Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Vad kännetecknar politiskt konservativa?

Forskning börjar påvisa fysiologiska och genetiska grunder för vilken politisk ideologi man har. I den andan kartläggs i studien ”Political Conservatism as Motivated Social Cognition”, publicerad i Psychological Bulletin, vilka psykologiska egenskaper som tenderar att känneteckna politiskt konservativa personer:

A meta-analysis (88 samples, 12 countries, 22,818 cases) confirms that several psychological variables predict political conservatism: death anxiety (weighted mean r = .50); system instability (.47); dogmatism–intolerance of ambiguity (.34); openness to experience (–.32); uncertainty tolerance (–.27); needs for order, structure, and closure (.26); integrative complexity (–.20); fear of threat and loss (.18); and self-esteem (–.09). The core ideology of conservatism stresses resistance to change and justification of inequality and is motivated by needs that vary situationally and dispositionally to manage uncertainty and threat.

Rent anekdotiskt tycker jag mig känna igen många konservativa jag har stött på under åren i den bild som tecknas. Inte minst detta med att frukta förändring och att se hot (av moraliskt, ekonomiskt eller militärt slag) överallt är typiskt. Jämför med nyliberaler.

Språket hos sms:ande barn

Barn som sms:ar mycket tenderar att använda förkortningar av olika slag (vilka kallas ”textisms” på engelska). Är användandet av sådana, som ofta avviker från ”korrekt språkbruk”, relaterat till språkliga färdigheter hos barnen i fråga? Ja, men inte på det sätt som språkliga purister av reaktionärt snitt antagligen tänker sig. Studien ”Exploring the Relationship between Children’s Knowledge of Text Message Abbreviations and School Literacy Outcomes”, publicerad i British Journal of Developmental Psychology, finner:

The ratio of textisms to total words used was positively associated with word reading, vocabulary, and phonological awareness measures. Moreover, the children’s textism use predicted word reading ability after controlling for individual differences in age, short-term memory, vocabulary, phonological awareness and how long they had owned a mobile phone.

Förvisso är antalet deltagande barn i studien lågt (88 stycken), så fler, liknande studier behöver utföras innan vi kan vara säkra på resultatet. Icke desto mindre fann jag dessa preliminära indikationer överraskande och lätt uppiggande. 3vligt lr hur? D tkr jag iaf.

Bör konservativa stödja homoäktenskap?

Ja, enligt Andrew Sullivan finns starka skäl för det:

[I]t is conservative not to eject people from the fabric and tradition of their own families; it is conservative to support emotional and financial stability which the daily discipline of marriage fosters; it is conservative not to balkanize citizens into groups based on identity; it is conservative to discourage gay men and women from marrying straight men and women on false pretenses and then ending up in divorce; it is conservative to include everyone into the social institutions that stabilize society; it is conservative to promote mutual responsibility and care-giving to avoid too much dependence on government; it is conservative not to trample states rights and amend the federal constitution when such things are grotesquely unnecessary; it is conservative to adjust to social change by adapting existing institutions, like civil marriage, than inventing totally new and untested ones, like civil unions.

Själv är jag inte konservativ men undrar om inte de som endast värnar om ”det traditionella äktenskapet mellan en kvinna och en man” tar intryck av denna argumentation.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Konservativ principfasthet: en motsägelse?

PJ Anders Linder, om en pågående debatt om konservatismen:

Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.

Det förvånande här är att jag uppfattar konservatismen som den ideologi som hyllar pragmatismen och som skyr principerna som pesten. Kanske kan man invända att konservatismen inte är pragmatisk angående pragmatismen och att den inte skyr principen om att principer ska skys som pesten, men jag tror inte det är den tolkningen PJ avser. Att konservatismen ser med skepsis på de radikala ideologiska konkurrenter som utgår från teoretiskt uttänkta planer för samhällets omdaning, och istället värnar om status quo och små, praktiska och icke-dogmatiskt härledda förändringar från detta utgångsläge, framhålls tydligt i den analytiska konservatism som Geoffrey Brennan och Alan Hamlin har lanserat på senare år. Se till exempel dessa båda artiklar:

  • ”Analytic Conservatism”, publicerad i British Journal of Political Science: ”We identify a bias in favour of the status quo as a key component of the conservative disposition and address the question of the justification of such a conservative disposition, and the circumstances in which the widespread adoption of such a disposition might be normatively desirable.”
  • ”Conservatism, Idealism and Cardinality”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här): ”The object of this paper is to draw attention to a distinction not often discussed in substantive ethical theory. It is though, we think, a distinction of some importance. The distinction is that between an ethical idealist and her opposite. The latter might go by a number of names (pragmatist, realist, expedient) but we shall use the term ‘conservative’, for reasons to be explained.”

Jag tolkar analytisk konservatism som ett slags normativ tillämpning av prospect theory på politiken. Människor skyr framförallt försämringar, och en politisk ideologi som inte beaktar denna asymmetri mellan utvärdering av förväntad vinst och förlust bör, menar de, betraktas med skepsis. Vill man finna principfasthet bör man alltså leta på annat håll än i den konservativa traditionen.

Bort med kristendomen

Kristdemokraterna hävdar:

Det är bara att slå upp almanackan för att inse vilken stor roll kristendomen spelar för vårt lands kultur, tradition och historia.

Låt oss då rensa bort kristendomen ur almanackan! Dessutom bör vi byta sätt att ange årtal, hylla okunskap om varför julen firas och arbeta för ett borttagande av biblar på hotellrum. Vi bör med andra ord aktivt verka för att kristendomen spelar en mindre roll och med all kraft motsätta oss försök att använda skolan i motsatt syfte. Om förekomst av kristna rester i vår kultur är ett argument för att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen, måste frånvaro av sådana rester ses som ett argument mot att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen. Implicerar ett vara ett böra i det ena fallet, gör det rimligen det även i det andra.

Se även 之乎者也:s inlägg ”Så kallade kristna värderingar” samt debattartikeln ”Myt att kristendomen byggt Sverige”.