De klimatfarliga husdjuren

Bildresultat för cat food

Det kan inte uteslutas att en del ägare av husdjur kommer att erfara en förstärkt klimatångest när de tar del av en ny studie, ”Environmental Impacts of Food Consumption by Dogs and Cats”, som finner följande:

In the US, dogs and cats consume about 19% ± 2% of the amount of dietary energy that humans do .. and 33% ± 9% of the animal-derived energy … They produce about 30% ± 13%, by mass, as much feces as Americans …, and through their diet, constitute about 25–30% of the environmental impacts from animal production in terms of the use of land, water, fossil fuel, phosphate, and biocides. Dog and cat animal product consumption is responsible for release of up to 64 ± 16 million tons CO2-equivalent methane and nitrous oxide, two powerful greenhouse gasses (GHGs).

Precis som vi människor påverkar miljön genom vårt ätande, gör alltså katter och hundar det, och det blir stora effekter på aggregerad nivå. Forskarna föreslår att människor skaffar miljövänligare djur, företrädesvis vegetarianska sådana, istället.

Frihandel kan dämpa de negativa välfärdseffekterna av ett varmare klimat

I och med klimatförändringarna kommer villkoren för jordbruk att förändras – men på olika sätt på olika platser runtom jorden. Vissa kommer att erfara försämrade möjligheter, medan andra kommer att få bättre förutsättningar. Detta kommer att ändra vilka komparativa fördelar länder har när det gäller produktionen av mat. Denna situation kan underlättas av flexibilitet, t.ex. gällande hur mycket mark som odlas, vad som odlas och vilka varor som kan säljas till och köpas från andra håll.

Nu visar en ny studie, ”The Crucial Role of International Trade in Adaptation to Climate Change”, att välfärdsförlusterna av klimatförändringar kan minskas rejält om handeln hålls relativt fri, så att länder kan justera vad de exporterar och importerar:

In our benchmark calibration, climate change reduces welfare globally by 1.72%, with a lot of heterogeneity as net-food-importing tropical countries lose from the negative productivity shocks and increased global food prices, while countries exporting agricultural products tend to gain thanks to improved terms of trade. These welfare changes are the results of demand-side, supply-side, and trade adjustments that all contribute to mitigate the adverse shock. Supply-side adjustments are crucial, allowing production to relocate where it is more profitable. The most important supply-side adaptation appears to be the ability to introduce crops that were not productive before climate change to a field, a feature made possible by the functional forms used in our spatially explicit modeling. Since these adjustments reallocate crop production between countries, as well as within countries, international trade plays a strong role in balancing the new domestic supply and demand schedules. If the trade adjustments are prevented from occurring by forcing bilateral import shares to stay constant, welfare losses increase by 76%. (Fetstil tillagd.)

Som forskarna skriver kommer välfärdseffekterna att skilja sig åt, vilket visas i denna figur från en sammanfattning av resultaten:

Skärmklipp 2019-02-06 13.28.52

Notera dock att de grå staplarna, med flexibel anpassning i hur jordbruk och handel bedrivs, är lägre än de andra, överallt, inklusive för hela världen. Världen som helhet, och de allra flesta delar av världen, tjänar alltså på sådan flexibilitet. Den populism som sätter käppar i hjulet för relativt fri handel kan alltså komma att förhindra en jämnare fördelning av, och leda till totalt sett högre, välfärdsförluster i jordbruket i takt med att klimatet förändras.

Bättre utan barn?

Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)

Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Påverkar regn ekonomisk tillväxt?

Bildresultat för rain

I tider av global uppvärmning och förändrade nederbördsmönster runtom i världen uppstår en viktig fråga: Hur påverkas länders förmåga till ekonomisk utveckling av mängden nederbörd? Detta undersöks i den nya studien ”Precipitation and Economic Growth”, som studerar sambandet i drygt 150 länder under tidsperioden 1951–2013:

Our major findings, which turn out to be robust in a large number of stability tests, is that rainfall primarily matters only in the group of less developed and comparatively poor countries. For this country group we find a systematically negative impact of rainfall shortages on economic growth which last for more than a decade, indicating that the effects of overly dry periods go well beyond the short-term effect of crop-failure. Interestingly enough, rainfall surpluses turn out to have no significant growth effects. We also show that the effects for poor countries are not driven by the group of Sub Saharan African countries

Icke så bra när regnet uteblir i fattiga länder, alltså, i den mån man unnar dessa att bli bli rikare.

Har Nordhaus räknat fel på klimatet?

William Nordhaus

En av årets Ekonomipristagare, William Nordhaus, har med stor framgång introducerat en miljöekonomisk analysapparat, som inte minst har bidragit till systematiska studier av hur miljöproblem kan hanteras med ekonomiska styrmedel. Nu möter han kritik på en specifik punkt: Han väljer enligt många i sina modeller en alltför hög diskonteringsränta, som anses ge för små insatser för att bekämpa klimatförändringar. Nutiden värderas för högt i förhållande till framtiden av Nordhaus, anser kritikerna.

Man kan förstås diskutera diskonteringsräntan, men man bör inse att den nivå man förespråkar baseras på ett normativt val. Därför är denna rubrik i DN missvisande: ”Så räknar årets ekonomipristagare fel på klimatet”. Det finns inget rätt och fel gällande valet av diskonteringsränta – valet speglar en subjektiv attityd, som i sig inte har ett sanningsvärde. Därför är det enligt min mening orimligt att kritisera Nordhaus som prismottagare därför att han förespråkar en relativt hög diskonteringsränta. Hans vetenskapliga gärning har inte med detta att göra. Man kan däremot kritisera honom som klimatdebattör, om man råkar ha en annan uppfattning i diskonteringsfrågan.

Läs mer

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Bör IPCC regleras?

Klimatfrågan är viktig och kontroversiell. Professor Richard Tol menar i ”Regulating Knowledge Monopolies: The Case of the IPCC” att Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), som helt dominerar kunskapsuttolkningen i klimatfrågan, utgör ett naturligt monopol och att den därför behöver regleras för att fungera bättre:

I argue that the IPCC has a natural monopoly, as a new entrant would have to invest time and effort over a longer period to perhaps match the reputation, trust, goodwill, and network of the IPCC. The IPCC is a not-for-profit organization, and it is run by nominal volunteers; it therefore cannot engage in the price-gouging that is typical of monopolies. However, the IPCC has certainly taken up tasks outside its mandate; the IPCC has been accused of haughtiness; innovation is slow; quality may have declined; and the IPCC may have used its power to hinder competitors. There are all things that monopolies tend to do, against the public interest. The IPCC would perform better if it were regulated by an independent body which audits the IPCC procedures and assesses its performance; if outside organizations would be allowed to bid for the production of reports and the provision of services under the IPCC brand; and if policy makers would encourage potential competitors to the IPCC.

Jag instämmer, inte därför att jag misstror IPCC:s övergripande slutsatser, utan därför att jag anser att man som lekman i regel bör underordna sig experters kunskapsutlåtanden. Kan man förbättra den process genom vilken experterna kommer fram till sina uppfattningar är det inte minst viktigt för den okunnige lekmannen, men också förstås för politiker som fattar beslut.