En universell moral

Finns det, i rent deskriptiv mening, en universell moral? Ja, det kanske en ny studie, ”Is It Good to Cooperate? Testing the Theory of Morality-as-Cooperation in 60 Societies, kan sägas visa att det gör – och den har sin grund i en allmänt stark värdering av samarbete:

[T]he theory … predicts that specific forms of cooperative behavior—including helping kin, helping your group, reciprocating, being brave, deferring to superiors, dividing disputed resources, and respecting prior possession—will be considered morally good wherever they arise, in all cultures. To test these predictions, we investigate the moral valence of these seven cooperative behaviors in the ethnographic records of 60 societies. We find that the moral valence of these behaviors is uniformly positive, and the majority of these cooperative morals are observed in the majority of cultures, with equal frequency across all regions of the world. We conclude that these seven cooperative behaviors are plausible candidates for universal moral rules, and that morality-as-cooperation could provide the unified theory of morality that anthropology has hitherto lacked.

Fascinerande. Att det finns en stor samsyn om att dessa sju samarbetsinriktade beteendena är bra – så till den grad att avvikelser från dem etiketteras omoraliska – implicerar givetvis inte att moralen är objektiv till sin karaktär. Däremot tyder samsynen på att människor runtom i världen har utvecklat liknande sätt att upprätthålla samarbete över tid, vilket har varit gynnsamt på en rad sätt. Det verkar om att en ”moralisering” av beteenden ger bättre efterlevnad: vi väljer att kalla avvikelser från dem omoraliska för att orsaka skam och skuld och göra avvikelserna mindre sannolika.

Ett av de beteendemönster som forskarna identifierar som moraliskt i de flesta kulturer är respekt för privat ägande, vilket kan kopplas till ekonomisk utveckling. Att använda moral som redskap kan alltså vara bra, såväl för ekonomin som på andra sätt (även om många exempel på missbruk också finns).

Är sexuell avhållsamhet att rekommendera?

Inte minst religiösa människor brukar framhålla det förtjänstfulla med att avvakta med sexuella aktiviteter till senare i livet, i synnerhet till dess äktenskap föreligger. Bl.a. sägs det minska sannolikheten för ett riskfyllt sexualliv. Stämmer det att sexuell avhållsamhet har en sådan effekt? Den nya studien ”Testing the Role of Adolescent Sexual Initiation in Later-Life Sexual Risk Behavior: A Longitudinal Twin Design”, publicerad i Psychological Science (och omskriven här), finner följande:

The consistent association between adolescent sexual initiation (ASI) and risky adult sexual behavior (RASB) has generally been assumed to indicate that ASI has a causal effect on RASB; consequently, it is assumed that delaying ASI will reduce RASB. Yet the ASI-RASB association might be better accounted for by some third variable. We evaluated the causal role of ASI (initiation of oral, anal, or vaginal sex at or before age 16) in influencing RASB in a longitudinal sample of 2,173 twins (followed from ages 11 to 24 or from ages 17 to 29) using two methods: the discordant-twin design and the propensity-score design. The former controlled for unmeasured genetic and shared environmental factors, and the latter controlled for measured nonshared environmental factors. We replicated the link between ASI and RASB reported in previous research, but results from the discordant-twin and propensity-score analyses suggested that this association is better explained by common genetic or environmental risk factors than as a causal effect. These findings suggest that preventing ASI is unlikely to reduce RASB.

Man kan förstås anse det moraliskt riktigt att vänta med sex även utan en effekt på senare sexuellt risktagande, men för en vetenskapligt sinnad person blir snarare den intressanta frågan vilka faktorer det är som egentligen påverkar detta risktagande. Som så ofta behövs mer forskning.

Rena händer, rena sinnen

Som läsare av denna blogg känner till vurmar jag för renlighet, särskilt för händer. En känsla av fysisk renhet kan medföra en oavsedd konsekvens, enligt den nya studien ”A Clean Self Can Render Harsh Moral Judgment”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology:

Physical cleanliness has many medical benefits, such as protection from the dangers of contagion. We explore a potential unintended consequence of cleanliness. Given the metaphorical association between physical cleanliness and moral purity (Zhong & Liljenquist, 2006), we contend that a clean self may also be linked to a virtuous self. This enhanced moral self-perception can in turn license harsher moral judgment. Three experiments found that cleanliness, whether induced via physical cleansing or through a visualization task, licensed severe judgment on morally contested issues such as abortion and pornography.

Man skulle kunna tänka sig att det inte är känslan av fysisk renhet som ger intolerans, utan att det finns en bakomliggande faktor som får vissa att vilja hålla sig (och andra) rena såväl på det fysiska som på det ”moraliska” området. Men om valet står mellan medmänniskor som har rena händer och medmänniskor som är toleranta mot abort och porr, vad ska man då välja?

Straff för sexköp

Justitieministerns förslag om hemsändande av färgglada kuvert till familjer till misstänkta sexköpare är synnerligen upprörande. Peter Santesson-Wilson säger det som behöver sägas om det. Men mitt i denna debatt ställer jag mig frågan: Var finns upprördheten över att sexköpslagen alls finns? Om det nya förslaget strider mot det liberala rättsstatsidealet, strider lagen som sådan mot det liberala frihetsidealet. Att överhuvudtaget utdela straff för frivilliga transaktioner vuxna människor emellan är synnerligen upprörande.

Se tidigare inlägg: ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution””Prostitution som rationellt val” och ”Gäller sexköpslagen lån?”.

Husdjur är miljöbovar

vovveTänka sig:

[K]eeping a medium-sized dog has the same ecological impact as driving 10,000 km (6,213 miles) a year in a 4.6 liter Land Cruiser.

Själv har jag varken husdjur eller bil. Då kanske jag kan få dricka mitt mineralvatten i fred?

Tips: David Ninnad.

Mot moralisk styrning

Ska staten genom lagstiftning försöka få människor att bete sig moraliskt? Närmare bestämt, ska staten reglera beteenden som inte innefattar skada för andra men som strider mot någon moralisk kodex eller som anses försämra för individen själv? Professor Mario Rizzo anför i ”The Problem of Moral Dirigisme” ett nytt argument mot sådana försök, som handlar om att lagstiftare inte har relevant kunskap om hur enskilda individer med olika förutsättningar, erfarenheter och uppfattningar ska kunna leva moraliskt:

The Article models moral agents as ideal-typical utilitarians, Kantians, or natural law adherents. We show that within each of these systems the determination of the morality of an act depends on the ”particular circumstances of time and place.” Because the State’s access to knowledge of the personal and local circumstances of the actor is inferior to the knowledge available to the actor himself, the State does not possess a necessary instrument for the compulsion of morality. It does not have adequate concrete knowledge to know what is good. We conclude that the State cannot make people moral, because even when all members of society accept the same moral framework, it does not and usually cannot have the specific knowledge needed to determine the concrete manifestations of morality.

Antag att alla är utilitarister och att staten, på basis av experimentell forskning, får för sig att människor sparar för lite för sin ålderdom. På den grunden kan staten agera för att få människor att spara mer – genom tvångssparande, genom default-val eller genom subventioner. Rizzos analysram ger oss anledning att ifrågasätta att staten kan veta att den aggregerade nyttan ökar genom sådana åtgärder. Många kanske vill slösa. Andra kanske sparar för mycket. Nyttan kanske ökar av möjligheten att begå misstag och lära sig därav. Varje individ har en egen uppfattning, som inte är tillgänglig för centrala beslutsfattare. Detta argument försvagar grunden för moralisk dirigism.

Kan knarkare ses som rationella?

Nationalekonomer som Gary Becker och Kevin Murphy hävdar att konsumtion av beroendeframkallande varor kan ses som rationell, eller i alla fall att sådan konsumtion kan uppvisa rationella drag. I en högintressant genomgång av synsätt på området, ”A Liberal Account of Addiction”, accepterad för publicering i Philosophy, Psychiatry, & Psychology, beskriver bioetikerna Bennett Foddy, Julian Savulescu och Neil Levy tre synsätt:

  • The disease view: ”[T]here is some ‘normal’ process of motivation in the brain and that this process is somehow changed or perverted by brain damage or adaptation caused by chronic drug use. On this theory of addiction, the addict is no longer rational; she uses drugs as a result of a fundamentally non-voluntary process.”
  • The willpower view: ”[S]ome part of an addict wishes to abstain, but their will is not strong enough to overcome an immediate desire towards temptation. On this view, addicts lose ‘control’ over their actions.”
  • The lay view: ”[P]eople use drugs because they are morally corrupt hedonists who value immediate pleasure above all else and who rely on others to handle their ensuing health and survival difficulties.”

kokainDe anser alla tre synsätt, i synnerhet de två första, felaktiga och präglade av en normativ utgångspunkt, att vissa beteenden ska betecknas som ”onormala” och ”oönskade”. Istället lanserar de ett fjärde, i deras mening korrekt synsätt, som består av tre delar:

  • The liberal view: ”First, we do not know whether an addict values anything more than the satisfaction of his addictive desires. Second, we do not know whether an addict behaves autonomously when they use drugs. Third, addictive desires are just strong, regular desires.”

De kom fram till detta synsätt genom att gå igenom relativt okänd forskning som påvisar att abstinensbesvär är kontextberoende, varierande och subjektiva; att många narkotikaanvändare slutar konsumera narkotika när de blir äldre; och att många slutar när viktiga skäl dyker upp i deras liv. Dessutom pläderar de för ett annat normativt tänkande:

The bias that we removed in order to generate the Liberal View is largely a bias against the value of pleasure-seeking behaviour. In order to get at the truth about the nature of addiction, we need to allow each person to hold his own set of desires and values.

Detta är i mitt tycke mycket tänkvärt. Hur mycket av den dominerande, hätska inställningen till konsumtion av beroendeframkallande varor beror på anti-hedonism (som i sig inte kan härledas vetenskapligt)? Och hur mycket av den repressiva syn på sådan konsumtion som präglar det politiska beslutsfattandet skulle behöva omprövas med byte av normativ utgångspunkt?

Tips: Karl Persson.
Se även Foddy och Savulescus artikel ”Addiction and Autonomy” i Bioethics samt inläggen ”Kan spelberoende vara rationellt?”, ”Rationell rökning” ,”75 procent rationella” och ”Är unga rökare med psykiska problem rationella?”.
Klargörande: Jag förespråkar inte konsumtion av narkotika och skulle aldrig få för mig att använda narkotika själv.