Kvinnor i toppen på företag

Kön verkar alltjämt påverka utfall på arbetsmarknaden, ofta till kvinnors nackdel. En aspekt av detta förhållande är att relativt få kvinnor når toppositioner – de drabbas av vad som ibland kallas ett glastak – och när de väl når sådana positioner får de ofta lägre lön än män. (För en sammanfattning av forskningen om glastak, se Marianne Bertrands bilder från ett föredrag på SNS i december 2018).

Vad händer då när kvinnor når toppositioner? En ny italiensk studie, ”Do Female Executives Make a Difference? The Impact of Female Leadership on Gender Gaps and Firm Performance” (preliminär gratisversion här), undersöker två konsekvenser: dels hur lönefördelningen i företag påverkas, dels hur företagens försäljning, förädlingsvärde och produktivitet förändras. Resultat:

Our results show that the impact of female executives is positive on women at the top of the wage distribution but negative on women at the bottom of the wage distribution. We estimate the opposite effect on men. As a result, we find that female leadership at the firm reduces the gender wage gap at the top of the wage distribution and widens it at the bottom, with essentially no effects on average. We estimate that the impact of female leadership on firm performance – as measured by sales per worker, value added per worker, and total factor productivity (TFP) – is a positive function of the proportion of female workers employed by the firm. The magnitude of the impact is substantial: a female CEO would increase overall sales per employee by about 3.7% if leading a firm employing a proportion of women equal to the average in the sample (about 20%.)

Det verkar alltså inte så dumt med kvinnliga direktörer. Dels jämnas lönefördelningen ut på ett sätt som bättre reflekterar individuell produktivitet, dels går företagen bättre (i synnerhet om andelen kvinnlig anställda är hög). Det är intressant att kvinnliga personer i topposition alltså verkar ha ett kunskapsövertag om de anställda – vad de bidrar med och, därför, hur de bäst allokeras till olika uppgifter i företaget. Detta leder förstås tillbaka till frågan: Hur ska glastaket kunna fås att krackelera än mer?

Ricky Gervais förstod Slutsky som nioåring

Sam Harris talade nyligen med Ricky Gervais, och mot slutet av programmet avslöjade Gervais att han förstod andan i Slutsky-ekvationen som nioåring. Han berättade om en diskussion i skolan där eleverna först fick veta att arbetare på oljeplattformar tjänade väldigt mycket pengar (1000 pund om dagen). Sedan frågade läraren vad de skulle göra för pengarna om de plötsligt fick ett så välavlönat jobb. Medan de andra svarade att de skulle arbeta hårt och spara för att köpa ett hus eller en bil svarade Ricky att han skulle arbeta mindre. Substitutions- respektive inkomsteffekt!

Programmet är väl värt att lyssna på även av andra skäl.

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Akne ger akademisk framgång

De flesta torde ogilla att få akne. En ny studie, ”Do Pimples Pay? Acne, Human Capital, and the Labor Market” (preliminär gratisversion här), visar dock att akne verkar kunna bidra till akademisk framgång för amerikanska ungdomar:

We find that having acne is strongly positively associated with overall grade point average in high school, grades in high-school English, history, math, and science, and the completion of a college degree. We also find evidence that acne is associated with higher personal labor market earnings for women.

Den mekanism som förklarar detta är enligt forskarna att personer med akne är mer socialt isolerade: De har färre vänner och är i lägre grad engagerade i olika typer av gemensamma aktiviteter. Det gör att de får mer tid att ägna sig åt studier.

Acceptans av inkomstskillnader i USA och Norge

Den politiska debatten i Sverige präglas ofta av en upprördhet över inkomstskillnader. Hur skiljer sig attityder till sådana skillnader åt mellan ett skandinaviskt land, med relativt låga skillnader och betydande omfördelning, och USA, med relativt höga skillnader och en mer begränsad omfördelning? En experimentell studie, ”Cutthroat Capitalism Versus Cuddly Socialism: Are Americans More Meritocratic and Efficiency-Seeking than Scandinavians?”, accepterad för publicering i Journal of Political Economy, finner följande:

We provide causal evidence suggesting that fairness considerations are more fundamental for inequality acceptance than efficiency considerations. In both countries, merit instead of luck as the source of inequality causes a huge increase in inequality acceptance, while the introduction of a cost of redistribution has a negligible effect on the distributive choices of the participants.

Angående kopplingen mellan inkomstojämlikhet och rättvisa finner forskarna, i linje med resultat jag presenterar i det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”, detta:

The present study robustly demonstrates that most people do not consider all inequalities to be unfair. In particular, introducing a difference in productivity instead of luck as the source of inequality causes a large and statistically significant increase in inequality acceptance in all subgroups. Hence, it is important to accommodate the distinction between fairness and equality in our social preference models.

Det duger alltså inte att utifrån ett faktiskt konstaterande av inkomstskillnader, eller ökade sådana skillnader, dra slutsatsen att dessa nödvändigtvis är illegitima eller oönskade.

När det gäller skillnader mellan och inom länderna skriver de:

We have shown that Americans accept significantly more inequality than Scandinavians, but our findings also challenge common perceptions of these societies in the public debate. The United States is sometimes portrayed as representing cutthroat capitalism, but the present study clearly demonstrates that many Americans are concerned with unfair inequalities. In our experiment, the majority of Americans equalize completely when the inequality is due to luck, even when there is a significant cost of redistribution. … Our findings should also nuance the perception of the Scandinavian countries as representing cuddly socialism. We find that a large majority of Scandinavians accept inequalities due to a difference in producivity, what they object to are inequalities due to luck. Hence, the political support for an extensive welfare state in the Scandinavian countries may partly reflect that these policies are viewed as contributing to elimination of inequalities due to luck, without undermining inequalities due to productivity differences.

Givetvis kan man gå vidare och diskutera och ifrågasätta människors uppfattning av vad som är orsakat av egen ansträngning respektive tur, och då kommer man in på fundamentala filosofiska frågor om fri vilja etc. Men det går i vilket fall att konstatera att denna typ av uppfattningar tycks direkt kopplade till politiska hållningar.

Norsk olycka

Vad hände med människors lycka i Norge när de plötsligt fick möjlighet att veta vilka inkomster andra norrmän hade? Studien ”The Effects of Income Transparency on Well-Being” finner följande:

[W]e show that the higher transparency increased the gap in happiness between richer and poorer individuals by 29%, and it increased the life satisfaction gap by 21%.

Ökad transparens om inkomster kan alltså relateras till ökad ojämlikhet i lycka och livstillfredsställelse. De som tjänade mycket blev lyckligare; de som tjänade mindre blev mindre lyckliga. Måtten definieras så här:

The main outcome of interest is subjective well-being. The Norwegian Monitor Survey includes questions about happiness and life satisfaction, which are the two most widely used measures of subjective well-being (Easterlin, 2004; Kahneman and Deaton, 2010). The happiness question is: “Will you mostly describe yourself as: Very happy; Quite happy; Not particularly happy; Not at all happy.” The life satisfaction question is, “How satisfied are you with your life? Very satisfied; Somewhat Satisfied; Neither satisfied nor dissatisfied; Slightly dissatisfied; Very dissatisfied.”

Som jag berör i de tidigare inläggen ”Olycka av ojämlikhet” och ”Okunskap om ojämlikhet” leder resultat som dessa till intressanta frågor om huruvida ignorance is bliss. Är det alltid självklart att det är bra att uppmärksamma förhållanden som leder till lägre lycka eller större lyckoojämlikhet? Argumentet för att sprida kunskap även i sådana fall är väl att transparensen kan ge politisk stöd för åtgärder som, i det här fallet, utjämnar inkomster, vilket i sin tur kan minska låginkomsttagares olycka (men sänka höginkomsttagares) och reducera lyckoojämlikheten. Men då detta kan ske till kostnaden av lägre effektivitet, är frågan trots allt om det inte är att föredra att inte sprida kännedom om sakernas tillstånd till att börja med.

Är svenska lokalpolitiker ute efter pengar?

Heléne Berg analyserar i ”Is It Worth It? On the Returns to Holding Political Office” om svenska lokalpolitiker gynnas ekonomiskt av att vara aktiva i politiken. Det gör de inte:

I show graphically and econometrically that monetary returns from politics are absent irrespective if one considers the period right after the election, up to 15 years later or the period right after exiting politics. This result holds for different income measures such as disposable income, total labor income or labor income from the largest source. It is also true on average as well as when considering heterogeneous effects across various dimensions of parties, councils and candidates.

Hon undersöker därefter vad som istället kan tänkas motivera människor att bli aktiva i lokalpolitiken och finner stöd för att det kan gynna en fortsatt politisk karriär, med allt en sådan för med sig:

The main conclusion from this analysis is that being borderline elected into a municipal council improves political career prospects, especially through increased chances of advancing to national politics, but also of being elected in future local elections—at least in the short run. Hence, if the goal of politicians is to enjoy non-monetary payoffs such as political accomplishments, prestige and power from a successful political career, being elected once locally is an effective starting point.

De svenska politikerna förefaller härvidlag kanske mer ädla än vad man hade kunnat förvänta sig (om det inte är så att en nationell politisk karriär, som de kan sikta mot, innefattar högre inkomst?). Att svenska lokalpolitiker också kan betraktas som mer kompetenta än befolkningen i allmänhet tyder kanske på att de ersättningar som erbjuds lokalpolitiker inte heller behöver höjas väsentligt – duktig folk tycks lockas ändå.

Jämför med Anne Applebaums tes om vad som driver populistiska ledare!