Tvåspråkig och kreativ

Att från början få lära sig två språk verkar förmånligt, inte minst i en globaliserad värld. Detta är nog vanligast när föräldrarna har olika modersmål. En ny studie, ”Aha! Voila! Eureka! Bilingualism and Insightful Problem Solving”, publicerad i Learning and Individual Differences (preliminär gratisversion här), undersöker om tidig tvåspråkighet har kognitiva fördelar:

What makes a person able to solve problems creatively? One interesting factor that may contribute is experience with multiple languages from an early age. Bilingual individuals who acquire two languages by the age of 6 have been shown to demonstrate superior performance on a number of thinking tasks that require flexibility. However, bilingual advantages have yet to be identified particularly on insight problems that are used as a model of creative problem solving following initial impasse. As such, the goal of the present study was to investigate the influence of language experience on problem solving performance on a matched set of insight and non-insight problems. Results demonstrate an interaction between type of problem (insight versus non-insight) and language status. … The main contribution of this study is in providing the first evidence that early bilingualism can confer relative advantages on insight problem solving versus non-insight problem solving tasks, especially as compared to monolinguals who show the opposite pattern.

En fråga är om det framgångsrikt går att lära ett litet barn två språk om båda föräldrarna har samma modersmål. Duger en svensks knackiga engelskakunskaper för att göra ett barn tvåspråkigt på ett framgångsrikt sätt?

Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?

Ett vanligt argument för ett starkt och långvarigt upphovsrättsskydd är att det stimulerar artister, konstnärer, författare och kompositörer att skapa nya verk som alla kan njuta av. Men är den effekten entydig? Inte enligt en ny analys i ”Artistic Creation and Intellectual Property” av Francisco Alcalá och Miguel Gonzalez-Maestre. Med ett långvarigt skydd gynnas ”superstjärnorna”, men dessa stjärnor kommer därför också att kunna och vilja göra det svårt för nya artister etc. att ta sig fram. Forskarna beskriver sin analys så här:

superstarThe paper builds an overlapping-generations model of artists with three features: (i) the number of highly talented artists in a given period is positively linked to the number of young artists starting the career in the previous period; (ii) artistic markets are superstar markets; iii) promotion expenditures play an important role in determining market shares. In this framework, the paper analyzes the consequences for high-quality artistic creation of changes in the length of the copyright term, increases in market size, and progress in some communication technologies. It is shown that increasing superstars’ returns do not always increase the expected return to starting an artistic career. As a result, in the long run, longer copyrights do not always stimulate artistic creation.

Det finns en tendens i debatten om upphovsrätt att inta dogmatiska hållningar, antingen att copyright etc. är entydigt gynnsam eller att copyright etc. är entydigt negativ för skapandet. Jag tror att det är dags för lite mer ödmjukhet.

Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?”.

Hänger galenskap och kreativitet ihop?

Ja, det verkar så:

John Nash1. Researchers … have found high levels of psychopathology… in writers, poets, visual artists and composers …
2. Family studies have produced evidence of creative interests and aptitudes in close relatives of psychiatric patients …
3. Research on psychiatric patients … suggest that they have enhanced performance relative to control participants on tasks that require divergent thinking. …
4. A new theory based on genetics suggest that gene mutations that increase a person’s risk of developing mental illnesses … have been preserved, even preferred, during human evolution, due to their relationship with creativity. …
5. Symptoms of certain disorders like hypomania (mild mania) favour creativity by giving a boost to the imagination and energy.

Hur är det med forskare: föreligger ett samband även där mellan galenskap och kreativitet? Eller sållas de galna ut av de mer strikta formerna för vetenskaplig verksamhet?

Öppen för förändring

foucault i arbeteFilosofen Michel Foucault beskriver sitt sätt att förhålla sig till och påverkas av sitt arbete:

I am not interested in the academic status of what I am doing because my problem is my own transformation. That’s the reason also why, when people say, ”Well you thought this a few years ago and now you say something else,” my answer is … [Laughs] ”Well, do you think I have worked like that all those years to say the same thing and not be changed?” This transformation of one’s self by one’s own knowledge is, I think, something rather close to the aesthetic experience. Why should a painter work if he is not transformed by his own painting?*

Jag imponeras av detta förhållningssätt till det akademiska arbetet. Jag tror att den stora majoriteten forskare trälar på i gamla hjulspår utan särskilt stor förnyelse och utan tillstymmelse till att transformeras av ny kunskap. Att vilja och förmå uppnå detta är få förunnat. Det som gör Foucaults förhållningsätt än mer imponerande i mina ögon är att det inte var ett introvert projekt; tvärtom var han en varm förespråkare av att sprida den nya kunskapen.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 131).

Varför applådera?

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

ovationGombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Musikalisk oro

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

JSMill

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.