En liten problematisering om flyg och klimat

Bildresultat för fuel efficient airplane

Alltsomoftast presenteras kalkyler om koldioxidutsläpp av olika aktiviteter. För att ta ett exempel verkar en personbil släppa ut 104 kg koldioxid om den körs mellan Boston och Philadelphia (48 mil), medan ett flygplan på samma sträcka släpper ut 184 kg koldioxid per passagerare. Det jag undrar är om kalkyler av detta slag inte är missvisande. Borde inte ”marginalutsläpp” snarare än genomsnittsutsläpp beaktas?

Antag att flygplanet tar 200 passagerare. Då blir det totala utsläppet 36 800 kg. Antag att 199 platser är sålda vid en viss tidpunkt. Om jag i denna beslutssituation väljer mellan att köra bil ensam eller att flyga borde det anses miljövänligare att flyga än att åka bil. Ja, det genomsnittliga utsläppet per passagerare är högre för flygplanet, men det är inte relevant eftersom det totala utsläppet är (mer eller mindre) lika stort med 199 som med 200 passagerare. Tillskottet i utsläpp är alltså (mer eller mindre) noll om jag väljer att flyga, dvs. 104 kg mindre än om jag kör min bil.

Med detta sätt att tänka är många flygresor oproblematiska ur miljösynpunkt och det bidrar inte alls till ett bättre klimat att bojkotta flyget.

Någon kanske invänder att om tillräckligt många slutar flyga blir det olönsamt att köra flygplan överhuvudtaget, vilket är bra för miljön. De där 36 800 kg koldioxid släpps då inte alls ut, utan istället kanske utsläppen bara blir 20 800 kg om alla kör bil istället (eller 10 400 kg om man åker två i varje bil). Det är förstås sant, men så länge flygen ändå kör torde alltså en enskilds beslut att inte flyga spela någon roll vare sig för beslut att låta flygplan köra eller utsläpp. Detta pekar på något slags behov av koordinering, beskattning eller reglering – och/eller teknisk utveckling – om man vill minska flygets miljöpåverkan.

De klimatfarliga husdjuren

Bildresultat för cat food

Det kan inte uteslutas att en del ägare av husdjur kommer att erfara en förstärkt klimatångest när de tar del av en ny studie, ”Environmental Impacts of Food Consumption by Dogs and Cats”, som finner följande:

In the US, dogs and cats consume about 19% ± 2% of the amount of dietary energy that humans do .. and 33% ± 9% of the animal-derived energy … They produce about 30% ± 13%, by mass, as much feces as Americans …, and through their diet, constitute about 25–30% of the environmental impacts from animal production in terms of the use of land, water, fossil fuel, phosphate, and biocides. Dog and cat animal product consumption is responsible for release of up to 64 ± 16 million tons CO2-equivalent methane and nitrous oxide, two powerful greenhouse gasses (GHGs).

Precis som vi människor påverkar miljön genom vårt ätande, gör alltså katter och hundar det, och det blir stora effekter på aggregerad nivå. Forskarna föreslår att människor skaffar miljövänligare djur, företrädesvis vegetarianska sådana, istället.

Bättre utan barn?

Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)

Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Har Nordhaus räknat fel på klimatet?

William Nordhaus

En av årets Ekonomipristagare, William Nordhaus, har med stor framgång introducerat en miljöekonomisk analysapparat, som inte minst har bidragit till systematiska studier av hur miljöproblem kan hanteras med ekonomiska styrmedel. Nu möter han kritik på en specifik punkt: Han väljer enligt många i sina modeller en alltför hög diskonteringsränta, som anses ge för små insatser för att bekämpa klimatförändringar. Nutiden värderas för högt i förhållande till framtiden av Nordhaus, anser kritikerna.

Man kan förstås diskutera diskonteringsräntan, men man bör inse att den nivå man förespråkar baseras på ett normativt val. Därför är denna rubrik i DN missvisande: ”Så räknar årets ekonomipristagare fel på klimatet”. Det finns inget rätt och fel gällande valet av diskonteringsränta – valet speglar en subjektiv attityd, som i sig inte har ett sanningsvärde. Därför är det enligt min mening orimligt att kritisera Nordhaus som prismottagare därför att han förespråkar en relativt hög diskonteringsränta. Hans vetenskapliga gärning har inte med detta att göra. Man kan däremot kritisera honom som klimatdebattör, om man råkar ha en annan uppfattning i diskonteringsfrågan.

Läs mer

Nyttan med affärsresor

Inte sällan anförs numera att man av hänsyn till miljön bör avstå från att resa till möten av olika slag. Istället kan man ha möten via webcam eller dylikt. Frågan är om det kan finnas fördelar med fysiska möten som gör dem bättre, i andra avseenden än miljömässiga, än virtuella? I den nya studien ”International Business Travel: An Engine of Innovation?” undersöks saken:

While it is well known that managers prefer in-person meetings for negotiating deals and selling their products, face-to-face communication may be particularly important for the transfer of technology because technology is best explained and demonstrated in person. This paper studies the role of short-term cross-border labor movements for innovation by estimating the recent impact of U.S. business travel to foreign countries on their patenting rates. Business travel is shown to have a significant effect up and beyond technology transfer through the channels of international trade and foreign direct investment. On average, a 10% increase in business travel leads to an increase in patenting by about 0.3%. … This study provides initial evidence that international air travel may be an important channel through which cross-country income differences can be reduced.

Dvs. fysiska möten tycks viktiga för att sprida tekniskt kunnande och innovationer, vilket i sin tur kan hjälpa fattiga länder att växa snabbare. Denna effekt pekar på att det finns en trade-off här. Mer flygresande kan ha negativ inverkan på miljön men en positiv inverkan på ekonomin, inte minst för de minst bemedlade i världen. Som Andreas Bergh påpekar är det inte tillräckligt för att motverka en viss typ av handlande, att miljöförstöring uppkommer. Andra, positiva effekter måste vägas däremot:

När det gäller miljöförstöring: De flesta företag förstör naturen i den bemärkelsen att naturen omvandlas till en kombination av sådant vi efterfrågar och avfallsprodukter som ingen vill ha. (Detta gäller exempelvis nästan all tillverkning av mat). Huruvida nyttan överväger kostnaderna (skadorna på naturen är ofta irreversibla) är en bedömningsfråga från fall till fall. Hållningen att vara emot miljöförstöring ger vägledning endast i de fall någon förstör miljön på pin kiv utan att också tillverka något som efterfrågas, och det är ganska sällsynt.

Kanske kan en väg framåt vara att sluta med vissa typer av resande, som är av mer rutinmässigt slag, och att fortsätta minska flygets påverkan på miljön.

Addendum: Christian Bjørnskov tipsar om en annan studie i samma anda: ”Flows of People, Flows of Ideas, and the Inequality of Nations”, accepterad för publicering i Journal of Economic Growth.

Bör IPCC regleras?

Klimatfrågan är viktig och kontroversiell. Professor Richard Tol menar i ”Regulating Knowledge Monopolies: The Case of the IPCC” att Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), som helt dominerar kunskapsuttolkningen i klimatfrågan, utgör ett naturligt monopol och att den därför behöver regleras för att fungera bättre:

I argue that the IPCC has a natural monopoly, as a new entrant would have to invest time and effort over a longer period to perhaps match the reputation, trust, goodwill, and network of the IPCC. The IPCC is a not-for-profit organization, and it is run by nominal volunteers; it therefore cannot engage in the price-gouging that is typical of monopolies. However, the IPCC has certainly taken up tasks outside its mandate; the IPCC has been accused of haughtiness; innovation is slow; quality may have declined; and the IPCC may have used its power to hinder competitors. There are all things that monopolies tend to do, against the public interest. The IPCC would perform better if it were regulated by an independent body which audits the IPCC procedures and assesses its performance; if outside organizations would be allowed to bid for the production of reports and the provision of services under the IPCC brand; and if policy makers would encourage potential competitors to the IPCC.

Jag instämmer, inte därför att jag misstror IPCC:s övergripande slutsatser, utan därför att jag anser att man som lekman i regel bör underordna sig experters kunskapsutlåtanden. Kan man förbättra den process genom vilken experterna kommer fram till sina uppfattningar är det inte minst viktigt för den okunnige lekmannen, men också förstås för politiker som fattar beslut.

Konjunkturberoende miljöengagemang

Ekonomer har i många år försökt klargöra hur man undviker lågkonjunkturer, då dessa i regel medför kostnader av olika slag. Nu visar en ny studie, ”Environmental Concern and the Business Cycle: The Chilling Effect of Recession”, att ekonomiska nedgångar även påverkar människors engagemang för miljön:

This paper uses three different sources of data to investigate the association between the business cycle—measured with unemployment rates—and environmental concern. Building on recent research that finds internet search terms to be useful predictors of health epidemics and economic activity, we find that an increase in a state’s unemployment rate decreases Google searches for “global warming” and increases searches for “unemployment,” and that the effect differs according to a state’s political ideology. From national surveys, we find that an increase in a state’s unemployment rate is associated with a decrease in the probability that residents think global warming is happening and reduced support for the U.S to target policies intended to mitigate global warming. Finally, in California, we find that an increase in a county’s unemployment rate is associated with a significant decrease in county residents choosing the environment as the most important policy issue.

Det är kanske inte helt förvånande att människor i första hand bryr sig om sin egen, och andras, ekonomiska situation. Idealismen får stå tillbaka när man förlorar eller riskerar att förlora jobbet.

En relaterad fråga är att vissa miljövänner förespråkar nolltillväxt eller negativ tillväxt, i tron att detta hjälper miljön. Det tror jag inte att det gör med automatik, eftersom tillväxt ofta handlar om att få ut mer av givna resurser; men beaktar man dessutom att människors engagemang för miljön tycks försvagas i frånvaro av en god ekonomisk utveckling, då tror jag att det tillväxtfientliga programmet riskerar att utgöra en riktig fara för miljön.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine