Slut med frukost

Sedan november 2017 äter jag inte frukost – inspirerad som jag då blev av dr. Jason Fungs bok The Obesity Code, som bl.a. rekommenderar periodisk fasta. Jag äter all min mat inom ett åttatimmarsfönster (i regel lunch runt kl 12 och avslutad middag runt kl 20). När jag nämner detta reagerar många med fasa – precis som mig har de fått lära sig att ”frukost är dagens viktigaste måltid”.

Bildresultat för frukost

Dags att tänka om! Den nya studien ”Effect of Breakfast on Weight and Energy Intake: Systematic Review and Meta-Analysis of Randomised Controlled Trials”, publicerad i British Medical Journal, sammanfattas på följande sätt av professor Tim Spector:

The disadvantages of skipping breakfast have now been debunked by several randomised trials. A systematic review and meta-analysis of the 11 randomised trials of skipping breakfast performed to date is published today in this journal. The studies varied widely in duration and quality, and seven looked at changes in weight as well as changes in energy usage. The conclusions were the same as in recent, largely ignored qualitative reviews namely, that no evidence supports the claim that skipping breakfast makes you gain weight or adversely reduces your resting metabolic rate.

Ingen fara med att sluta äta frukost alltså, och kanske en del fördelar, såväl för hälsa, ekonomi som tidstillgång. Det senare, att ”få” 20 minuter extra varje morgon, har jag upplevt som särskilt behagligt. Man kan sova eller vila lite längre, eller jobba lite mer, istället för att sitta och äta. Rekommenderas!

Ligger sjukdomar bakom våra värderingar?

En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.

Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.

Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:

We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.

Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:

Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.

Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).

Förslag för att minska död och lidande

Som läsare av denna blogg känner till är jag starkt engagerad i frågan om organdonation, i synnerhet i försök att lösa den bristsituation som råder och som orsaker mycket lidande och död. Jag är t.ex. förespråkare av ett system med betalning till njurdonatorer. Enligt beräkningar av Gary Becker och Julio Jorge Elías skulle en ersättningsnivå på runt 100 000 kr eliminera bristen på njurar. Men jag är i grunden pragmatiker på detta område: det finns många förslag på förbättrande reformer, och om betalning till levande donatorer upplevs som en omöjlig väg framåt, därför att människor (av för mig märkliga skäl) finner det etiskt tveksamt, bör andra vägar prövas.

Det är just med en (för mig otypisk) känslighet för de värderingar som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård, och med kunskap i såväl grundläggande nationalekonomiskt tänkande om incitament som ny beteendeekonomisk och socialpsykologisk forskning, som ett nytt förslag läggs fram i ”Incentivizing Deceased Organ Donation: A Swedish Priority-Setting Perspective”, publicerad i Scandinavian Journal of Public Health:

The components and details of the compensation proposal can be summarized as follows:

  • €5,000 contribution to the estate or family of the deceased towards funeral expenses.
  • Deceased (advanced directive) or family could decline the contribution in full.
  • All or part of the €5,000 contribution could be directed as a publicized donation to a reputable charity of the deceased (if the will is known) or family’s choice.
  • In all circumstances the right to self determination of the deceased must be respected; and the decision of the family cannot be in contradiction to the will of the deceased if it is explicitly stated.

Det intressanta med detta förslag är att det försöker beakta olika typer av incitament att donera — ekonomiska, inneboende och signalmässiga — så att personer som motiveras av altruism och av en vilja att framstå som goda inför andra också stimuleras att ge.

Detta är en av de viktigaste texterna jag har läst på mycket länge, inte minst därför att jag tycker att dess argumentation är tydlig, enkel, etiskt tilltalande och grundad på forskning. (Därmed inte sagt att förslag om ersättning till levande njurdonatorer inte är det, men om detta finns som sagt olika uppfattningar.) Vågar man hoppas att politiker och andra beslutsfattare läser och lär? Att inte läsa och lära, och att passivt avstå från att agera, har direkta och stora kostnader för människor som är i behov av nya organ. Det, om något, är oetiskt.

Tips: Mikael Elinder.

Påverkas läkare av patienters utseende?

Hur påverkas vi av andras utseende? Behandlar vi fula annorlunda än vackra? Jag gör det definitivt. Även läkare, som det verkar, enligt studien ”Are Physicians’ Ratings of Pain Affected by Patients’ Physical Attractiveness?”, publicerad i Social Science & Medicine:

The results showed that physician’s ratings of pain were influenced both by attractiveness of patients and by nonverbal expressions of pain. Unattractive patients, and patients who were expressing pain, were perceived as experiencing more pain, distress, and negative affective experiences than attractive patients and patients who were not expressing pain. Unattractive patients also received higher ratings of solicitude on the doctor’s part and lower ratings of health than attractive patients. Physician’s assessments of pain appear to be influenced by the physical attractiveness of the patient.

I det här fallet är det dock inte klart om det är en fördel att vara vacker. Vill man inte, som patient, att läkaren ska uppfatta det som att man upplever smärta?

Behovet av en ny norm

Richard Posner påpekar att det inte är lätt att få bort en gammal norm — och att det är ännu svårare att skapa en ny. Det bör inte hindra oss från att försöka då och då.

Jag plågas mycket av att befinna mig nära hostande och nysande människor (låt vara att min bacillskräck är mindre grav än Gödels). När jag funderar på lösningar på detta problem är det, förutom undvikande av handskakningar och frekvent tvagning av händerna, användande av munskydd som infinner sig som idé. (Jo, munskydd hjälper.) Problemet är bara att man anses som lätt (eller svårt) galen både om man själv bär munskydd och om man ber någon annan att bära munskydd. Detta är ett fall av en ineffektiv social norm. Denna norm behöver ersättas av en ny, som bygger på omsorg om medmänniskor. Det är den som hostar och nyser utan munskydd som ska anses galen (eller åtminstone elak) och som bör utsättas för social bestraffning.

Den svåra frågan är hur det går till att byta norm. Kan offentliga förebilder vara en väg framåt? Om kungen, Lill-Babs och Gunde Svan börjar använda munskydd offentligt kan andra tänkas följa efter (vissa kan vi dock klara oss utan i denna kamp). Problemet med att börja som enkel privatperson är att normen antagligen är sådan att det krävs en viss (koordinerad) andel som utmanar den: gör enstaka individer det kommer de bara att betraktas som galna, i enlighet med rådande norm. Här krävs ett samlat angreppssätt — man måste nå en tipping point.

Finns andra sätt än att använda offentliga förebilder? Kanske kan Folkhälsoinstitutet göra nytta genom att sprida information och driva kampanj? Kanske kan skolor införa en regel om munskydd? Kanske kan entreprenörer designa vackra och färgglada munskydd — munskydd som fashion statement? Kanske kan livsmedelsbutiksägare börja saluföra munskydd efter initiativ ovanifrån? Kanske kan man peka på erfarenheter från andra länder?  I Japan verkar man ha lyckats nå en annan jämvikt än den som dessvärre råder i Sverige och de flesta andra länder jag vistas i.

Nu krävs krafttag!

Not 1: En liten risk med mitt förslag är att det i nuvarande läge kan vara så att många hostare och nysare stannar hemma istället för att gå ut och smitta ned andra. Om användande av munskydd inleds i breda folklager kan den typen av omtänksamma peresoner börja tänka att de kan gå ut, bara de bär munskydd. Eftersom det antagligen smittar mindre när hostare och nysare stannar hemma, jämfört med om de går ut med munskydd, kan åtgärden bli kontraproduktiv. (Läs vidare om Peltzman-effekten.) Å andra sidan måste man beakta intäktssidan av att hostare och nysare blir mer mobila: de kanske därigenom kommer att kunna vara mer produktiva, vilket kan gynnas andra; dessutom kommer de antagligen själva att bli lyckligare, när de kan komma ut och röra sig. Kan detta t.o.m. tala för statliga subventioner av munskydd?
Not 2: Läsare av F. A. Hayek inser att jag här förespråkar ett slags konstruktivism — och här försöker jag försvara mig.
Not 3: Jag har tidigare skrivit om en annan ineffektiv norm
Not 4: Jag ser ett problem med förslaget: staten kan tänkas vilja motarbeta det då det kan försvåra bekämpningen av terrorism och annan brottslighet. Bovar kan dölja sig bakom munskydd.

Nationalism för att undvika sjukdom

Våra kroppar har i många avseenden utvecklats för att undvika och stå emot sjukdomar. De gör detta, som alla känner till, på ett imperfekt sätt. Ett annat, kompletterande sätt för att undvika sjukdomar, som kan ha utvecklats evolutionärt, är olika beteendeimpulser. Det finns t.ex. forskare som menar att aversion mot (vissa) utlänningar kan ha grund i en vilja att undvika sjukdom:

The behavioral immune system may also produce an instinctive distrust of strangers. Strangers, after all, may carry diseases against which a person has no immune defense. (Just look at what happened to the Aztecs when the Spanish conquistadors showed up with smallpox.) To see if diseases influence how we think of foreigners, Schaller and his colleagues set up another experiment. They had one test group watch a slide show about the health dangers of germs. The researchers then told these subjects that the government would be spending money to attract immigrants to Canada; the participants had to decide how much money ought to be spent to get people to come from certain countries. Another group of participants were asked to do the same thing after watching a slide show on dangers of everyday life that were not related to disease, such as accidental electrocution. Schaller predicted that the slides about germs would trigger a rise in xenophobia. Sure enough, the subjects who watched the germ slides were inclined to spend more money to recruit immigrants from familiar countries and less money to attract people from unfamiliar ones.

Om denna grund för aversion mot (vissa) utlänningar stämmer, gör detta aversion mot (vissa) utlänningar acceptabel? Det tycker jag spontant inte, i sig, eftersom skälet till att denna aversion i så fall utvecklades ligger långt tillbaka i tiden och inte behöver vara relevant idag. Dock kanske man kan skilja på två fall:

  • Idag är det så att (vissa) utlänningar i genomsnitt medför större risk för sjukdom än andra. Då kanske trots allt aversionen är försvarbar? Måhända, men jag har två invändningar. För det första handlar det då om att tillämpa statistisk diskriminering, och jag har ofta svårt för sådan, då den drabbar många ”oskyldiga”. Även om en grupp i genomsnitt medför större fara är det antagligen ändå så, att de flesta i gruppen inte medför ökad fara. Ska de straffas? För det andra handlar det om att väga kostnader mot intäkter. Även om sjukdomsrisken höjs av (vissa) utlänningar kan den (förväntade) kostnaden vara värd att ta, om (den förväntade) intäkten beräknas vara högre.
  • Idag är det inte så att (vissa) utlänningar i genomsnitt medför större risk för sjukdom än andra. I så fall anser jag aversionen direkt förkastlig, även om den kan förstås som en atavism som kan ha fyllt en funktion i en svunnen tid.

IQ och hälsa

Är intelligenta män friskare än ointelligenta? Ja, enligt studien ”Does a Fitness Factor Contribute to the Association between Intelligence and Health Outcomes? Evidence from Medical Abnormality Counts among 3654 US Veterans”, publicerad i Intelligence. Hur kan det komma sig? En möjlighet:

This offers tantalising – yet preliminary – evidence that health and intelligence are the result of common genetic factors, and that low intelligence may be an indication of harmful genetic mutations.

En annan möjlighet är att smartare män bättre inser hur de ska leva för att uppnå bättre hälsa.