Norsk olycka

Vad hände med människors lycka i Norge när de plötsligt fick möjlighet att veta vilka inkomster andra norrmän hade? Studien ”The Effects of Income Transparency on Well-Being” finner följande:

[W]e show that the higher transparency increased the gap in happiness between richer and poorer individuals by 29%, and it increased the life satisfaction gap by 21%.

Ökad transparens om inkomster kan alltså relateras till ökad ojämlikhet i lycka och livstillfredsställelse. De som tjänade mycket blev lyckligare; de som tjänade mindre blev mindre lyckliga. Måtten definieras så här:

The main outcome of interest is subjective well-being. The Norwegian Monitor Survey includes questions about happiness and life satisfaction, which are the two most widely used measures of subjective well-being (Easterlin, 2004; Kahneman and Deaton, 2010). The happiness question is: “Will you mostly describe yourself as: Very happy; Quite happy; Not particularly happy; Not at all happy.” The life satisfaction question is, “How satisfied are you with your life? Very satisfied; Somewhat Satisfied; Neither satisfied nor dissatisfied; Slightly dissatisfied; Very dissatisfied.”

Som jag berör i de tidigare inläggen ”Olycka av ojämlikhet” och ”Okunskap om ojämlikhet” leder resultat som dessa till intressanta frågor om huruvida ignorance is bliss. Är det alltid självklart att det är bra att uppmärksamma förhållanden som leder till lägre lycka eller större lyckoojämlikhet? Argumentet för att sprida kunskap även i sådana fall är väl att transparensen kan ge politisk stöd för åtgärder som, i det här fallet, utjämnar inkomster, vilket i sin tur kan minska låginkomsttagares olycka (men sänka höginkomsttagares) och reducera lyckoojämlikheten. Men då detta kan ske till kostnaden av lägre effektivitet, är frågan trots allt om det inte är att föredra att inte sprida kännedom om sakernas tillstånd till att börja med.

Kvinnlig autonomi gav tillväxt

Vad förklarar långsiktig ekonomisk tillväxt? Det finns givetvis många faktorer, men en som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills är kvinnlig autonomi. Enligt en ny studie verkar denna faktor ha spelat en tydlig roll i Europas ekonomiska utveckling. Forskarna använder den ålder vid vilken kvinnor gifte sig som indikator på deras autonomi: ju lägre ålder vid ingående av äktenskap, desto mindre fri var kvinnan att forma sitt eget liv. Denna ålder varierade runtom i Europa, och det verkar som om den relativt höga åldern för att gifta sig kan utgöra en viktig delförklaring till Sveriges starka ekonomiska utveckling under andra halvan av 1800-talet och framåt:

This continued in the early 19th century, when especially South Eastern Europe had low rates. In contrast, Scandinavia and Central Europe, including Switzerland and Austria, had quite high female autonomy values. These are exactly those countries that became ”superstars” in the Second Industrial Revolution, which took place shortly thereafter in the late 19th and early 20th centuries.

Forskarna kopplar bl.a. kvinnlig autonomi till högre utbildning och läskunnighet. Deras slutsats:

In sum, the empirical results suggest that economies with more female autonomy became (or remained) superstars in economic development. The female part of the population needed to contribute to overall human capital formation and prosperity, otherwise the competition with other economies was lost. Institutions that excluded women from developing human capital – such as being married early, and hence, often dropping out of independent, skill-demanding economic activities – prevented many economies from being successful in human history.

Viktigt att beakta när man utformar formella och informella regelverk i en ekonomi.

En extraordinär domare

Notorious RBG Giclée by Corey Singletary

Jag har just sett dokumentärfilmen RBG, om Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. En mycket imponerande och inspirerande person! Det kan man tycka utan att hålla med henne i sak i alla frågor, vilket exemplifierades i filmen av hennes vänskap med den konservative domaren Antonin Scalia och av beundrande ord av den republikanske senatorn Orrin Hatch.

Några av de saker jag tycker om hos henne:

  • Hennes kamp för lika rättigheter för kvinnor och för olika minoriteter utifrån en förståelse av USA:s konstitution som innefattandes likabehandling.
  • Den intellektuella styrka, och den personliga behärskning, hon ständigt visar prov på. Lågmäldhet i kombination med kompetens!
  • Hennes insikt att livet inte bara består av jobb (även om hon tar det på största allvar); faktum är att hon antyder att man gör ett bättre jobb om andra passioner finns, som bjuder avkoppling och tankar på annat. Hennes två primära aktiviteter förutom jobbet har jag också funnit viktiga för ett gott liv: opera och motionerande.
  • Hennes förmåga att skilja på sak och person och att uppskatta, och lyssna till, personer av annan politisk uppfattning.

Du kan t.ex. hyra filmen på iTunes. Och följa bloggen om henne: Notorious R.B.G.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Döttrar formar fäder

Ny forskning tyder på att män kan bli mer jämlika i sina attityder av att ha unga döttrar. I studien ”The ‘Mighty Girl’ Effect: Does Parenting Daughters Alter Attitudes towards Gender Norms?” fastslår forskarna:

We study the effect of parenting daughters on attitudes towards gender norms in the UK; specifically, attitudes towards the traditional male breadwinner norm in which it is the husband’s role to work and the wife’s to stay at home. We find robust evidence that rearing daughters decreases fathers’ likelihood to hold traditional attitudes. This result is driven by fathers of school-aged daughters, for whom the effects are robust to the inclusion of individual fixed effects. Our estimates suggest that fathers’ probability to support traditional gender norms declines by approximately 3%age points (8%) when parenting primary school-aged daughters and by 4%age points (11%) when parenting secondary school-aged daughters. The effect on mothers’ attitudes is generally not statistically significant.

En illustration ges i denna figur:

gpy063f1
Genomsnittliga attityder mot traditionella könsnormer
Urvalet består av par med minst ett barn i hushållet. Panel A visar genomsnittligt instämmande i påståendet ”mannen ska jobba och frun stanna hemma” (skala 1–5), uppdelat på barnens kön. Panel B visar andelen observationer med ”traditionella attityder” när den beroende variabeln är binär, uppdelat på barnens kön.

Dessa skillnader för fäderna beläggs sedan i studien genom noggrann statistisk analys. Forskarna kan inte fastslå mekanismen bakom resultaten men tror att det handlar om att män med döttrar får en direkt och stark inblick i flickors liv och villkor. Detta antyder bl.a. att mäns attityder till könsroller inte är skrivna i sten utan att de kan förändras med upplevelser under livets gång. Frågan är bara: Hur går det att påverka män med ”traditionella attityder” som inte har döttrar? Om man så önskar göra. Och en slutlig fundering: Vad fick fäder att vid en viss punkt i historien bli känsliga för hur deras döttrars framtid såg ut? Varför påverkades inte män under medeltiden på detta sätt och blev jämställdhetsinriktade? Krävs en viss ”kulturell öppenhet” eller modernitet först, som i kombination med döttrar ger fäder en impuls att bry sig om deras väl och ve i vidare mening?

Se tidigare inlägg:

 

Olycka av ojämlikhet

Om ojämlikhet ger upphov till olycka därför att människor som har mindre ekonomiska resurser upplever sig relativt fattiga när de noterar andras större ekonomiska resurser, har jag två reflexioner.

  1. Borde inte effekten av ojämlikhet på olycka vara mindre om de med allra högst inkomster drar ifrån övriga, jämfört med om skillnaderna ökar längre ner i inkomstfördelningen? Om olycka av ojämlikhet följer av att vissa noterar att andra drar ifrån, och om personer med vanliga inkomster aldrig råkar på personer med toppinkomster, torde det inte spela någon större roll om de senare tjänar 15 eller 20 gånger mer än de förra för vanliga inkomsttagares olycka. Det verkar också vara just så, att den ökade ojämlikheten i Sverige (och andra länder) har uppkommit därför att de med de allra högsta toppinkomsterna har ökat sina inkomster snabbare än andra. Det kanske inte är så farligt?
  2. Ger inte uppmärksammandet av ojämlikhet i sig upphov till ökad olycka? När politiker och  media trumpetar ut att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, riskerar inte det, snarare än det faktum att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, att öka olyckan? Om mekanismen är att de relativt fattiga måste notera att de har det sämre än andra, och om de tidigare inte noterade det, kan uppmärksamhet förvärra problematiken. Förvisso kan de som trumpetar ut hävda att endast om de trumpetar ut kan omfördelande politik, som minskar ojämlikheten, komma till stånd. Det må så vara, men om det yttersta målet är att minska den olycka som noterad ojämlikhet ger upphov till är det i alla fall inte uppenbart att offentliggörande av ojämlikhet leder till minskad olycka. Ignorance may, indeed, be bliss. 

Se även det tidigare inlägget ”Okunskap om ojämlikhet”, om hur amerikaner underskatter ojämlikheten, samt OECD-rapporten ”Inequality and Well-Being in OECD Countries: What Do We Know?”.

Är det dåligt att tjäna mindre än andra?

Det är relativt välbelagt sedan tidigare att människors lycka påverkas negativt av att personer de jämför sig med tjänar mer än dem. En ny nederländsk studie, ”Keeping Up with the Joneses by Finding a Better-Paid Job – The Effect of Relative Income on Job Mobility”, finner ytterligare stöd för detta — men dokumenterar också en effekt på jobbrörligheten:

Our findings suggest that workers compare their own income to that of their neighbors, and low relative income is associated with higher job mobility. We conclude that low relative income (compared to the neighbors) reduces workers’ happiness, and workers react to this by finding a new job which may offer the prospect of higher pay.

Detta får mig att fundera på om det är så dåligt med relativa inkomstskillnader. Om de utgör en starkt motiverande faktor för människor att röra på sig på arbetsmarknaden och hitta jobb som betalar dem bättre, kan det då inte vara så att dessa inkomstskillnader också är förknippade med dynamik, ambition och ett bättre utnyttjande av produktiva resurser i ekonomin? Visst, i ett statiskt perspektiv ger skillnaderna olycka, men denna effekt kan få människor att söka och få bättre betalda jobb, vilket ger positiva lyckoeffekter i ett dynamiskt perspektiv.

Detta resonemang förutsätter förvisso att det finns mer välbetalda jobb att få — man kan härvidlag tänka sig att lågproduktiva individer, som tenderar att stå utanför eller ha en mycket svag position på arbetsmarknaden knappast lär kunna utplåna sin olycka genom att hitta bättre betalda jobb.

Men ligger det inte något i att se denna process som ett slags kapprustning som alla skulle vinna på att stanna upp? Kanske, men återigen tror jag att det synsättet är för statiskt. Det tycks utgå från att antalet och typen av jobb är mer eller mindre konstant, och att det inte finns vinster med rörlighet i termer av bättre matchning och högre produktivitet — antaganden som åtminstone behöver beläggas innan de kan accepteras.

Ett snarlikt argument som det jag framför här är att entreprenörer kan motiveras av att få det bättre än andra, vilket ger ekonomisk utveckling som annars inte skulle ha kommit till stånd. Beaktar man inte dynamiska effekter som dessa kan försök att utplåna relativa inkomstskillnader medföra betydande ekonomiska kostnader.