Norsk olycka

Vad hände med människors lycka i Norge när de plötsligt fick möjlighet att veta vilka inkomster andra norrmän hade? Studien ”The Effects of Income Transparency on Well-Being” finner följande:

[W]e show that the higher transparency increased the gap in happiness between richer and poorer individuals by 29%, and it increased the life satisfaction gap by 21%.

Ökad transparens om inkomster kan alltså relateras till ökad ojämlikhet i lycka och livstillfredsställelse. De som tjänade mycket blev lyckligare; de som tjänade mindre blev mindre lyckliga. Måtten definieras så här:

The main outcome of interest is subjective well-being. The Norwegian Monitor Survey includes questions about happiness and life satisfaction, which are the two most widely used measures of subjective well-being (Easterlin, 2004; Kahneman and Deaton, 2010). The happiness question is: “Will you mostly describe yourself as: Very happy; Quite happy; Not particularly happy; Not at all happy.” The life satisfaction question is, “How satisfied are you with your life? Very satisfied; Somewhat Satisfied; Neither satisfied nor dissatisfied; Slightly dissatisfied; Very dissatisfied.”

Som jag berör i de tidigare inläggen ”Olycka av ojämlikhet” och ”Okunskap om ojämlikhet” leder resultat som dessa till intressanta frågor om huruvida ignorance is bliss. Är det alltid självklart att det är bra att uppmärksamma förhållanden som leder till lägre lycka eller större lyckoojämlikhet? Argumentet för att sprida kunskap även i sådana fall är väl att transparensen kan ge politisk stöd för åtgärder som, i det här fallet, utjämnar inkomster, vilket i sin tur kan minska låginkomsttagares olycka (men sänka höginkomsttagares) och reducera lyckoojämlikheten. Men då detta kan ske till kostnaden av lägre effektivitet, är frågan trots allt om det inte är att föredra att inte sprida kännedom om sakernas tillstånd till att börja med.

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Systemtänkande

Många människor strävar efter ett sammanhållet synsätt på tillvaron – en enad, klar, begriplig och vägledande förståelse, såväl av hur världen ser ut och fungerar som vad moralen påbjuder. Man vill se tillvaron – och tänkandet kring hur den är och hur den kan och bör vara – som ett greppbart system. (E. O. Wilsons vision i boken Consilience: The Unity of Knowledge kan kanske sägas representera denna ambition på det vetenskapliga området.)

Detta får mig att tänka på gårdagens och dagens nationalekonomer. De förra föreföll ofta ta stora grepp – de skrev och uttalade sig om övergripande, samhällsrelevanta frågor, ofta med bravur och självförtroende och utifrån något slags systemsyn. Många av dagens nationalekonomer tycks mig däremot präglade av en frånvaro av systemsyn: De tenderar att studera enstaka frågor och tar fram kunskap som sällan låter sig generaliseras, om en viss sak på en viss plats vid en viss tidpunkt. De känner sig obekväma med att uttala sig i större, mer allmänna ekonomiska frågor; de anser sig inte ha en systemförståelse (och kanske också att en sådan systemförståelse inte är uppnåelig på vetenskaplig grund).

Här kan man påminna sig F. A. Hayeks Ekonomiprisföreläsning ”The Pretence of Knowledge”. Apropå det sista stycket i Hayeks föresläsning kan man även påminna sig Adam Smiths varningar för den farlige systemmannen, som tror sig förstå hur det komplicerade samhälle i vilket han lever fungerar och därför vill styra och ställa.

Bildresultat för bernard williams
Bernard Williams

Nå, allt detta kom jag att tänka på när jag läste Paul Russells analys av filosofen Bernard Williams sätt att se på moralfrågorutan ett moraliskt system! Russell skriver:

In an interview that he gave near the end of his life, Williams says that most of his efforts in philosophy are focused on this point: “to make some sense of the ethical as opposed to throwing out the whole thing because you can’t have an idealized version” (Williams’s emphasis). He pursues this fundamental theme by way of his two-sided critique of what he calls “the morality system”. It is two-sided because not only does it aim to discredit the forms of “idealization” that the morality system has encouraged, it also seeks to provide an account of what we are left with when we discard or abandon its assumptions and aspirations.  …

We must qualify these observations by pointing out what Williams does not propose to offer his readers. He has, in the first place, no ambition to develop a “philosophical system”. To the extent that he offers an “outlook”, it is one that embodies “a scepticism that is more about philosophy than it is about ethics”. What he is especially sceptical about is “moral theory”, understood as an effort to provide secure philosophical foundations for the morality system. Although many of Williams’s critics take it to be a failing of his philosophy that he offers no substitute for the various “theories” that he rejects, he is clear that it is possible to make sense of human ethical life without relying on “moral theory” of any kind or any of the illusions and distortions it encourages.

Till detta kan läggas att Bernard Williams inte verkade bli arg särskilt ofta. Hänger det ihop med att se tillvaron a-systematiskt, månntro?

Hur man ske se på systemambitioner är inte helt lätt att ta ställning till (för mig). Å ena sidan tycks det mig tilltalande att försöka förstå tillvaron i en samlad ”modell”, liksom det är elegant att bedöma normativa spörsmål i enlighet med ett tydligt, övergripande system. Å andra sidan tenderar jag att se sådana ”modeller” och system som illusioner. Finns de? Och om de finns, är de kunskapsmässigt tillgängliga? Vad händer med människor som tolkar deras existens och eventuella innehåll fel?

Olycka av ojämlikhet

Om ojämlikhet ger upphov till olycka därför att människor som har mindre ekonomiska resurser upplever sig relativt fattiga när de noterar andras större ekonomiska resurser, har jag två reflexioner.

  1. Borde inte effekten av ojämlikhet på olycka vara mindre om de med allra högst inkomster drar ifrån övriga, jämfört med om skillnaderna ökar längre ner i inkomstfördelningen? Om olycka av ojämlikhet följer av att vissa noterar att andra drar ifrån, och om personer med vanliga inkomster aldrig råkar på personer med toppinkomster, torde det inte spela någon större roll om de senare tjänar 15 eller 20 gånger mer än de förra för vanliga inkomsttagares olycka. Det verkar också vara just så, att den ökade ojämlikheten i Sverige (och andra länder) har uppkommit därför att de med de allra högsta toppinkomsterna har ökat sina inkomster snabbare än andra. Det kanske inte är så farligt?
  2. Ger inte uppmärksammandet av ojämlikhet i sig upphov till ökad olycka? När politiker och  media trumpetar ut att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, riskerar inte det, snarare än det faktum att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, att öka olyckan? Om mekanismen är att de relativt fattiga måste notera att de har det sämre än andra, och om de tidigare inte noterade det, kan uppmärksamhet förvärra problematiken. Förvisso kan de som trumpetar ut hävda att endast om de trumpetar ut kan omfördelande politik, som minskar ojämlikheten, komma till stånd. Det må så vara, men om det yttersta målet är att minska den olycka som noterad ojämlikhet ger upphov till är det i alla fall inte uppenbart att offentliggörande av ojämlikhet leder till minskad olycka. Ignorance may, indeed, be bliss. 

Se även det tidigare inlägget ”Okunskap om ojämlikhet”, om hur amerikaner underskatter ojämlikheten, samt OECD-rapporten ”Inequality and Well-Being in OECD Countries: What Do We Know?”.

Ökar kunskap stödet för marknadsekonomin?

Gilles Saint-Paul har en teori om hur en negativ syn på marknadsekonomin har blivit förhärskande i Frankrike genom de intellektuella, särskilt lärarna. I ett vidare försök att förklara ekonomisk-politiska attityder i Frankrike undersöks, i den nya studien ”Knowledge in Economics and Economic Reform: An Analysis of French Survey Data”, om ekonomisk kunskap påverkar hur marknadsvänlig man är (med avseende på om staten ska producera varor och tjänster; om uppsägningsreglerna ska göras mer flexibla; om marknadsekonomin ska göras mer flexibel; och om ekonomiska reformer ska öka konkurrensen mellan företag). Om man inte förstår hur en ekonomi fungerar kanske man blir mer negativt inställd till en relativt ostyrd ekonomi, är tanken. Resultat:

The key finding is that the economic knowledge variable is positively related and contributes to explain 3.5% of the variance of the pro-reform indicator. Since people with little knowledge in economics are more reluctant to economic change, then the ability of the French government to adopt more far-fetching economic reforms would increase if economics education improves.

Här har vi regressionstabellen:

Utöver huvudresultatet, att kunskap i ekonomiska frågor är positivt relaterad till en marknadsvänlig hållning, kan man konstatera att studier i ekonomi på grundskolenivå inte är det. Däremot är längre universitetsstudier det, liksom att vara man. Man skulle kunna tänka sig omvänd kausalitet: att den som är marknadsvänligt inriktad skaffar sig bättre kunskaper i ekonomi, kanske för att ämnet har en marknadsvänlig image (och tradition).

Osäkra experter

En vanlig skillnad mellan politiker och forskare är att de förra tenderar att uttrycka sig tvärsäkert medan de senare ofta uttrycker sig försiktigt och villkorat. (Bertrand Russell påpekade att detta kan vara ett problem.) Nå, studien ”Believe Me, I Have No Idea What I’m Talking About: The Effects of Source Certainty on Consumer Involvement and Persuasion”, publicerad i Journal of Consumer Research, finner följande:

In three experiments, consumers receive persuasive messages from sources of varying expertise and certainty. Across studies, low expertise sources violate expectancies, stimulate involvement, and promote persuasion when they express certainty, whereas high expertise sources violate expectancies, stimulate involvement, and promote persuasion when they express uncertainty. Thus, nonexpert (expert) sources can gain interest and influence by expressing certainty (uncertainty).

Jag är dock osäker på om man kan lita på detta resultat: det framförs med sådan säkerhet.

Se även inlägget ”Vetenskap och att tänka själv”.

Utbildning istället för paternalism

Årets Edge-fråga är:

What scientific concept would improve everybody’s cognitive toolkit?

Gerd Gigerenzer besvarar den på följande sätt:

I believe that the answer to modern crises is not simply more laws, more bureaucracy, or more money, but, first and foremost, more citizens who are risk literate. This can be achieved by cultivating statistical thinking. … Unlike basic literacy, risk literacy requires emotional re-wiring: rejecting comforting paternalism and illusions of certainty, and learning to take responsibility and to live with uncertainty. … Educators and politicians alike should realize that risk literacy is a vital topic for the 21st century. Rather than being nudged into doing what experts believe is right, people should be encouraged and equipped to make informed decisions for themselves. Risk literacy should be taught beginning in elementary school. Let’s dare to know — risks and responsibilities are chances to be taken, not avoided.

Hans idé är intressant. Irrationalitet och imperfekt beslutsfattande behöver inte ses som oföränderliga tillstånd.