Är Stockholm Pride en antidemokratisk organisation?

Jag har påpekat att ”deplattformisering” inte nödvändigtvis är ett oliberalt fenomen. Mitt resonemang är tillämpbart även på den lakoniska men kraftfulla kritik som framförs mot Stockholm Pride av Thomas Gür på Facebook:

Skärmklipp 2019-07-28 10.58.45.png

Det Thomas Gür m. fl. är kritiska mot är att Sverigedemokterna och Medborgerlig Samling inte får gå i Pridetåget. Ordförande i Stockholm Pride säger följande:

Vi är en ideell förening och kulturfestival. Det är ingen rättighet att finnas på Stockholm Pride. Vi vill, och behöver, ställa krav för att det ska vara en bra mötesplats. De som vill vara en del av vår plattform behöver stå bakom och följa vår värdegrund.

Är detta ett uttryck för ett antidemokratiskt synsätt? Jag anser inte det, ty:

  • För att en organisation ska vara antidemokratisk bör den, enligt mitt sätt att förstå begreppet, verka för att demokratin som politiskt styrelseskick ska avskaffas. Det finns inget som tyder på att Stockholm Pride vill avskaffa svensk demokrati.
  • Demokratin som politiskt styrelseskick implicerar inte att privata organisationer måste bete sig som den offentliga makten. Om den offentliga makten bestämmer att ett antal (i sig demokratiska) partier ska förbjudas beter den sig förvisso antidemokratiskt; men om en privat organisation bestämmer att den inte vill välkomna ett antal partier till sina arrangemang är det en del av den frihet som de bör åtnjuta som del av civilsamhället, skilt från den offentliga makten.
  • Ergo: Lika lite som det är antidemokratiskt att Socialdemokraterna inte välkomnar Sverigdedemokraterna i sina 1 maj-tåg är det antidemokratiskt att Stockholm Pride inte välkomnar dem. Man kan också dra en parallell till yttrandefrihet: Det innebär inte censur om en privat tidning väljer att inte publicera en text skriven av någon som står för helt andra värderingar. Ingen har rätt att bli publicerad av en privat tidning; det står tidningen fritt att bestämma vilka de vill ge en plattform till. Det vore däremot censur om staten förbjöd alla media att publicera texten.
  • Även om man inte anser det antidemokratiskt för Stockholm Pride att inte välkomna ovan nämnda partier kan man anse det olämpligt – precis som man kan anse ett politiskt beslut, vilket som helst, olämpligt fastän man anser det vara i linje med demokratiska principer.

Mona Sahlins killsmak

Mona Sahlin har som sagt god boksmak, men jag misstänker att många kan tänkas finna hennes killsmak rätt tilltalande den också:

Christian Hagward)

Mona i Pride-paraden med okänt sällskap (foto: Christian Hagward)

Incident i samband med Pride-paraden

Igår var det Pride-parad, och ett angrepp ägde rum:

”Årets enda incident skedde efter paraden vid entrén till Pride Park där en grupp som Stockholm Pride definierar som ‘anarkafeminister’ försökte bryta sig in på området med slagord som ‘krossa homokapitalismen’.”

Krav på beskuren frihet

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller våldsverkare kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Politiskt korrekt pronomen

Vad sägs om lite språklig förnyelse? Ett nytt pronomen har sett dagens ljus:

”På kulturtidskriften Ful (tidigare Femkul) tar man hbt-språket ett steg längre. Där har redaktionen konstaterat att språket är genomsyrat av en ideologi som är heterosexuell och baserad på ett tvåkönssystem. Orden hon/han har därför ersatts med hen.
– Det finns en kraft i att ha egna ord, säger redaktören Nasim Aghili.
Eftersom tidskriften är queerfeministisk så säger hon hbtq i stället för hbt.”

”Säger hen”, menar väl Sydsvenskan?

Se ett tidigare inlägg om alla dessa bokstäver.

Pop för frihet

BWO har gjort årets Pride-låt, ”The Bells of Freedom”, som jag finner lagom lättlyssnad i värmen. I videon medverkar även gamla bekanta från Army of Lovers:

SvD publicerade för övrigt just en intervju med Alexander Bard. Vi är eniga om en del:

”För det första så hatar jag begreppet hbt-rörelsen, det är så vansinnigt dumt. Det kommer aldrig att komma utanför en liten politiskt korrekt akademisk krets.”

Själv är jag inte så piggPride, även om jag, apropå frihet, är glad att leva i ett land där evenemanget är tillåtet. Jag brukar nöja mig med att titta på den underhållande paraden, vars främsta brist är frånvaron av en rejäl marschorkester (de bästa är av militärt slag).

Vad ska man vara stolt över?

Jag förstår mig inte på människor som säger sig vara stolta över saker de är. Ta som exempel nationalitet och sexuell läggning. Varför ska man vara stolt över att ha råkat födas och växa upp i Sverige? Och varför ska man vara stolt över att man råkar attraheras av personer av ett visst kön? Obegripligt. Saker man är, är man bara – och de är inget att vare sig vara stolt över eller skämmas för. Följaktligen dissar jag både den svenska flaggan och regnbågsflaggan.

 

svflagg.jpg

Ska man nödvändigtvis känna stolthet föreslår jag att man gör det över saker man har presterat. Har man lyckats klara svåra studier; utför man sitt jobb med den äran; behandlar man sina vänner väl – då kan man möjligen tala om befogad stolthet.