Inget stöd för att ojämlikhet ger lägre lycka

Finanskrisen gav bl.a. upphov till högre inkomstojämlikhet i Europa. Hur ser sambandet mellan sådan ojämlikhet och lycka/livstilfredsställelse ut? Det undersöks i den nya studien ”Rising Income Inequality During the Great Recession Had No Impact on Subjective Wellbeing in Europe, 2003–2012”:

Findings: income inequality has no statistically significant impact before, during, or after the Great Recession. Instead (contrary to much previous research) a straightforward individualistic utilitarian–materialist understanding is supported: money does increase wellbeing but inequality itself—the gap between rich and poor—is irrelevant.

I den politiska debatten fokuseras ofta på inkomstojämlikhet som ett stort problem, men om sådan ojämlikhet inte är relaterad till lycka eller livstillfredsställelse kanske det indikerar att problemet inte är så stort? Det andra resultatet, att mer pengar ger mer lycka, är minst lika intressant och i enlighet med annan forskning, t.ex. studien ”Subjective Well-Being and Income: Is There Any Evidence of Satiation?”.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Är rika mer altruistiska?

Ofta framställs höginkomsttagare som giriga egoister, men det finns forskning som ger anledning att ifrågasätta den bilden. I ”Does Higher Income Make You More Altruistic? Evidence from the Holocaust”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

This paper considers the decision of Gentiles whether to rescue Jews during the Holocaust, a situation of altruistic behavior under life-or-death stakes. I examine the role to which economic factors may have influenced the decision to be a rescuer. Using cross-country data and detailed individual-level data on rescuers and nonrescuers, I find that richer countries had many more rescuers than poorer ones, and within countries, richer people were more likely to be rescuers than poorer people. The individual-level effect of income on being a rescuer remains significant after controlling for ease of rescue variables, such as the number of rooms in one’s home, suggesting that the correlation of income and rescue is not solely driven by richer people having more resources for rescue. Given that richer people might be thought to have more to lose by rescuing, the evidence is consistent with the view that altruism increases in income.

Tänka sig.

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Vacker som ung, välbetald som vuxen

Forskningen om skönhetens ekonomiska effekter inleddes med ”Beauty and the Labor Market”, publicerad i American Economic Review 1994. Resultat:

Plain people earn less than average-looking people, who earn less than the good-looking. The plainness penalty is 5-10 percent, slightly larger than the beauty premium.

Ny forskning, i form av studien ”Facial Attractiveness and Lifetime Earnings: Evidence from a Cohort Study”, bekräftar dessa tidigare resultat genom att visa att skönhet under skoltiden är associerad med högre inkomst långt senare i livet:

We use unique data from the Wisconsin Longitudinal Study to document an economically and statistically significant positive correlation between the facial attractiveness of men in their senior year in high school and their labor market earnings when they are in their mid-30s and early-50s. … [E]ven after including a lengthy set of characteristics, including IQ, high school experiences, proxy measures for confidence and personality, and family background and additional respondent characteristics in an empirical model of earnings, the attractiveness premium is present in the respondents’ early-50s. Our findings are consistent with attractiveness being an enduringly valuable labor market characteristic.

Beror detta på att de vackra lyckas charma dem som sätter löner eller på att de bidrar till företagens vinstutveckling på ett starkare sätt? Forskarna bakom den nya studien gör följande bedömning:

We think the evidence is most consistent with attractiveness being an intrinsically productive labor market characteristic.

Resultaten innebär alltså inte med automatik att fula diskrimineras.

Tips: Henrik Jordahl.

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.