Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Vänstermänniskor vill omfördela mer när fusk är en möjlig förklaring till ojämlikhet

Tidigare forskning, t.ex. av Christina Fong och av Johanna Möllerström m.fl., har klarlagt att människors inställning till omfördelning i hög grad påverkas av uppfattningar om och inställningar till hur ojämlikhet har uppkommit. Människor som ser höga inkomster och förmögenheter som ett resultat av tur eller andra faktorer bortom individuell ansträngning är mer positiva till omfördelning.

Nu visar en ny studie, ”Suspicious Success: Cheating, Inequality Acceptance and Political Preferences” (preliminär gratisversion här), att en möjlighet till fusk som förklaring till ojämlikhet får vissa (de som står till vänster) men inte andra (de som står till höger) att genomdriva omfördelning. Då studien är utförd i Tyskland definieras vänstermänniskor som de som angav att de skulle rösta på Socialdemokraterna, De gröna, Die Linke eller Piratpartiet om det vore federalt val kommande söndag; övriga kategoriseras som högermänniskor. Resultatet:

Using a laboratory experiment, I exogenously vary cheating opportunities for stakeholders who work on a real effort task and earn money according to their self-reported performances. An impartial spectator is able to redistribute the earnings between the stakeholders, although it is not possible to detect cheating. I find that the opportunity to cheat leads to different views on whether to accept inequality. Left-wing spectators substantially reduce inequality when cheating is possible, while the treatment has no significant effect on choices of right-wing spectators.

Vad kan förklara att vänstermänniskor vill omfördela när ojämlikhet kan ha uppstått pga. fusk men att högermänniskor inte vill det?

There are essentially three different explanations for the polarization in redistributive preferences between the two political camps. (i) Right-wing spectators might believe to a lesser extent that stakeholders are cheating than left-wingers. (ii) Right-wing spectators’ norms about cheating differ from those of left-wing supporters: They find it more acceptable to cheat when possible. (iii) Right-wingers prefer not to redistribute due to potential cheating if they do not know whether a stakeholder indeed cheated, although they know that misreporting is prevalent. In order to distinguish between these three explanations, I examine beliefs and norms about cheating and find no differences between left-wingers and right-wingers. Therefore, the political divide in how to deal with unequal outcomes that might arise from dishonest behavior seems to reflect different preferences.

Som jag förstår resultaten innebär de alltså att vänstermänniskor vill ”fälla snarare än fria” och att högermänniskor vill ”fria snarare än fälla” när det råder genuin osäkerhet om fusk faktiskt förklarar stora inkomstskillnader. Detta är i linje med att de förra torde vara mer bekymrade än de senare över konsekvenser av ojämlikhet, oavsett hur den har uppkommit.

En annan reflexion: I en tid när många tycks mena att den klassiska höger-vänster-skalan är förlegad förefaller denna studie indikera att den alltjämt äger ett inte oansenligt förklaringsvärde till viktiga politiska hållningar.

Två typer av individualism

En ny studie, ”Redistribution and the Individualism–Collectivism Dimension of Culture”, finner att individualism kan ta sig olika form i hög- och låginkomstländer:

Perhaps surprisingly, countries with more individualistic cultures have significantly greater income redistribution and lower after-tax income inequality. … The association between individualism and redistribution is driven by higher-income countries, which appear to be influenced by a distinct strain of individualism. Data from the World Values Survey reveals that in higher income countries, individualism is positively correlated with generalized trust and tolerance of outsiders and negatively correlated with belief in traditional gender roles. In lower income countries, individualism is associated with a stronger emphasis on self-reliance and the benefits of competition.

Denna kategorisering av två typer av individualism kan kanske passa bra ihop med Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen, men också med Andreas Berghs betoning av den svenska välfärdsstaten som liberal i de flesta avseeenden men med stor omfattning och med ambitiösa mål om omfördelning.

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Olycka av ojämlikhet

Om ojämlikhet ger upphov till olycka därför att människor som har mindre ekonomiska resurser upplever sig relativt fattiga när de noterar andras större ekonomiska resurser, har jag två reflexioner.

  1. Borde inte effekten av ojämlikhet på olycka vara mindre om de med allra högst inkomster drar ifrån övriga, jämfört med om skillnaderna ökar längre ner i inkomstfördelningen? Om olycka av ojämlikhet följer av att vissa noterar att andra drar ifrån, och om personer med vanliga inkomster aldrig råkar på personer med toppinkomster, torde det inte spela någon större roll om de senare tjänar 15 eller 20 gånger mer än de förra för vanliga inkomsttagares olycka. Det verkar också vara just så, att den ökade ojämlikheten i Sverige (och andra länder) har uppkommit därför att de med de allra högsta toppinkomsterna har ökat sina inkomster snabbare än andra. Det kanske inte är så farligt?
  2. Ger inte uppmärksammandet av ojämlikhet i sig upphov till ökad olycka? När politiker och  media trumpetar ut att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, riskerar inte det, snarare än det faktum att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, att öka olyckan? Om mekanismen är att de relativt fattiga måste notera att de har det sämre än andra, och om de tidigare inte noterade det, kan uppmärksamhet förvärra problematiken. Förvisso kan de som trumpetar ut hävda att endast om de trumpetar ut kan omfördelande politik, som minskar ojämlikheten, komma till stånd. Det må så vara, men om det yttersta målet är att minska den olycka som noterad ojämlikhet ger upphov till är det i alla fall inte uppenbart att offentliggörande av ojämlikhet leder till minskad olycka. Ignorance may, indeed, be bliss. 

Se även det tidigare inlägget ”Okunskap om ojämlikhet”, om hur amerikaner underskatter ojämlikheten, samt OECD-rapporten ”Inequality and Well-Being in OECD Countries: What Do We Know?”.

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Invandring och stöd för välfärdsstaten

Jag har tidigare rapporterat om ny svensk forskning som visar att invandring tenderar att minska stödet för välfärdsstaten. Ytterligare en ny studie, ”Preferences for Redistribution, the Size of Government and the Tax System”, denna gång på europeisk nivå, finner samma resultat:

An important channel through which a generous welfare state might affect society as a whole is immigration. The idea that immigrants are attracted to the welfare state because of its benefits, in the form of social security, education, etc., is well known. The economic literature on welfare-induced migration is large and growing, with mixed results for what concerns both the US internal migration and more in general international migration (Razin et al., 2011). … [I]nvestigating if the possibility of welfare-induced immigration reduces support for more governmental redistribution in our sample of post-enlargement European countries is worthwhile. To this purpose, we employ the following ESS question: ”Please tell me to what extent you agree or disagree that social benefits and services in [country] encourage people from other countries to come and live here?”. … The estimates are reported in the last column of Table 4. The coefficient has a negative sign and is statistically highly significant (1% level). Hence, the ”threat” of immigration due to generous social transfers and services leads people to decrease their support for redistributive policies, ceteris paribus. The effect is also sizable in magnitude, as the odds of being more supportive for a large government decrease by 17% for those who believe that redistributive policies encourage immigration compared to the individuals who do not have such view.

Apropå den livliga debatt jag och andra nyligen hade med Tino Sanandaji om konsekvenserna av fri rörlighet kan detta resultat vara högst relevant för dem som befarar att invandring kommer att medföra kraftigt ökad offentlig sektor och högre omfördelning. Det gäller att beakta den politiska reaktionen hos de befintliga väljarna också.

Addendum: Tino har ett blogginlägg i vilket han bemöter argumentationen här.