Invandring och röster till vänster och höger

Hur påverkar invandring människors röstande? I en ny studie, ”Immigration and Electoral Support for the Far-Left and the Far-Right”, undersöker Anthony Edo, YvonneGiesing, Jonathan Öztun och Panu Poutvaara detta med avseende på ytterkantspartier i Frankrike:

We estimate the impact of immigration on voting for far-left and far-right candidates in France, using panel data on presidential elections from 1988 to 2017. To derive causal estimates, we instrument more recent immigration flows by settlement patterns in 1968. We find that immigration increases support for far-right candidates. This is driven by low-educated immigrants from non-Western countries. We also find that immigration has a weak negative effect on support for far-left candidates, which could be explained by a reduced support for redistribution.

Att invandring, och i synnerhet invandring av lågutbildade, ger vind i seglen för franska ytterkantspartier på högerkanten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning. Ett dilemma för liberalt sinnade personer som vill erbjuda även många lågutbildade en möjlighet att slå sig ner i Västeuropa.

Skyddar socialt kapital mot populism?

Ja, enligt studien ”Populism and Civil Society”:

We test the hypothesis on whether belonging to a body in civil society (by belonging to a civil society association or a trade union) reduces the probability to vote (as stated in retrospective questions) for a populist party.  …

Our main finding is that individuals belonging to associations are less likely to vote for populist parties. In Europe, individuals belonging to associations are 3.2 percent less likely to vote for populist parties during the post global financial crisis period. The result is driven specifically by membership in civil associations rather than trade unions.

Författarna menar att medlemskap i organisationer i det civila samhället ger ett slags ideologiskt ankare, identitet och möjligheter för människor att ge uttryck för sina uppfattningar, utan vilket allt detta blir svårare. Populister kan lättare utnyttja en situation där människor står mer isolerade från organiserat umgänge med andra. Det kan också vara så att organisationsmedlemskap gynnar en känsla av socialt ansvarstagande. Det kanske inte är en slump att många politiska rörelser av auktoritärt slag genom historien har försökt kväsa eller styra det civila samhället.

Populister ute efter pengar

Anne Applebaum framför en ytterst tänkvärd tes om vad som verkligen driver populistiska ledare:

After months of listening and reading, I am now beginning to think that we’re all wrong. All of our theories have missed the point. It isn’t racism, identity politics or even “nationalism” that links President Trump with his counterparts in Europe and beyond. It isn’t the data operations — or the online trolling operations — that matter most. What links Donald Trump, Viktor OrbanAndrej BabisJaroslaw Kaczynski and Marine Le Pen is one simple character trait: hypocrisy. These politicians aren’t tribunes of the people, they are hucksters. They aren’t bitter enemies of the Western system; they are con artists who seek to profit from it.

Dvs. de säger det de säger, inte för att de tror det, utan därför att de har förstått att de därigenom vinner folkets stöd, vilket ger dem makt att berika sig och sina vänner. I detta avseende kan kanske public choice-teorin sägas vara central för att förstå vad som händer i politikens värld just nu, på två sätt. Dels genom att klargöra att de icke-populister som har styrt och fortfarande på de flesta håll styr de liberala demokraterina uppfattas styras av ett egenintresse och inte bry sig om ”vanligt folk” (se mitt tidigare inlägg om det här), dels genom att klargöra att de populister som i allt högre grad styr faktiskt styrs av ett skickligt dolt men icke desto mindre motiverande egenintresse och att de inte alls bryr sig om ”vanligt folk”. I takt med att de underminerar rättsstaten och fria medier blir det allt svårare att avslöja vad de egentligen är ute efter och håller på med.

Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism