Fler män än kvinnor

När det finns betydligt fler män än kvinnor på en plats kan det, enligt den nya studien ”It’s Raining Men! Hallelujah? The Long-Run Consequences of Male-Biased Sex Ratios”, ha viktiga kulturella konsekvenser:

We document the short- and long-run effects of male-biased sex ratios. We exploit a natural historical experiment where large numbers of male convicts and far fewer female convicts were sent to Australia in the 18th and 19th centuries. In areas with more male-biased sex ratios, women were historically more likely to get married and less likely to work outside the home. In these areas today, both men and women continue to have more conservative attitudes towards women working, and women work fewer hours outside the home. While these women enjoy more leisure, they are also less likely to work in high-ranking occupations.

Några reflexioner:

  • Detta är ytterligare en studie som visar att värderingar inte uppkommer i ett vakum utan att de kan relateras till omständigheter i livet. Det implicerar också att värderingar sällan är enkla att förändra så länge strukturella förhållanden är eller var av ett visst slag.
  • Ett särskilt intressant resultat tycker jag är varaktigheten i effekten. Även efter det att könsbalansen är återställd kvarstår dessa mer konservativa attityder. Det tyder på persistens också efter det att strukturella förhållanden ändras.
  • En fråga man kan ställa sig är om resultatet i viss mån har att göra med att den population som studeras bestod av kriminella till att börja med.
  • Nu är nog inte sexuell läggning, särskilt inte för män, flexibel, men man skulle kanske önska att den vore det, t.ex. i situationer som denna, där antalet män översiger antalet kvinnor. Då skulle män, istället för att bli frustrerade och istället för att inta konservativa attityder, lätt kunna finna andra män istället.

Ligger sjukdomar bakom våra värderingar?

En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.

Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.

Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:

We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.

Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:

Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.

Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).

Utvandring gav kollektivism

Jag har tidigare bloggat om Mounir Karadjas och Erik Prawitz rafflande forskning om hur utvandringen från Sverige, främst till USA, har stärkt den svenska vänstern. En relaterad studie av Ann Sofie Beck Knudsen, ”Those Who Stayed: Individualism, Self-Selection and Cultural Change during the Age of Mass Migration”, visar följande:

[T]he empirical results suggest that individualists were more likely to migrate than collectivists, and that the Scandinavian countries would have been considerably more individualistic and culturally diverse, had emigration not taken place.

En intressant aspekt av denna nya forskning är att det inte bara är invandring som har kulturella effekter i ett land utan också utvandring. Sverige är förvisso relativt individualistiskt alltjämt (se här) men hade kunnat vara det i ännu högre grad om en viss typ av människor inte hade flyttat till andra sidan Atlanten. Eftersom individualism är förknippat med en del positiva utfall, som jag kort skriver om i min ledare ”Den nyttiga individualismen” i Ekonomisk Debatt, är det måhända en beklagansvärd effekt.

Ekonomiska konsekvenser av islam

Bildresultat för timur kuran

När islam diskuteras – vilket ju rätt ofta sker – fokuseras mest på dess värderingar och dess syn på lagstiftning (sharia). Men Timur Kuran uppmärksammar den forskning som undersöker denna religions ekonomiska konsekvenser. I översiktsartikeln ”Islam and Economic Performance: Historical and Contemporary Links”, nyligen publicerad i Journal of Economic Literature, presenterar han vad nationalekonomiska studier på området har kommit fram till (sedan 1997). Genomgången är omfattande och obligatorisk läsning för var och en som vill bilda sig en uppfattning i denna fråga.

Några av de resultat som presenteras:

Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance hardly affects Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital out of commerce and into rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by restraining the development of civil society.

Själv tycker jag inte minst att den negativa kopplingen mellan islam och social tillit är intressant. (Christian Bjørnskov och jag har tidigare funnit att religiositet i allmänhet är negativt relaterad till social tillit.) Kuran skriver mer om saken:

Low generalized trust, which harms economic performance by narrowing the domain of feasible exchanges, is a legacy of the Muslim world’s history. Not until the 1850s, and in some places much later, were institutions conducive to impersonal exchange put in place. Prior to the transplant of modern commercial and financial laws to replace indigenous institutions dating from the Middle Ages, personal exchange was the norm. Commercial contracts involved natural people known to one another. Enterprises were small and short-lived. No demand existed for the firm, which is a profit-seeking organization meant to outlive its founders and employees. Commercial capital accumulation was severely limited. The legal system responsible for low generalized trust developed in the early Islamic era, the 7th to 10th centuries. High inequality of land productivity, which favored predation over production as an enrichment strategy and also encouraged income redistribution, may have 80 contributed to its specifics.

Denna syn knyter an till Henrik Jordahls och min studie om att kvaliteten på de legala institutionerna kan vara viktig för social tillit. Men hur man reformerar institutioner i en situation med låg tillit, där det dessutom finns inslag i den dominerande religionen som verkar mot att etablera tillitsstimulerande institutioner,  är inte helt enkelt att se.

Följ gärna Timur Kuran på Twitter.

Den svenska tilliten består ute i världen

Det är ett välkänt faktum att människor i Sverige i hög grad litar på andra – den sociala tilliten är bland den högsta i världen. Ca 2/3 säger att det går att lita på människor i allmänhet. Men hur stabil är denna attityd?

Det undersöks av Andreas Bergh och Richard Öhrvall i studien ”A Sticky Trait: Social Trust Among Swedish Expatriates in Countries with Varying Institutional Quality”, accepterad för publicering i Journal of Comparative Economics. De studerar tillitens utveckling hos svenskar som har flyttat till andra länder. Vad händer med den? Från deras svenska sammanfattning:

Vi undersöker ett urval om cirka 2 700 utlandssvenskar och det visar sig att utlandssvenskar har ännu högre tillit än svenskar i genomsnitt. I de allra flesta fall är tilliten också oberoende av hur länge man har levt i det nya landet, vilket ger stöd för teorin om tillit som en trögrörlig del av människors personlighet.

Undantaget är utlandssvenskar som vid ganska unga år (30 år eller yngre) flyttade till länder med hög korruption, låg tillit eller dåligt fungerande rättsväsende. I dessa fall syns tydligt att tilliten är lägre om man bott en längre tid i det nya landet. Detta resultat ger stöd för teorin att samhällsinstitutioner påverkar tilliten.

Ungas tillit påverkas alltså negativt av att bo länge i ett korrupt land, men effekten är starkast i början. Det syns emellertid inga tecken på att utlandssvenskars tillit faller under den nivå som svenskar som är kvar i Sverige har. En tänkbar tolkning av detta är att flytten utomlands fungerat som en ’reality check’ som normaliserar utlandssvenskar med osedvanligt hög tillit.

Bortsett från denna effekt tycks alltså tillit vara en motståndskraftig attityd som kan överleva även i länder med betydligt sämre fungerande samhällsinstitutioner än Sveriges.

Fascinerande resultat! Kanske kan de tolkas som ett visst stöd för det Henrik Jordahl och jag fann i vår studie ”Free to Trust: Economic Freedom and Social Capital”, att kvaliteten på de rättsliga institutionerna har förmåga att skapa tillit. Åtminstone i yngre år. Men när tilliten väl är på plats verkar den alltså i regel robust.

Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism