Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?

Statens betydelse för ekonomisk utveckling

Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:

The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.

Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:

(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).

Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:

Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.

Statens storlek i Sverige och annorstädes

Ett litet diagram från The Economist:

Det mest intressanta tycker jag är trenden: Sverige har minskat statens storlek det senaste decenniet (liksom Tyskland lite grann), medan övriga har haft en motsatt utveckling. Det syns också att det under Alliansen har skett en tydlig nedgång igen, efter några års uppgång dessförinnan. Likaså har statsskuldens andel av BNP minskat kraftigt i Sverige, medan den har ökat i övriga länder. Det spelar nog viss roll vilken regering man har ändå.

Minskar en stor stat tillväxten?

En politiskt kontroversiell fråga rör hur statens storlek påverkar den ekonomiska tillväxten. Politiker på vänsterkanten brukar hävda att nya statliga satsningar av olika slag har förmåga att lyfta ett lands ekonomi; politiker på högerkanten brukar istället hävda att sådana satsningar och de högre skatter de tenderar att medföra hämmar ett lands tillväxtpotential. Vad säger egentligen forskningen? En ny översikt av Andreas Bergh och Magnus Henrekson, ”Government Size and Growth: A Survey and Interpretation of the Evidence”, accepterad för publicering i Journal of Economic Surveys (preliminär gratisversion här), finner följande:

The literature on the relationship between the size of government and economic growth is full of seemingly contradictory findings. This conflict is largely explained by variations in definitions and the countries studied. An alternative approach – of limiting the focus to studies of the relationship in rich countries, measuring government size as total taxes or total expenditure relative to GDP and relying on panel data estimations with variation over time – reveals a more consistent picture. The most recent studies find a significant negative correlation: an increase in government size by 10 percentage points is associated with a 0.5% to 1% lower annual growth rate. We discuss efforts to make sense of this correlation, and note several pitfalls involved in giving it a causal interpretation. Against this background, we discuss two explanations of why several countries with high taxes seem able to enjoy above average growth. One hypothesis is that countries with higher social trust levels are able to develop larger government sectors without harming the economy. Another explanation is that countries with large governments compensate for high taxes and spending by implementing market-friendly policies in other areas. Both explanations are supported by ongoing research.

Överlag ett negativt tecken på sambandet, alltså. Som påpekas ovan är dock kausalitetsfrågan svår att klargöra:

[A]lthough there is close to a consensus on the sign of the correlation, there is also consensus on the fact that causality is very hard to establish with certainty using the method of instrumental variable estimation – or any other method currently available. … The main lesson to be learned from exploring these important mechanisms is that a negative coefficient on government expenditure in growth regressions need not imply that large government causes slower growth. On the other hand, a negative coefficient on taxes actually provides rather strong evidence that high taxes cause lower growth, because reverse causality leads us to expect a positive correlation.

När det gäller hur högskatteländer som Sverige kan växa så pass bra tycker jag om de två förslagen till förklaringar. Författarna skriver t.ex.:

It seems likely that many reforms in Sweden in the 1980s and the 1990s compensated for the negative effects of high taxes. The Scandinavian countries … also have relatively high levels of economic freedom.

Detta är i linje med Richard Posners tolkning, och jag finner den själv rimlig. Frågan är: Med lägre skatter på arbete, som Sverige har fått på senare år, har inte landet potential att växa ännu bättre?

Skillnaden mellan USA och Europa

Den tyske historikern Heinrich von Tretischke:

For us the state is not, as it is for the Americans, a power to be constrained so that the will of the individual may remain uninhibited, but rather a cultural power from which we expect positive achievements in all areas of national life.

Källa: s. 327 i Earthly Powers.

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?””Invandring och stöd för välfärdsstaten””Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?””Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Invandring och stöd för välfärdsstaten

Jag har tidigare rapporterat om ny svensk forskning som visar att invandring tenderar att minska stödet för välfärdsstaten. Ytterligare en ny studie, ”Preferences for Redistribution, the Size of Government and the Tax System”, denna gång på europeisk nivå, finner samma resultat:

An important channel through which a generous welfare state might affect society as a whole is immigration. The idea that immigrants are attracted to the welfare state because of its benefits, in the form of social security, education, etc., is well known. The economic literature on welfare-induced migration is large and growing, with mixed results for what concerns both the US internal migration and more in general international migration (Razin et al., 2011). … [I]nvestigating if the possibility of welfare-induced immigration reduces support for more governmental redistribution in our sample of post-enlargement European countries is worthwhile. To this purpose, we employ the following ESS question: ”Please tell me to what extent you agree or disagree that social benefits and services in [country] encourage people from other countries to come and live here?”. … The estimates are reported in the last column of Table 4. The coefficient has a negative sign and is statistically highly significant (1% level). Hence, the ”threat” of immigration due to generous social transfers and services leads people to decrease their support for redistributive policies, ceteris paribus. The effect is also sizable in magnitude, as the odds of being more supportive for a large government decrease by 17% for those who believe that redistributive policies encourage immigration compared to the individuals who do not have such view.

Apropå den livliga debatt jag och andra nyligen hade med Tino Sanandaji om konsekvenserna av fri rörlighet kan detta resultat vara högst relevant för dem som befarar att invandring kommer att medföra kraftigt ökad offentlig sektor och högre omfördelning. Det gäller att beakta den politiska reaktionen hos de befintliga väljarna också.

Addendum: Tino har ett blogginlägg i vilket han bemöter argumentationen här.