Tron på moraliserande gudar ger samarbete

En ambitiös ny studie, ”Moralizing Gods, Impartiality and Religious Parochialism Across 15 Societies”, undersöker hur en tro på moraliserande, straffande gudar påverkar människors vilja att samarbeta med andra:

The emergence of large-scale cooperation during the Holocene remains a central problem in the evolutionary literature. One hypothesis points to culturally evolved beliefs in punishing, interventionist gods that facilitate the extension of cooperative behaviour toward geographically distant co-religionists. Furthermore, another hypothesis points to such mechanisms being constrained to the religious ingroup, possibly at the expense of religious outgroups. To test these hypotheses, we administered two behavioural experiments and a set of interviews to a sample of 2228 participants from 15 diverse populations. These populations included foragers, pastoralists, horticulturalists, and wage labourers, practicing Buddhism, Christianity, and Hinduism, but also forms of animism and ancestor worship. Using the Random Allocation Game (RAG) and the Dictator Game (DG) in which individuals allocated money between themselves, local and geographically distant co-religionists, and religious outgroups, we found that higher ratings of gods as monitoring and punishing predicted decreased local favouritism (RAGs) and increased resource-sharing with distant co-religionists (DGs). The effects of punishing and monitoring gods on outgroup allocations revealed between-site variability, suggesting that in the absence of intergroup hostility, moralizing gods may be implicated in cooperative behaviour toward outgroups. These results provide support for the hypothesis that beliefs in monitoring and punitive gods help expand the circle of sustainable social interaction, and open questions about the treatment of religious outgroups.

Några tankar om resultaten:

  • Christian Bjørnskov och jag finner i en studie att religiositet tycks negativt relaterad till social tillit, vilket ger indikationer på att religiös tro inte bara har positiva sociala effekter. Ett resultat i studien är att ju mer homogent det religiösa landskapet är i ett land, desto mindre blir effekten – och i de mest homogena länderna är religiositet t.o.m. positivt relaterad till social tillit. Det är i ett fraktionaliserat religiöst landskap som en stark religiös tro förefaller underminera tilliten till människor i allmänhet (vilket dock är förenligt, som i denna nya studie, med en mer samarbetsvillig syn på personer som man vet något om och som är lika en själv och med lägre samarbetsvilja, i många fall, med personer från andra religioner, om harmoni mellan de religiösa grupperna inte föreligger redan från början).
  • En fråga är vilken betydelse idén om en straffande gud har. Beter sig människor väl därför att de annars förväntar sig ett straff av en varelse som ser allt de gör (och inte gör)? I så fall: Är det lovvärt att samarbeta för att vilja undvika ett straff (jämfört med att göra att av en egen, inneboende vilja)?
  • Man kan också förstå den psykologiska lockelsen av religioner om de innefattar en vilja att dela med sig av sina resurser främst till likasinnade. Det kan ge en trygghet i en turbulent och osäker värld. (Numera torde välfärdsstaten i många länder ha ersatt den religiösa gemenskapen som grund för materiell trygghet – se James Buchanans tes om detta.)
  • Även om religion i vissa avseenden har positiva konsekvenser innebär det förstås inte att den är sann eller att den inte också har negativa konsekvenser.

Att äta från gemensam tallrik

Bildresultat för shared food

Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:

[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.

Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.

En gång fuskare, alltid fuskare?

Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners’ Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.

Samarbete om gemensamma resurser

Kungliga Vetenskapsakademien har just meddelat att Elinor Ostrom och Oliver Williamson har tilldelats Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett utmärkt val, anser jag.

ostrom

Ostroms forskning – t.ex. i boken Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Economic Governance – visar att gemensamma resurser, som vatten, betesmark och fiskstockar, inte behöver leda till det som brukar kallas allmänningens tragedi, alltså till överutnyttjande. Traditionellt har två vägar anförts för att undvika tragedin: statligt eller privat ägande. Ostrom finner, på teoretisk grund och på basis av ett stort antal fallstudier, att frivilliga, gemensamma system för att styra och reglera användandet av dessa resurser, ofta på mycket lokal nivå, har vuxit fram och i många fall fungerar utmärkt. Samarbete kan alltså relativt spontant etableras människor emellan för att använda knappa resurser på ett sätt som gynnar de allra flesta.

Det finns förstås mycket annat att säga om pristagarna och deras forskning: se vidare KVA:s motivering.

Se även en intervju med Ostrom i Axess. Media: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr, Sydsv, Dagen.

Samarbete när människor är olika

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Vinstdelning på jobbet

Företag använder sig ofta av ekonomiska incitament för att stimulera de anställda att bli mer produktiva. Studien ”Getting Along with Colleagues – Does Profit-Sharing Help or Hurt?”, publicerad i Kyklos, antyder att vinstdelning kan öka produktiviteten men att graden av samarbete därigenom inte ökar för alla grupper av anställda:

Theory presents two channels through which profit sharing can cause workers to increase their coworkers’ productivity: greater cooperation and increased peer pressure. This paper argues that these generate opposite influences on coworker relations, and that which dominates varies according to circumstances and type of worker. Using German data, we show that, for non-supervisory men, profit sharing increases cooperation, but that for those who highly value success on the job, it has no influence on cooperation, and for supervisors it reduces cooperation.

Om totaleffekten blir ökad produktivitet, är vinstdelning ändå att rekommendera? Eller talar resultaten för att använda olika typer av incitamentssystem för olika typer av anställda? Kan det, i sig, leda till friktioner mellan grupper? Det verkar hursomhelst inte lätt att leda företag.

Stora siffror ger samarbete

Jag fann studien ”Cognitive Constraints on How Economic Rewards Affect Cooperation”, publicerad i Psychological Science, innovativ och dess resultat överraskande:

dollar

Cooperation often fails to spread in proportion to its potential benefits. This phenomenon is captured by prisoner’s dilemma games, in which cooperation rates appear to be determined by the distinctive structure of economic incentives (e.g., $3 for mutual cooperation vs. $5 for unilateral defection). Rather than comparing economic values of cooperating versus not ($3 vs. $5), we tested the hypothesis that players simply compare numeric values (3 vs. 5), such that subjective numbers (mental magnitudes) are logarithmically scaled.

Supporting our hypothesis, increasing only numeric values of rewards (from $3 to 300¢) increased cooperation (Study 1), whereas increasing economic values increased cooperation only when there were also numeric increases (Study 2). Thus, changing rewards from 3¢ to 300¢ increased cooperation rates, but an economically identical change from 3¢ to $3 elicited no gains. Finally, logarithmically scaled reward values predicted 97% of variation in cooperation, whereas the face value of economic rewards predicted none. We conclude that representations of numeric value constrain how economic rewards affect cooperation.

Själv har jag svårt att tro att jag skulle påverkas av de numeriska värdena på detta sätt; och just nu funderar jag på hur Italiens ekonomiska beslutsfattare och graden av samarbete dem emellan påverkades av övergången från lire till euro. Borde 1€ ha haft ett mycket lägre värde, kanske motsvarande 1 lire eller 1 peseta? Å andra sidan, hur påverkas uppfattningen av kostnader av siffrornas storlek?