Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Statens storlek i Sverige och annorstädes

Ett litet diagram från The Economist:

Det mest intressanta tycker jag är trenden: Sverige har minskat statens storlek det senaste decenniet (liksom Tyskland lite grann), medan övriga har haft en motsatt utveckling. Det syns också att det under Alliansen har skett en tydlig nedgång igen, efter några års uppgång dessförinnan. Likaså har statsskuldens andel av BNP minskat kraftigt i Sverige, medan den har ökat i övriga länder. Det spelar nog viss roll vilken regering man har ändå.

En svunnen tid

I Henrik Berggrens biografi över Olof Palme läste jag följande beskrivning av Sverige på 1950-talet:

Socialdemokratin dominerade, inte bara som ett politiskt parti utan som en social rörelse som bar förväntningar på alla livets områden hos tusentals män och kvinnor ur arbetarklassen. Barnen togs om hand i scoutrörelsen Unga örnar, ungdomar diskuterade politik, campade och flörtade i ungdomsrörelsen SSU, teaterintresserade satte upp skådespel i Folkets Hus, studieintresserade deltog i ABF:s studiecirklar, hemmafruar handlade kooperativt i konsumbutikerna, turistlystna åkte med arbetarrörelsens resebyrå Reso, trogna veteraner jordfästes av begravningsfirman Fonus.

Arbetarrörelsens resebyrå Reso, minsann. Målet verkar ha varit en total politisering av människors liv. Allt var inte bättre förr.

Olof Palme och Maud Olofsson

Se Olof Palme, retoriskt skicklig som vanligt, i en debatt med Thorbjörn Fälldin:

En kollega framförde denna hypotes: att den kritik som Centerpartiet fick utstå för 1970-talets industripolitik, med omfattande statliga åtgärder och uppköp, förklarar Maud Olofssons starka motstånd mot stöd till Saab och Volvo i samband med den senaste krisen. Hon ville inte riskera att hamna i samma sits som Fälldin i debatten ovan. Så frågan är om vi har Olof Palme att tacka för regeringens ovilja att satsa skattebetalarnas pengar i den volatila bilindustrin.

Se även Henrik Jordahls inlägg ”Argumenten mot statligt stöd till bilindustrin” och mitt tidigare inlägg ”Ska staten köpa Volvo?”.

Meidners budskap till Rausing

Varför flyttade Hans Rausing och Ingvar Kamprad ut sina företag? Man får lite bättre förståelse när man läser Hans Blücher på DI Debatt idag:

Löntagarfondernas arkitekt Rudolf Meidners ord till Hans Rausing beskriver väl vad det var fråga om: ”Den typen av företag, de familjeägda, ska vi inte ha i det framtida Sverige”. Hans Rausing frågade då om man inte kunde tänka sig någon form av skatt eller avgift för att undvika tvångsförsäljning av familjeföretaget, varpå Meidner svarade: ”Det är inte möjligt, ingen ska kunna köpa sig fri”.

Jag ryser av obehag inför denna destruktiva socialism.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.