte för människor i allmänhet.

Vad avskräcker brott?

Den klassiska rättsekonomiska modellen över kriminellt beteende studerar det som en funktion av sannolikheten att åka fast och kostnaden när man väl åker fast (dvs. straffets hårdhet). Ju högre förväntad kostnad, desto lägre brottslighet. Men är det sannolikheten att åka fast eller straffets hårdhet som betyder mest för den potentielle brottslingens beslut?

En ny studie, ”Stay or Flee? Probability versus Severity of Punishment in Hit-and-Run Accidents”, undersöker det i samband med smitningsolyckor i Italien – vilket förvisso är en speciell typ av brott (oplanerat, i de flesta fall begånget av personer som tidigare inte varit dömda för brott och med en kort tidsperiod för att fatta beslut). Forskarna finner följande:

Using Italian data for the period 1996-2016, we rely on daylight as an exogenous source of variation affecting the probability of apprehension and find that the likelihood of hit-and-run conditional on an accident taking place increases by around 20% with darkness. Relying on two legislative reforms which increased the penalties in case of hit-and-run, we find no significant effect on driver’ behavior. Our results show that criminal activities in unplanned circumstances and under intense time pressure and emotional distress are deterred more by the certainty rather than the severity of legal sanctions.

Dvs. personer som kör på andra av misstag verkar inte bli mindre benägna att smita för att straffet skärptes; det som påverkade dem var istället sannolikheten att åka fast. Det tyder på att den kriminalpolitiska debatten, i vilken ibland vissa lite förenklat verkar postulera att hårdare straff mer eller mindre automatiskt har en avskräckande effekt, mer kan behöva fundera på hur sannolikheten att åka fast kan höjas. Mer övervakning? Fler poliser? Mer engagerade medborgare, som ser och rapporterar vad som sker?

Hur reagerar bilförare på böter?

Bildresultat för speeding car

Fortböter i kombination med kameraövervakning verkar vara ett effektivt sätt att sänka hastigheten i trafiken, enligt den nya tjeckiska studien ”Learning from Law Enforcement”:

While driving frequencies remain unchanged, the average car’s speeding rate – i.e., the fraction of rides above the speed limit – drops by a third (from 30 to 20%); the chances of getting a (further) ticket decline by 70%. These numbers reflect a pronounced shift in the speed distribution. ..[T]he average speed declines by 3%, with larger changes at the top of the speed distribution.

Böter utfärdas med automatik om man kör 14 km/h mer än hastighetsgränsen. När forskarna följer bilar över tid finner de att effekten dessutom är bestående:

[W]e document that the drop in speeding is immediate and very persistent over time. Over two years after receiving a ticket, there is no evidence of ”backsliding” towards speeding.

Deras sätt att förklara detta är att böter gör att bilförare lär sig hur stor sannolikheten är att man åker fast om man kör för fort, och de reagerar då (rationellt) på denna nya kunskap.

Policyslutsats:

[O]ur evidence shows that automated speed camera systems are highly effective at enforcing speed limits. After receiving a speeding ticket, cars persistently reduce their speed in different speed camera zones, with no evidence on compensatory speeding on un-monitored parts of the road.

Eftersträvas högre trafiksäkerhet förefaller detta vara ett användbart system.

En fara med politisk korrekthet

Donald Trump intar en negativ hållning till politisk korrekthet:

I think the big problem this country has is being politically correct.

Det gör nog i och för sig de flesta som använder begreppet: Det utgör ett skällsord, uttalat av dem som vill uttala sig nedlåtande om olika grupper och som ogillar social disciplinering när de säger vad de har på sitt hjärta. Ett bra svar till dem som anser att den politiska korrektheten har gått för långt utifrån sådana utgångspunkter ges av Julia Symons i denna text, som vann en tävling på detta tema utlyst av The Economist.

Här vill jag dock inte diskutera den saken i sig utan ta upp en fara med politisk korrekthet: att den leder till preferensförfalskning. Timur Kuran har påpekat att offentliga och privata preferenser kan skilja sig åt. Det man egentligen tycker kan döljas och t.o.m. förfalskas i den offentliga diskursen, t.ex. av rädsla för social disciplinering. Politisk korrekthet, om vi använder det begreppet för en social norm som innebär att man avstår från att uttala sig nedlåtande om olika grupper, torde i första hand påverka offentliga preferenser – vad människor säger.

Varför är detta ett problem? Förutom det allmänna problemet att vissa uttalanden kan vara nyttiga, i social mening, även om de uppfattas som nedlåtande av vissa, vill jag här peka på risken att vi får en falsk bild av människors privata preferenser. Tänk om hr X. låtsas vara accepterande gentemot homosexuella eller judar men i själva verket hyser starkt icke-accepterande uppfattningar. Då har vi ingen möjlighet att få reda på det och att försöka bemöta sådana uppfattningar. I själva verket kan man tänka sig att de intensifieras inombords, varifrån de inte släpps fram. Detta kan vara en grund för en negativ social spiral under vissa omständigheter, vilket Kuran diskuterar i sin bok, t.ex. när en karismatisk åsiktsentreprenör beter sig politiskt icke-korrekt och snabbt får med sig stora delar av befolkningen.

Jag undrar t.ex. ofta vad människor egentligen tycker om homosexualitet. Är de lika accepterande som nästan alla som uttalar sig offentligt? Är de som uttalar sig offentligt lika accepterande som de låter oss tro?

Besvara gärna min fråga i denna anonyma undersökning.

Djur inför rätta

En av de roligaste uppsatser jag har läst på länge är ”Animal Trials”. Den handlar inte om djurförsök utan om rättegångar mot djur. Så här beslutade en kyrklig domstol i ett fall:

In the name and by virtue of God, the omnipotent, Father, Son and Holy Spirit, and of Mary, the most blessed Mother of our Lord Jesus Christ, and by the authority of the holy apostles Peter and Paul, as well as by that which has made us functionary in this case, we admonish by these presents the aforesaid locusts and grasshopper and other animals by whatsoever name they may be called, under pain of malediction and anathema to depart from the vineyards and fields of this district within six days from the publication of this sentence and to do no further damage there or elsewhere.

Men hur kan man döma skadedjur i domstol? I uppsatsen argumenteras för följande:

For 250 years French, Italian, and Swiss ecclesiastic courts tried insects and rodents for property crimes as legal persons under the same laws and according to the same procedures they used to try actual persons. I argue that the Catholic Church used animal trials to increase tithe revenues where tithe evasion threatened to erode them. Animal trials achieved this by bolstering citizens’ belief in the validity of Church punishments for tithe evasion: estrangement from God through sin, excommunication, and anathema. Animal trials permitted ecclesiastics to evidence their supernatural sanctions’ legitimacy by producing outcomes that supported those sanctions’ validity. These outcomes strengthened citizens’ belief that the Church’s imprecations were real, allowing ecclesiastics to reclaim jeopardized tithe revenue.

Det ligger nära till hands att se dessa djurrättegångar som ytterligare en indikation på att katoliker har en skruv lös — och mycket riktigt har tidigare forskare inte kunnat förklara vad dessa rättegånger fyllde för funktion — men nu presenteras alltså ett i mitt tycke intressant och rimligt förslag till förklaring: rättegångerna syftade till att få (okunnigt och vidskepligt) folk att betala tionde. Låt vara att det inte finns data för att testa dess giltighet på ett rigoröst sätt, men det finns åtminstone vissa indikationer på att förklaringen har en del som talar för sig. Förklaringen är i linje med tidigare forskning som använder nationalekonomins analysverktyg för att tolka och förstå läror och beteenden inom religionens värld.

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Problem med monetära straff

Ett alternativ (och ibland ett komplement) till att dömas till fängelse då ett brott har begåtts är att dömas att betala pengar, till staten eller till brottsoffer. Detta kan förefalla vara ett humant alternativ, men den nya studien ”Drawing Blood from Stones: Legal Debt and Social Inequality in the Contemporary United States”, publicerad i American Journal of Sociology, antyder att det finns ett problem med monetära straff:

Findings indicate that monetary sanctions are imposed on a substantial majority of the millions of people convicted of crimes in the United States annually and that legal debt is substantial relative to expected earnings. This indebtedness reproduces disadvantage by reducing family income, by limiting access to opportunities and resources, and by increasing the likelihood of ongoing criminal justice involvement.

Ett alternativ kan vara att fundera mer på metoder, bortom straff, för att minska brottslighet. Det är t.ex. inte bra när straff försvårar återanpassning till ”det vanliga samhället”, som ofta tycks vara fallet med monetära straff.