En fara med politisk korrekthet

Donald Trump intar en negativ hållning till politisk korrekthet:

I think the big problem this country has is being politically correct.

Det gör nog i och för sig de flesta som använder begreppet: Det utgör ett skällsord, uttalat av dem som vill uttala sig nedlåtande om olika grupper och som ogillar social disciplinering när de säger vad de har på sitt hjärta. Ett bra svar till dem som anser att den politiska korrektheten har gått för långt utifrån sådana utgångspunkter ges av Julia Symons i denna text, som vann en tävling på detta tema utlyst av The Economist.

Här vill jag dock inte diskutera den saken i sig utan ta upp en fara med politisk korrekthet: att den leder till preferensförfalskning. Timur Kuran har påpekat att offentliga och privata preferenser kan skilja sig åt. Det man egentligen tycker kan döljas och t.o.m. förfalskas i den offentliga diskursen, t.ex. av rädsla för social disciplinering. Politisk korrekthet, om vi använder det begreppet för en social norm som innebär att man avstår från att uttala sig nedlåtande om olika grupper, torde i första hand påverka offentliga preferenser – vad människor säger.

Varför är detta ett problem? Förutom det allmänna problemet att vissa uttalanden kan vara nyttiga, i social mening, även om de uppfattas som nedlåtande av vissa, vill jag här peka på risken att vi får en falsk bild av människors privata preferenser. Tänk om hr X. låtsas vara accepterande gentemot homosexuella eller judar men i själva verket hyser starkt icke-accepterande uppfattningar. Då har vi ingen möjlighet att få reda på det och att försöka bemöta sådana uppfattningar. I själva verket kan man tänka sig att de intensifieras inombords, varifrån de inte släpps fram. Detta kan vara en grund för en negativ social spiral under vissa omständigheter, vilket Kuran diskuterar i sin bok, t.ex. när en karismatisk åsiktsentreprenör beter sig politiskt icke-korrekt och snabbt får med sig stora delar av befolkningen.

Jag undrar t.ex. ofta vad människor egentligen tycker om homosexualitet. Är de lika accepterande som nästan alla som uttalar sig offentligt? Är de som uttalar sig offentligt lika accepterande som de låter oss tro?

Besvara gärna min fråga i denna anonyma undersökning.

Djur inför rätta

En av de roligaste uppsatser jag har läst på länge är ”Animal Trials”. Den handlar inte om djurförsök utan om rättegångar mot djur. Så här beslutade en kyrklig domstol i ett fall:

In the name and by virtue of God, the omnipotent, Father, Son and Holy Spirit, and of Mary, the most blessed Mother of our Lord Jesus Christ, and by the authority of the holy apostles Peter and Paul, as well as by that which has made us functionary in this case, we admonish by these presents the aforesaid locusts and grasshopper and other animals by whatsoever name they may be called, under pain of malediction and anathema to depart from the vineyards and fields of this district within six days from the publication of this sentence and to do no further damage there or elsewhere.

Men hur kan man döma skadedjur i domstol? I uppsatsen argumenteras för följande:

For 250 years French, Italian, and Swiss ecclesiastic courts tried insects and rodents for property crimes as legal persons under the same laws and according to the same procedures they used to try actual persons. I argue that the Catholic Church used animal trials to increase tithe revenues where tithe evasion threatened to erode them. Animal trials achieved this by bolstering citizens’ belief in the validity of Church punishments for tithe evasion: estrangement from God through sin, excommunication, and anathema. Animal trials permitted ecclesiastics to evidence their supernatural sanctions’ legitimacy by producing outcomes that supported those sanctions’ validity. These outcomes strengthened citizens’ belief that the Church’s imprecations were real, allowing ecclesiastics to reclaim jeopardized tithe revenue.

Det ligger nära till hands att se dessa djurrättegångar som ytterligare en indikation på att katoliker har en skruv lös — och mycket riktigt har tidigare forskare inte kunnat förklara vad dessa rättegånger fyllde för funktion — men nu presenteras alltså ett i mitt tycke intressant och rimligt förslag till förklaring: rättegångerna syftade till att få (okunnigt och vidskepligt) folk att betala tionde. Låt vara att det inte finns data för att testa dess giltighet på ett rigoröst sätt, men det finns åtminstone vissa indikationer på att förklaringen har en del som talar för sig. Förklaringen är i linje med tidigare forskning som använder nationalekonomins analysverktyg för att tolka och förstå läror och beteenden inom religionens värld.

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Problem med monetära straff

Ett alternativ (och ibland ett komplement) till att dömas till fängelse då ett brott har begåtts är att dömas att betala pengar, till staten eller till brottsoffer. Detta kan förefalla vara ett humant alternativ, men den nya studien ”Drawing Blood from Stones: Legal Debt and Social Inequality in the Contemporary United States”, publicerad i American Journal of Sociology, antyder att det finns ett problem med monetära straff:

Findings indicate that monetary sanctions are imposed on a substantial majority of the millions of people convicted of crimes in the United States annually and that legal debt is substantial relative to expected earnings. This indebtedness reproduces disadvantage by reducing family income, by limiting access to opportunities and resources, and by increasing the likelihood of ongoing criminal justice involvement.

Ett alternativ kan vara att fundera mer på metoder, bortom straff, för att minska brottslighet. Det är t.ex. inte bra när straff försvårar återanpassning till ”det vanliga samhället”, som ofta tycks vara fallet med monetära straff.

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Hädelselag här men inte där?

Jag noterar att tre personer knutna till en kristen tankesmedja kritiserar hädelselagar, bl.a. den i Pakistan:

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Så bra! Ett litet problem bara. Chefen för den tankesmedja de tillhör, kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, har i Sveriges riksdag motionerat för införande av en hädelselag i Sverige, med straff på upp till sex månaders fängelse, och har även senare talat sig varm för denna sin uppfattning (i linje med den kristna traditionen, förvisso). Denna tankesmedja talar således, tycks det, med kluven tunga.

Hur kan falska bekännelser förstås?

Det händer att människor som anklagas för någon överträdelse bekänner att de har gjort den fastän de inte har det. Hur kan detta förklaras? I den korta texten ”Evolutionary Psychology and False Confession”, publicerad i American Psychologist, ges en förklaring från evolutionär psykologi:

If innocents perceive the likelihood of their vindication to be outweighed by the reality of other people’s false belief in their guilt, then false confession may have been an adaptive strategy, particularly in ancestral environments, in which trial by jury, judicial appeals, or DNA exclusion could not provide exoneration. Through confession, the individual has available multiple proximate means of achieving ultimate payoffs in genetic-fitness terms. Gold and Weiner (2000) showed that when confession occurs with remorse signals (such as those accompanying affective guilt), observers are more likely to reason that recidivism is unlikely or that the person has suffered enough through feeling ashamed, thus promoting forgiveness and a reduction in punishment. In the ancestral past, the advantages of false confession may have therefore over- ridden protestation over suspected guilt; denying one’s guilt, even if one was innocent, might have had a more calamitous impact on reproductive success if such protests fell on the ears of group members who held uncompromising false beliefs.

Detta låter inte helt orimligt. Det som förundrar mig är att de anklagande mildrar sin dom vid en bekännelse, som tolkas som ånger. På vilket sätt är det relevant? Utan en sådan reaktion från dem skulle poängen med falska bekännelser, i det perspektiv som presenteras ovan, i hög grad försvinna.