Svensk narkotikapolitik – intervju med Magnus Callmyr

MC.jpgMagnus Callmyr är en av Sveriges mest profilerade och kunniga debattörer om narkotika och narkotikapolitik. Han är civilekonom DHS och förbundsstyrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika. Men inte bara det – han är även en ungdoms- och studentkamrat till mig. Jag har därför vänt mig till honom för att få svar på fem frågor jag hade om problem med droger och möjliga lösningar på dessa. Det finns mycket att lära i hans svar, även om jag själv är mer öppen för liberaliserande åtgärder av olika slag. Det finns dock en tendens för personer med en liberal hållning i narkotikafrågan att slarva med sakkunskapen och komplexiteten i frågeställningarna. Här anser jag att Magnus har mycket att tillföra.

Mina frågor inleds med mina initialer (”NB”) och hans svar med hans initialer (”MC”).

NB: Ekonomipristagaren Gary Becker har, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, i en artikel argumenterat för att det vore bättre att legalisera narkotika och att reglera tillgången och beskatta konsumtionen istället, ungefär som vi hanterar alkohol. Hur ser du på en sådan förändring?

MC: För mig är utgångspunkten för engagemanget i drogfrågorna att jag vill minska lidandet, och ju mindre konsumtion av droger, desto mindre lidande (av det skälet gillar jag t.ex. visionen om det narkotikafria samhället). Problemet är då vilken modell som är mest effektiv för det. Jag har försökt sätta mig in i deras resonemang och förstår att i det komplexa resonemanget finns bland annat en prissättning på sociala kostnader/socialt lidande. Det tror jag är omöjligt att göra (korrekt). Prissättningen på alkohol och tobak är ett bra (eller egentligen dåligt) exempel på när reglering och beskattning inte fungerar ”så bra som den borde” givet de problem de drogerna skapar. Därför förhåller jag mig skeptisk till deras (alltför teoretiska) resonemang.

NB: Vilka huvudsakliga problem, för individer och samhälle, ger narkotikan upphov till i Sverige i dag?

MC: För individer som använder narkotika finns det risk för problem som handlar dels om de uppenbara medicinska riskerna vad gäller fysisk och psykisk hälsa, dels om sociala problem. Det senare handlar t ex om att droger kan ha en negativ påverkan på möjligheterna att vara en fungerande social varelse, men även negativ påverkan på förmågan till laglig egenförsörjning och att vara aktiv i olika aspekter av samhällslivet.

För andra individer handlar de problem som någons narkotikaanvändning skapar om att anhöriga och närstående drabbas av allt ifrån hälsoproblem till negativ inverkan på ekonomin (se t.ex. artikeln ”Being a Parent to an Adult Child With Drug Problems: Negative Impacts on Life Situation”). Ett annat exempel är att brottsoffer drabbas på grund av den brottslighet som kan följa i narkotikans spår, med både fysiska och ekonomiska skador.

På samhällsnivån är kan problemen sägas bestå av dels den aggregerade summan av individernas problem, dels av effekter av den illegala marknad som uppstår, med sådant som gängkriminalitet.

NB: Är du för sprutbytesprogram och, i så fall, varför och hur bör de utformas för att få bästa effekt?

MC: Som jag nämnt ovan är min utgångspunkt för hur jag ser på alla aspekter av narkotikaområdet en skademinskningsprincip. Sprutbytesprogram är den enklaste att ta ställning till av alla skademinskningsåtgärder. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att samhället delar ut verktyg för narkotikaanvändning, men dels är det främst en smittskyddsåtgärd, dels har forskning visat att det inte påverkar (främjar eller förlänger) narkotikaanvändning.

Mina argument för sådana program är att de, förutom att förbygga blodsmittor som hepatit och hiv, även innebär en möjlighet till att arbeta med insatser för drogfrihet för de individer som använder sig av sprutbytena.

Vad det gäller utformningen finns det två delar som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det är viktigt att kliniken organiseras och sköts så att motiverande insatser till att avbryta droganvändning möjliggörs. Den andra är, givet att det har visat sig att det kan förekomma risker i närområdet, att det är viktigt att tänka till om placeringen (det finns ett dåligt exempel på det givet hur landstinget i Stockholm har agerat med etableringen av den andra kliniken i Stockholm).

NB: Hur ser du på de liberaliserande reformer som har genomförts i bl.a. Portugal, Kanada och flera amerikanska delstater? Tycker du att det finns lärdomar för Sverige i hur de har utformats och genomförts?

MC: Om vi tar den enkla frågan först, legaliseringen (av cannabis) i Kanada och delstaterna i USA, så är jag negativ till den. Det handlar bland annat, men inte enbart, om de tidiga resultaten från USA där det börjar dyka upp siffror på att skadeverkningarna ökar jämfört med tidigare (som redan i sig var på en mer problematisk nivå jämfört med Sverige). Siffror från Colorado visar på ökad problemanvändning (ökat ”missbruk”) för alla åldrar, men framför allt för den mest ”skyddsvärda” kategorin, ungdomar. Siffrorna visar även på ökade skador, t.ex. till följd av bilolyckor. Det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

I Portugal genomfördes en ”de facto”-avkriminalisering av det egna bruket där det fortfarande är olagligt men i första hand inte kriminaliserat med påföljder som i Sverige utan i stället med tvångsinställning inför en ”drogdomstol”. Det är en modell som jag länge har hävdat att det vore intressant med en utredning om. Rent allmänt tror jag att det vore bra med en gedigen utredning av effekterna av kriminaliserad användning och olika påföljder. Det finns för- och nackdelar med båda systemen.

Den viktigaste lärdomen från Portugal är att den avgörande faktorn för de positiva effekterna av deras reform från 2001 inte var den narkotikapolitiska utan den socialpolitiska. Som deras ”drog-tsar” lyfter fram i denna intervju handlar det mest om nyttan av en väl utbyggd vårdapparat. Där har vi i Sverige våra största brister inom drogpolitiken.

NB: Antag att någon har följande ståndpunkt: ”Jag accepterar att en liberalisering av regelverket kring narkotika kommer att leda till att fler nyttjar narkotika, med de hälsorisker det medför. Men jag är inspirerad av John Stuart Mills skadeprincip, som säger att staten endast ska få gripa in i någons beteende om detta skadar andra. Därför är jag för en liberalisering, trots allt.” Hur skulle du kommentera denna ståndpunkt?

MC: Det är en ologisk ståndpunkt. En droganvändning av viss omfattning har oftast, för att inte säga alltid, en skadeverkan på den närmaste omgivningen (anhöriga/närstående). Dessutom drabbas andra även av skadorna på samhällsnivå, t.ex. av ökade kostnader (ökad skatt) för vård av olika slag samt kriminalitet, men även av individens uteblivna möjliga bidrag såväl nationalekonomiskt som i samhällslivet i övrigt.

NB: Vilka politiska och administrativa reformer, på lokal, regional och nationell nivå, anser du skulle kunna göra reell skillnad för att minska problemen med narkotika i Sverige?

MC: Drogproblematiken är en komplex fråga på så många sätt, så även för vad som krävs för att minska problemen. Ofta är de insatser som behövs något som berör både politiska beslut och administrativa åtgärder, och en del av det jag tror kan ha betydelse är åtgärder som kanske inte räknas till traditionell narkotikapolitik. Rent allmänt behövs det ett nytänkande inom området eftersom flera av problemen varit omtalade länge utan att det har hänt särskilt mycket, så minsta lilla förbättring kan ses som en reform.

Vi behöver ett bättre förebyggande arbete, såväl i det lilla, vad det t.ex. gäller hur skolans arbete för att motverka bruk av alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT), som i det stora, där skolan och ”ungdomsvården” behöver bli bättre på att ta hand om elever i riskzonen. Därtill kommer att skolresultat i sig är av betydelse, så en bättre skola och då i synnerhet färre utan underkända skolresultat har även det en drogpreventiv effekt.

Vi behöver även bli bättre på tidiga insatser med upptäckt av de unga som har inlett en drogkarriär. Det handlar om förstärkning av polisens arbete (fler poliser, fler specialutbildade narkotikapoliser), kommunernas arbete (fler fältassistenter m.m.) och vård (kommunens insatser såväl som regionens barn- och ungdomspsykiatri m.m.) samt bättre samverkan mellan berörda funktioner.

Vi behöver även bli bättre på att stödja att bryta ett beroende och, i de fall då det är aktuellt, en återgång till ett ”normalt” liv. Det handlar om mer än själva beroendevården. T.ex. behövs ett mer medvetet arbete mot den stigmatisering som finns av området och dess aktörer. Vidare krävs ett antal politiska reformer inom allt från beroendevårdsfrågor till arbetsrätt.

Beroendevården behöver bli bättre och bredare för att fler ska vård som fungerar. Idag är det stort fokus på vårdformer som har klassats som evidensbaserade av Socialstyrelsen. Jag håller med om att det är viktigt att metoderna fungerar, men det finns också flera risker med det. Det handlar t.ex. om att en nöjdhet från systemet lätt infinner sig bara en vårdgivare erbjuder en metod som klassats som evidensbaserad, och denna inställning leder kanske inte alltid till tillräckliga åtgärder för de med vårdbehov. Det handlar även om hur evidensstämpeln ges – formerna för evidensbaseringen missgynnar vårdmetoder som inte riktigt är anpassade till hur stark evidens mäts men där metoderna i praktiken kan ha stor betydelse för individerna. Så jag är för någon slags uppluckring av hur det fungerar. I övrigt gällande beroendevården behöver vi även ett bredare urval av utförare oavsett organisationsform. Jag tror att vårdgaranti och friare vårdval för individen kan ha betydelse.

Vidare måste stöd/vård för anhöriga och närstående bli bättre för såväl barn som vuxna, det behövs fler och bättre insatser även där då det är alltför få som får fungerande hjälp idag.

Sedan måste den sedan länge omdebatterade huvudmannaskapsfrågan lösas (ska ansvaret för beroendevård primärt ligga hos kommun eller landsting?). Idag är det ett elände med individer som faller mellan stolarna och kommuner som använder beroendevården som budgetstötdämpare. Den lösning jag förespråkar är ett förstatligande av beroendevården och införande av ett annat arbetssätt än vad som gäller för beroendevården idag.

Konkurrensens ekonomiska betydelse

Är konkurrens företag emellan viktig för ekonomisk tillväxt? Den saken undersöks i ett såväl historiskt som modernt perspektiv i studien ”British Relative Economic Decline Revisited”. Begreppet konkurrens förstås i vid mening och innefattar sådant som rätt att starta företag och gå in på existerande marknader (dvs. frånvaro av vissa typer av regleringar) och att staten avhåller sig från att konservera existerande industristrukturer genom stöd och industripolitik.

Forskaren beskriver några av slutsatserna i sin studie:

The results of the “Thatcher Experiment” in the 1980s make the case and paved the way for reversing relative economic decline. Competition was much strengthened by ongoing trade liberalisation, deregulation, and discontinuing 1970s’ industrial policy. As competition strengthened, there were major changes in industrial relations which were associated with organisational change, together with divestment and restructuring in large firms.

At the sectoral level, stronger competition and greater openness were correlated with improved productivity performance. As the age of information and communication technology came along, Britain was able to embrace the opportunities associated with rapid diffusion of the new technologies, which required big changes in working practices and management hierarchies, better than its continental-European peer group. This would not have happened with 1970s-style industrial relations and a heavily-regulated service sector.

Kan Thatchers inriktning mot reformer som ökade konkurrensen bero på hennes insikter om entreprenörskapets betydelse?

Statens stötande stöd

Idag är det påskdagen, en högtid i den kristna religionen, men inte bara det. Det är också allmän flaggdag i Sverige! Jag finner det stötande att staten, som enligt min uppfattning bör vara neutral i religiösa frågor, på detta sätt ger sitt stöd till en religion. Inte för att jag bryr mig om svenska flaggan i sig, men allmänna flaggdagar fungerar som symbol för vad staten anser ska högtidlighållas, varför dagens påbjudna flaggning bör kritiseras. Nu är det dags att verkligen skilja stat och religion åt (där förvisso betydligt mer behöver göras än att ta bort vissa allmänna flaggdagar).

För övrigt förespråkar jag ett nytt system för helgdagar och en nygammal kalender.

Anställningsskyddets effekter

När reformer på arbetsmarknaden diskuteras tycks få villiga att förespråka en liberalisering av anställningsskyddet. Förklaringen kan ligga i att insiders, som har jobb, har ett intresse av att blockera förändringar och att dessa lyckas, genom att utgöra en mycket stor väljargrupp och genom att vara företrädda av mycket starka intressegrupper i form av fackföreningar. (Se Lindbeck och Snowers insider-outsider-teori.) I en ny uppsats, ”Employment Consequences of Employment Protection Legislation”, presenterar Per Skedinger, som själv forskar på området, en sammanfattning av forskningen på området. Han sammanfattar:

I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.

Det verkar alltså särskilt viktigt att notera dessa forskningsresultat om man har som målsättning att minska arbetslösheten t.ex. bland ungdomar. Detsamma gäller lägstalönernas nivå.

Avreglering av godståg

The Economist lyfter fram en avreglering som ägde rum 1980 i USA genom The Staggers Rail Act:

Giving the railroads the freedom to run their business as they saw fit led to dramatic improvements. The first result was a sharp rise in traffic and productivity and fall in freight costs. Since 1981 productivity has risen by 172%, after years of stagnation. Adjusted for inflation, rates are down by 55% since 1981 (see chart 1). Rail’s share of the freight market, measured in ton-miles, has risen steadily to 43%—about the highest in any rich country.

Här illustreras effekterna:

Det är tydligen så att det finns potential för effektivisering genom avreglering även på speciella marknader, som den gällande tågtransporter. Därmed inte sagt att avregleringar alltid ger goda resultat: effekterna torde bero på hur avregleringen genomförs — i vilken ordning och hur det nya regelverket ser ut. Detta visas t.ex. av europeiska avregleringar av tågverksamhet. Uppfattningen att marknader som den för tågtransporter och den för elproduktion alltid och endast lämpar sig för statlig monopolproduktion eller för regleringar som tar bort alla marknadsmekanismer kan dock avvisas.

Nationalekonomer om regler för organdonation

Jag har tidigare rapporterat om att nationalekonomer är positivt inställda till liberalisering av reglerna kring organhantering för transplantation: ca 70 procent vill tillåta ersättning vid donation. Nu visar en ny kartläggning av de 72 nationalekonomer som har publicerat vetenskapliga artiklar i frågan och som därför kan anses som experter, ”Do Economists Reach a Conclusion on Organ Liberalization?”, publicerad i Econ Journal Watch, att knappt 70 procent av dem likaledes är positivt inställda till viss eller stor liberalisering. Själv delar jag denna syn.

Liberal politik och barnadödlighet

Att liberal ekonomisk politik — i form av liberaliseringar, avregleringar, starkt skydd av privat ägande och inriktning på makroekonomisk stabilitet — förmår förbättra den ekonomiska utvecklingen är inte så kontroversiellt att hävda. En mer omstridd fråga rör hur sådan politik påverkar välfärd i vidare mening. I studien ”Do Neoliberal Economic Policies Kill or Save Lives?”, publicerad i Business and Politics, undersöks sambandet mellan sådan politik och barnadödlighet:

This paper hypothesizes that open international trade policies, low-inflation macroeconomic environments, and market-oriented property rights regimes promote human development across the world. We test this argument by examining the impact of several measures of neoliberal policies on infant mortality rates across the world between 1960 and 1999. Results suggest that openness to imports, long-term membership in the GATT and WTO, low rates of inflation, and effective contract enforcement are each associated with lower rates of infant mortality across the world, even when controlling for countries’ economic performance.

Man kan dessutom notera att när olika mått på socioekonomisk ojämlikhet inkluderas som kontrollvariabel, påverkar inte det resultaten. Osäkerhet om kausalitet föreligger förstås, men resultaten indikerar i vilket fall att en liberal ekonomisk politik inte är oförenlig med, utan snarare positivt samvarierar med, sjunkande barnadödlighet.