Turordningsreglernas ekonomiska betydelse

Turordningsreglerna återfinns i Lagen om anställningsskydd och har till syfte att minska godtyckligheten när anställda avskedas. Sedan 2001 finns ett s.k. ”tvåundantag”, som innebär att en arbetsgivare med högst tio anställda får undanta högst två av dem om de anses vara av särskild betydelse för verksamheten. I en ny översikt av forskningen på området, ”Turordningsregler – lagstiftning med konsekvenser eller spel för gallerierna?”, av Carl Magnus Bjuggren, Martin Olsson och Per Skedinger, klargörs följande:

Vi har med denna genomgång av nationalekonomisk forskning om turordningsreglerna i LAS visat att dessa har reella effekter för både företag och anställda. Resultat från fem studier av tvåundantaget som infördes 2001 tyder på att företagens personalomsättning och arbetsproduktivitet ökade, men det är mer osäkert om det påverkat sysselsättningstillväxten. Dessutom tycks tvåundantaget ha medfört både minskad sjukfrånvaro och VAB. Vidare visar en sjätte studie, genom att jämföra företag som har verksamhet i både Sverige och Finland, att turordningsreglerna skyddar lågavlönade och arbetare med lång anställningstid från uppsägning samt ökar deras löner.

Hur man ställer sig till reglerna beror rimligen på vilken vikt man lägger vid de olika konsekvenser reglerna verkar ha. Eftersträvar man främst hög produktivitet och låg frånvaro tycks en skeptisk inställning till hårt bindande turordningregler vara befogad. Likaså framkommer i den nya studien ”Does Job Security Hamper Employment Prospects?” av Bjuggren och Skedinger att de små företagen blev mer benägna att anställa arbetslösa och deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder efter reformen. Om man däremot värnar om grupper som redan har jobb men som har en relativt svag position på arbetsmarknaden och relativt lång anställningstid, då ter sig reglerna (utan undantaget) ändamålsenliga.

Konkurrensens ekonomiska betydelse

Är konkurrens företag emellan viktig för ekonomisk tillväxt? Den saken undersöks i ett såväl historiskt som modernt perspektiv i studien ”British Relative Economic Decline Revisited”. Begreppet konkurrens förstås i vid mening och innefattar sådant som rätt att starta företag och gå in på existerande marknader (dvs. frånvaro av vissa typer av regleringar) och att staten avhåller sig från att konservera existerande industristrukturer genom stöd och industripolitik.

Forskaren beskriver några av slutsatserna i sin studie:

The results of the “Thatcher Experiment” in the 1980s make the case and paved the way for reversing relative economic decline. Competition was much strengthened by ongoing trade liberalisation, deregulation, and discontinuing 1970s’ industrial policy. As competition strengthened, there were major changes in industrial relations which were associated with organisational change, together with divestment and restructuring in large firms.

At the sectoral level, stronger competition and greater openness were correlated with improved productivity performance. As the age of information and communication technology came along, Britain was able to embrace the opportunities associated with rapid diffusion of the new technologies, which required big changes in working practices and management hierarchies, better than its continental-European peer group. This would not have happened with 1970s-style industrial relations and a heavily-regulated service sector.

Kan Thatchers inriktning mot reformer som ökade konkurrensen bero på hennes insikter om entreprenörskapets betydelse?

Ny beteendepolitisk ekonomi

I en ledare i Ekonomisk Debatt, ”Dags för beteendepolitisk ekonomi?”, skrev jag nyligen:

Med andra ord förespråkar jag, i linje med Glaeser och Rizzo, vad som skulle kunna kallas beteendepolitisk ekonomi (behavioral political economy): en sammanhållen analys, där policyrekommendationer inte ges förrän både ekonomins och politikens aktörers rationalitet och kognitiva förmåga har analyserats.

Ledaren utgår från min nya uppsats ”Time for Behavioral Political Economy? An Analysis of Articles in Behavioral Economics”, i vilken jag undersöker i vilken mån ledande beteendeekonomisk forskning modellerar eller undersöker politikens aktörers rationalitet och kognitiva förmåga. Jag finner att väldigt lite av denna forskning gör det. Därför blev jag glad när jag upptäckte den nya studien ”Will Governments Fix What Markets Cannot? The Positive Political Economy of Regulation in Markets with Overconfident Consumers”. Den undersöker inte bara hur konsumenters oförmåga till rationellt tänkande påverkar hur marknadsekonomin fungerar utan också hur denna oförmåga påverkar politikens aktörer och deras vilja att rätta till problemen med hjälp av regleringar. Från studien:

Whenever there is scope for regulation to solve problems induced by biased consumers and not solved by markets, there is little or no support for regulation to correct these problems. When another market imperfection is introduced that interacts with consumer biases, support for regulation of that imperfection is also reduced.

En mycket intressant slutsats, som följer av en positiv analys av konsumenters sätt att faktiskt resonera och agera som ekonomiska och politiska aktörer. Det jag tycker saknas i analysen är en modellering av politiker och tjänstemän. De må inte ha incitament att införa välfärdshöjande regleringar, givet icke-rationella konsumenter-väljare, men frågan är om de har kognitiv förmåga och rationalitet nog att göra det även om incitament föreligger. Jag är inte säker på det (i sällskap av bl.a. Ed Glaeser: se här och här).

Soros om regleringar

Ofta framställs marknadsekonomin som problematisk på olika sätt, vilket får vissa att direkt förespråka statliga ingripanden, utan att reflektera över att även sådana ingripanden kan vara problematiska. Mot den bakgrunden fann jag följande meningsutbyte mellan George Soros och Richard Epstein tänkvärt:

Soros: I think that we would all agree that government regulation is a necessary evil. I don’t know if we could agree with that–

Epstein: Well, but the necessary evil means you set the presumption against it….

Soros: While I argue that markets are unstable, I also agree that regulations are inherently imperfect. In fact, in my writings I have said that they are more imperfect than markets.

Varför övertidsersättning?

Varför är lönen per tidsenhet högre vid övertidsarbete? En möjlig förklaring är att arbetsgivare måste erbjuda mer betalt för att få anställda att vilja arbeta mer vid behov (men detta förklarar knappast lagstiftning). En annan möjlig förklaring är att lagstiftaren tror att övertidsersättning gör det mer sannolikt att arbetsutrymmet i ekonomin delas mellan fler. Nå, Robert Frank menar i Luxury Fever (s. 169) att den mest sannolika förklaringen är en annan:

The overtime provisions of the Fair Labor Standards Act in the United States serve a similar purpose [limiting the extent to which people can trade leisure time for additional income]. These provisions, which require employers to pay a 50 percent wage premium when workers exceed 8 hours on any given day or 40 hours in any given week, provide a strong incentive to limit the amount people work. Similar legislation exists in many other Western countries. To the extent that conspicuous consumption — and hence the longer hours required to finance it — is more attractive to individuals than to society as a whole, these provisions help narrow the incentive gap.

Syftet är alltså att förhindra människor att jobba mer än de egentligen vill och mår bra av, genom att göra det dyrt för arbetsgivaren att låta dem jobba övertid. Känner någon till om det argumentet har använts i Sverige?

Se mina tidigare inlägg om Robert Franks tankar här.

Ger LAS innovationer?

Forskningen visar att ett strikt anställningsskydd försvårar för lågproduktiva grupper att få jobb, att det menligt kan påverka beteendet hos anställda, att det kan försämra resursallokeringen i ekonomin samt att det kan leda till en del andra negativa saker. Men kan det finnas fördelar med ett strikt anställningsskydd (förutom att insiders på arbetsmarknaden gillar det skydd de därigenom får)? En ny studie, ”Labor Laws and Innovation”, lyfter fram en möjlig positiv effekt:

Stringent labor laws can provide firms a commitment device to not punish short-run failures and thereby spur their employees to pursue value-enhancing innovative activities. Using patents and citations as proxies for innovation, we identify this effect by exploiting the time-series variation generated by staggered country-level changes in dismissal laws. We find that within a country, innovation and economic growth are fostered by stringent laws governing dismissal of employees, especially in the more innovation-intensive sectors. Firm-level tests within the United States that exploit a discontinuity generated by the passage of the federal Worker Adjustment and Retraining Notification Act confirm the cross-country evidence.

Dvs. om det är svårt att avskeda anställda vågar anställda ta entreprenöriella risker, eftersom misslyckanden, som ofta följer av sådant risktagande, inte kan bestraffas med avsked på samma sätt som om dessa lagar inte fanns på plats. En intressant idé. Det jag undrar över är om resultaten kan betraktas som kausala (utanför USA): att patent är relaterade till tillväxt är en sak, men leder verkligen en striktare anställningslag generellt till fler patent? Jag är inte helt övertygad därom.

Anställningsskyddets effekter

När reformer på arbetsmarknaden diskuteras tycks få villiga att förespråka en liberalisering av anställningsskyddet. Förklaringen kan ligga i att insiders, som har jobb, har ett intresse av att blockera förändringar och att dessa lyckas, genom att utgöra en mycket stor väljargrupp och genom att vara företrädda av mycket starka intressegrupper i form av fackföreningar. (Se Lindbeck och Snowers insider-outsider-teori.) I en ny uppsats, ”Employment Consequences of Employment Protection Legislation”, presenterar Per Skedinger, som själv forskar på området, en sammanfattning av forskningen på området. Han sammanfattar:

I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.

Det verkar alltså särskilt viktigt att notera dessa forskningsresultat om man har som målsättning att minska arbetslösheten t.ex. bland ungdomar. Detsamma gäller lägstalönernas nivå.