Liberala puritaner

Johan Hakelius skriver om Liberalerna under Jan Björklund:

Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld. …

De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.

Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.

Denna nypuritanska hållning till politik finner jag personligen oklok, framförallt från ett konsekvensetiskt perspektiv. Som (ideologiskt) liberal är jag i hög grad motståndare till såväl Sverigedemokraternas som Vänsterpartiets program i många avseenden – men om det totala avståndstagandet (som religiös dogm) i förlängningen leder till ett större genomslag för dessa eller andra partiers oliberala idéer är det totala avståndstagandet något som en liberal totalt bör ta avstånd ifrån. (Man kan förvisso vara oenig om denna konsekvensanalys, men Hakelius antyder att även om konsekvensanalysen klart skulle visa att det liberala genomslaget på sikt blev lägre, skulle nypuritanerna i Liberalerna ändå totalt avvisa ett avståndstagande från det totala avståndstagandet. ”Renheten går före allt.”)

Andra sätt att uttrycka den nypuritanska hållningen är dogmatism, deontologi och ett vurmande för hörnlösningar. Dessa utgångspunkter för hur politik ska formas har jag tidigare kritiserat:

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbudbarnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Jag får dock erkänna att jag är svag för ett visst slags puritaners förmåga att uttrycka sig.

Statens betydelse för ekonomisk utveckling

Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:

The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.

Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:

(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).

Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:

Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.

Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Två typer av politiker

Bildresultat för Reagan Bush

George H. W. Bush har gått bort. Det fick mig att tänka på något Ekonomipristagaren James Buchanan skriver i sin essä ”The Soul of Classical Liberalism”:

George Bush, sometime during his presidency, derisively referred to “that vision thing” when someone sought to juxtapose his position with that of his predecessor, Ronald Reagan. He meant the “shining city on a hill,” the Puritan image that Reagan invoked to call attention to the American ideal; that image, and others like it, were foreign to Bush’s whole mind-set. He simply did not understand what Reagan meant and totally failed to appreciate why the image resonated so successfully in public attitudes. In a sense, we can say that Ronald Reagan was tapping into and expressing a part of the American soul beyond George Bush’s ken.

Medan Ronald Reagan hade förmågan att formulera en stark och emotionellt laddad politisk vision, var George Bush mer rationalistisk-teknokratisk och förstod sig inte riktigt på sin företrädares retorik. Buchanan menar att liberaler tenderar att vara som Bush, vilket i sin tur bidrar till att förklara varför inte fler sympatiserar med dem. Liberalismen, för att nå framgång, behöver enligt Buchanan en själ och en förmåga att förmedla något utöver det rationella och det vetenskapligt grundade. Jag tror att Buchanan har rätt – att nå politisk framgång kräver en vision och en förmåga att förmedla den – men innerst inne är jag mer som George Bush. (Vad är en själ?) Jag kommer att sakna honom.

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.