Intelligenta samarbetar bättre

Ett framgångsrikt samhälle innefattar mycket samarbete människor emellan. En ofta upprepad fråga inom samhällsvetenskapen är hur sociala dilemman ska kunna undvikas och samarbete etableras. En ny studie, ”Intelligence, Personality, and Gains from Cooperation in Repeated Interactions” (preliminär gratisversion här), visar att intelligens (mätt med Raven-testet) är en viktig faktor. Forskarna beskriver sin studie och sina resultat:

Our experiment tested the hypothesis that groups of individuals with different levels of intelligence or different personalities, but who are otherwise similar, will exhibit different levels of cooperation in bilateral interactions with others from their group. The interactions were repeated, giving time and opportunity for each participant to observe and to reflect on the past behavior of the other. The outcome of games with a tradeoff between short-run gain and continuation value loss was strikingly different when played by subjects with higher or lower levels of intelligence. Higher intelligence resulted in significantly higher levels of cooperation and earnings. The failure of individuals with lower intelligence to appropriately estimate the future consequences of current actions accounts for these difference in outcomes.

Detta tyder på att det kan vara viktigt för en grupp eller ett samhälle att, om möjligt, stimulera intelligensen hos människor, i den mån detta går (t.ex. genom insatser av föräldrar i tidiga år), och att undvika sådant, som luftföroreningar, som sänker den.

Se även ett tidigare inlägg om intimiderande intelligens.

Löfte om samarbete

Jag försöker i möjligaste mån undvika att avge löften. Det ligger för mig något opassande i att säga att man definitvt ska bete sig på ett visst sätt när det inte alls är säkert att man imorgon kommer att bete mig på det sättet. Men detta med att avge löften behöver inte vara ett binärt fenomen – det finns fler alternativ än att ”lova” eller ”inte lova”. Detta klargörs i den nya studien ”Malleable Lies: Communication and Cooperation in a High Stakes TV Game Show”.

Forskarna studerar hur tävlanden beter sig i en tv-tävling som heter Golden Balls, och som bygger på Fångarnas dilemma. De får prata med varandra innan de (individuellt) fattar var sitt beslut: att dela eller att stjäla. Om både väljer dela får de dela på prissumman; om både väljer att stjäla får båda noll; och om någon väljer att stjäla medan den andra väljer att dela får den som stjäl hela prissumman för egen del. Frågan är om de utfärdar löften under pratstunden före beslutet och hur de i så fall ser ut och hur dessa sedan predikterar beslutet att dela eller stjäla.

Forskarna föreslår en kategorisering av ”löfte” i två dimensioner:

We propose a typology of statements in terms of their malleability to interpretation as truths. This typology classifies contestants’ statements according to two dimensions. First, it discriminates between statements that explicitly express that the contestant will choose split and statements that only implicitly signal that she will do so. Second, it discriminates between unconditional statements and statements that carry an element of conditionality on the opponent’s split or steal decision. We argue that explicit and unconditional statements are less malleable than implicit or conditional statements. Consider, for example, the statement “I will split”. This statement is both explicit and unconditional, and for a defector who uses it, it will be hard if not impossible to deny that she has deceived her opponent. The statement “I came here to split” similarly has no element of conditionality, but this one is at best only an implicit promise to split: it is silent about the contestant’s current intention and meanwhile she may have changed her mind. The explicit statement “I will split if you split” is clearly conditional on the opponent’s choice, and a decision to steal can be justified by a belief that the opponent steals.

De finner sedan följande:

Explicit unconditional statements are indicative of a relatively high likelihood of cooperation, whereas statements that carry an element of conditionality or implicitness are associated with a moderate likelihood. Contestants who make statements that are both conditional and implicit and contestants who do not make any statements related to their choice display the lowest rate of cooperation.

Dvs. ju starkare, i de två dimensionerna, man avger ett löfte, desto troligare är det att man sedan samarbetar. Så det kanske inte är så dumt att avge ett tydligt löfte ändå? (Eller är det så att den som ändå har tänkt samarbeta är mer benägen att uttala det som kan uppfattas som ett tydligt löfte?)

Titta gärna på ett utdrag ur ett avsnitt:

Tron på moraliserande gudar ger samarbete

En ambitiös ny studie, ”Moralizing Gods, Impartiality and Religious Parochialism Across 15 Societies”, undersöker hur en tro på moraliserande, straffande gudar påverkar människors vilja att samarbeta med andra:

The emergence of large-scale cooperation during the Holocene remains a central problem in the evolutionary literature. One hypothesis points to culturally evolved beliefs in punishing, interventionist gods that facilitate the extension of cooperative behaviour toward geographically distant co-religionists. Furthermore, another hypothesis points to such mechanisms being constrained to the religious ingroup, possibly at the expense of religious outgroups. To test these hypotheses, we administered two behavioural experiments and a set of interviews to a sample of 2228 participants from 15 diverse populations. These populations included foragers, pastoralists, horticulturalists, and wage labourers, practicing Buddhism, Christianity, and Hinduism, but also forms of animism and ancestor worship. Using the Random Allocation Game (RAG) and the Dictator Game (DG) in which individuals allocated money between themselves, local and geographically distant co-religionists, and religious outgroups, we found that higher ratings of gods as monitoring and punishing predicted decreased local favouritism (RAGs) and increased resource-sharing with distant co-religionists (DGs). The effects of punishing and monitoring gods on outgroup allocations revealed between-site variability, suggesting that in the absence of intergroup hostility, moralizing gods may be implicated in cooperative behaviour toward outgroups. These results provide support for the hypothesis that beliefs in monitoring and punitive gods help expand the circle of sustainable social interaction, and open questions about the treatment of religious outgroups.

Några tankar om resultaten:

  • Christian Bjørnskov och jag finner i en studie att religiositet tycks negativt relaterad till social tillit, vilket ger indikationer på att religiös tro inte bara har positiva sociala effekter. Ett resultat i studien är att ju mer homogent det religiösa landskapet är i ett land, desto mindre blir effekten – och i de mest homogena länderna är religiositet t.o.m. positivt relaterad till social tillit. Det är i ett fraktionaliserat religiöst landskap som en stark religiös tro förefaller underminera tilliten till människor i allmänhet (vilket dock är förenligt, som i denna nya studie, med en mer samarbetsvillig syn på personer som man vet något om och som är lika en själv och med lägre samarbetsvilja, i många fall, med personer från andra religioner, om harmoni mellan de religiösa grupperna inte föreligger redan från början).
  • En fråga är vilken betydelse idén om en straffande gud har. Beter sig människor väl därför att de annars förväntar sig ett straff av en varelse som ser allt de gör (och inte gör)? I så fall: Är det lovvärt att samarbeta för att vilja undvika ett straff (jämfört med att göra att av en egen, inneboende vilja)?
  • Man kan också förstå den psykologiska lockelsen av religioner om de innefattar en vilja att dela med sig av sina resurser främst till likasinnade. Det kan ge en trygghet i en turbulent och osäker värld. (Numera torde välfärdsstaten i många länder ha ersatt den religiösa gemenskapen som grund för materiell trygghet – se James Buchanans tes om detta.)
  • Även om religion i vissa avseenden har positiva konsekvenser innebär det förstås inte att den är sann eller att den inte också har negativa konsekvenser.

Uppdatering

Det tycks föreligga allvarliga dataproblem i denna studie: se ”Corrected analyses show that moralizing gods precede complex societies but serious data concerns remain”.

Att äta från gemensam tallrik

Bildresultat för shared food

Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:

[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.

Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.

En gång fuskare, alltid fuskare?

Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners’ Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.

Samarbete om gemensamma resurser

Kungliga Vetenskapsakademien har just meddelat att Elinor Ostrom och Oliver Williamson har tilldelats Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett utmärkt val, anser jag.

ostrom

Ostroms forskning – t.ex. i boken Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Economic Governance – visar att gemensamma resurser, som vatten, betesmark och fiskstockar, inte behöver leda till det som brukar kallas allmänningens tragedi, alltså till överutnyttjande. Traditionellt har två vägar anförts för att undvika tragedin: statligt eller privat ägande. Ostrom finner, på teoretisk grund och på basis av ett stort antal fallstudier, att frivilliga, gemensamma system för att styra och reglera användandet av dessa resurser, ofta på mycket lokal nivå, har vuxit fram och i många fall fungerar utmärkt. Samarbete kan alltså relativt spontant etableras människor emellan för att använda knappa resurser på ett sätt som gynnar de allra flesta.

Det finns förstås mycket annat att säga om pristagarna och deras forskning: se vidare KVA:s motivering.

Se även en intervju med Ostrom i Axess. Media: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr, Sydsv, Dagen.

Samarbete när människor är olika

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?