Massutvandring som orsak till den svenska vänsterns styrka

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet utvandrade över en miljon svenskar. I en artikel i nya numret av Ekonomisk Debatt, ”Emigrationen till Amerika och den svenska arbetarrörelsen”, presenterar Mounir Karadja och Erik Prawitz sin fascinerande forskning om vad denna utvandring hade för politiska konsekvenser i Sverige. De sammanfattar sina resultat på följande sätt:

Under en tid då Sverige ännu var ett fattigt och relativt odemokratiskt land, finner vi att kommuner med högre utvandring uppvisar bredare medlemskap i arbetarrörelsen, har högre strejkbenägenhet och röstar mer på vänsterpartier. Våra resultat är konsistenta med hypotesen att förbättrade valmöjligheter, dvs lättheten att emigrera, underlättade för arbetare att organisera sig i den riskfyllda arbetarrörelsen. Vidare resulterade emigrationen i faktiska politiska förändringar i dessa kommuner. Emigrationskommuner hade högre utgifter på fattigvård och var mer benägna att införa mer inkluderande politiska styren. Att dessa områden alltjämt i dag i större utsträckning röstar för vänsterpartier tyder på att utvandringen satt långvariga spår i det svenska politiska landskapet.

Det jag tycker om med denna studie är det noggranna arbete som ligger bakom etablerandet av resultaten – som därmed är synnerligen trovärdiga – men också  att de presenterar för mig överraskande och helt ny kunskap. Utan massutvandringen skulle vänsterns dominans i Sverige under 1900-talet ha varit betydligt svagare!

Denna artikel på svenska är i sin tur en sammanfattning av deras kommande artikel ”Exit, Voice and Political Change: Evidence from Swedish Mass Migration to the United States” i Journal of Political Economy.

Utländsk arbetskraft kan gynna den inhemska

Det finns en föreställning att utländsk arbetskraft med nödvändighet försämrar villkoren för den inhemska. En ny studie från Schweiz, ”The Abolition of Immigration Restrictions and the Performance of Firms and Workers: Evidence from Switzerland”, visar att så inte behöver vara fallet. Utgångspunkten är en gradvis införd reform som öppnade upp arbetsmarknaden för personer som bor i grannländer men som pendlar för att arbeta i Schweiz. Vad blev effekterna?

We show that the greater availability of CBW [cross-border workers] produced a progressive and significant increase in their employment in municipalities close to the border, but had very little effect beyond 30 minutes from the border. Despite of this, natives working in municipalities close the border did not experience, on average, any differential change in average log hourly wages, log employment, or log number of full-time equivalents after the liberalization relative to natives in similar municipalities further away from the border. Instead, we find evidence that wages and employment of highly educated natives increased as a consequence of the reform. These positive effects resulted from pushing some of the natives to managerial and high-paying occupations, from stimulating productivity and job growth in incumbent firms, from attracting new firms, and from promoting firms’ innovation activities. Most of these effects are most prominent in skill-intensive sectors and firms in need of skilled workers.

Ett viktig perspektiv denna studie bidrar med är att fokusera på företagen och hur de agerar när tillgången på arbetskraft ökar. Jag skulle tro att en och annan blir förvånad över vad som skedde i de schweiziska företagen – vilket illustrerar hur viktigt det är att ta dessa i beaktande när effekterna av utländsk arbetskraft analyseras.

Se även det tidigare inlägget ”Invandring och jobben”.

Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism

 

Invandring och jobben

Vad händer på arbetsmarknaden vid invandring? I den nya studien ”Immigration, Jobs and Employment Protection: Evidence from Europe” presenteras rakt igenom högintressanta resultat:

Our main empirical findings are three. First, according to results obtained using our preferred specification (2SLS estimates with country by education and education by year fixed effects), immigrants flows do not cause a decrease in natives employment rates, but rather increase them; moreover, higher immigration pushes natives to occupations with higher skill contents: a doubling of the immigrants’ share in a labor market (defined by skill-country cells) increases natives’ specialization in complex skills by 6%. Second, we document that such a positive reallocation takes place through an increase in the average complexity of jobs offered to new hires relative to separations. Third, we split countries in two groups, those with strong employment protection laws (EPL) and those with weak employment protection. We then allow the response of net employment and specialization of natives to differ across groups. We find that the natives’ positive reallocation towards complex jobs triggered by migration is more intense in less protected markets, in particular for workers with low education. This implies that in countries with high EPL, less educated workers tend to remain in simple-manual occupations that suffer much more the wage competition of immigrants, while in countries with low EPL the mechanisms of upgrading natives’ occupations moves less educated workers away from immigrants’ wage competition.

En enkel illustration:

Talar inte detta för att de inhemskt sysselsatta snarast har gynnats av invandring? Och att en flexibel arbetsrätt kan underlätta en omställning som innebär mer avancerade jobb för dessa (förutom ett underlättande för invandrare att få jobb överhuvudtaget)?

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?””Invandring och stöd för välfärdsstaten””Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?””Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?

En mycket viktig ny uppsats, ”Economic Impacts of Immigration: A Survey”, sammanfattar studier av invandringens ekonomiska effekter. Jag fastnade för denna information om Sverige:

Storesletten (2003) repeated his earlier analysis for Sweden and estimated that the average immigrant to Sweden represented a net cost of €20k for the public sector, but the variation across different groups of immigrants was very wide. Young immigrants produced a net gain of €24k, whereas immigrants over the age of 50 represented a large net cost. The results again depended greatly on how the immigrants fared in the labor market. It is therefore crucial to evaluate the labor market success in terms of participation and employment rates as discussed earlier.

Jag fann det intressant att effekterna varierar så mycket beroende på invandrarnas ålder. Vad gäller den genomsnittliga nettokostnaden kan man tänka sig att den skulle kunna bli betydligt lägre om reformer genomförs som underlättar för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden, t.ex. på arbetsrättens område. Det finns uppenbarligen möjlighet att minska kostnaden för invandring och t.o.m. få den att generera nettointäkter:

Immigration is often viewed as a large fiscal burden for European public finances or as a possible saviour if correctly harnessed. This has been palpable in the recent political atmospheres of France, Italy, and Germany, for instance. Most empirical studies, however, estimate the fiscal impacts of immigration to be very small. There certainly exist large differences across migrant groups in the costs and benefits they cause for a host country; the net impact depends heavily on the migrant’s age, education, and duration of stay. On average, immigrants appear to have a minor positive net fiscal effect for host countries. [Egen kursivering.]

Förvisso anser inte jag att förekomsten av en nettokostnad är ett tungt vägande skäl att vara restriktiv med invandring, men kan man minska den är det förstås bra.

Tips: Bryan Caplan. Media: SvD.

Invandring och stöd för välfärdsstaten

Jag har tidigare rapporterat om ny svensk forskning som visar att invandring tenderar att minska stödet för välfärdsstaten. Ytterligare en ny studie, ”Preferences for Redistribution, the Size of Government and the Tax System”, denna gång på europeisk nivå, finner samma resultat:

An important channel through which a generous welfare state might affect society as a whole is immigration. The idea that immigrants are attracted to the welfare state because of its benefits, in the form of social security, education, etc., is well known. The economic literature on welfare-induced migration is large and growing, with mixed results for what concerns both the US internal migration and more in general international migration (Razin et al., 2011). … [I]nvestigating if the possibility of welfare-induced immigration reduces support for more governmental redistribution in our sample of post-enlargement European countries is worthwhile. To this purpose, we employ the following ESS question: ”Please tell me to what extent you agree or disagree that social benefits and services in [country] encourage people from other countries to come and live here?”. … The estimates are reported in the last column of Table 4. The coefficient has a negative sign and is statistically highly significant (1% level). Hence, the ”threat” of immigration due to generous social transfers and services leads people to decrease their support for redistributive policies, ceteris paribus. The effect is also sizable in magnitude, as the odds of being more supportive for a large government decrease by 17% for those who believe that redistributive policies encourage immigration compared to the individuals who do not have such view.

Apropå den livliga debatt jag och andra nyligen hade med Tino Sanandaji om konsekvenserna av fri rörlighet kan detta resultat vara högst relevant för dem som befarar att invandring kommer att medföra kraftigt ökad offentlig sektor och högre omfördelning. Det gäller att beakta den politiska reaktionen hos de befintliga väljarna också.

Addendum: Tino har ett blogginlägg i vilket han bemöter argumentationen här.