Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Ideologi och vapenexport

Jag trodde att vänsterorienterade regeringar var mindre benägna än högerorienterade regeringar att ge tillstånd till vapenexport. Det verkar, enligt den nya studien ”Government Ideology and Arms Exports”, inte stämma:

The results indicate that left-wing governments are more likely to grant arms export licences than governments of other partisan orientation. The finding is robust to the inclusion of control variables checking for further characteristics of the exporter government. Including interaction terms shows, that left-wing governments care about the human rights protection in importing countries and prefer to export to countries which are not involved in a conflict.

Men vänsterregeringar verkar alltså däremot lägga större vikt vid att exportera till länder som inte är i konflikt med andra.

Hur kan ett resultat som detta, som tyder på en större benägenhet för vänsterregeringar att ge tillstånd till vapenexport, förklaras? Studiens författare, Agnes Brender, skriver:

One explanation might be that issue compensation is taking place. Left-wing governments have to do more because they are perceived as less competent in the policy area (Jensen 2010). In addition, right-wing governments might indeed place a higher emphasis on national security and defence and are therefore less willing to endanger it by selling important technologies to potential enemies, although it would benefit their constituency. Rightwing governments may be more inclined to increase own weapon procurement in order to support the defence industrial base. Another explanation might be that leftist governments avoid military confrontation and show support of allies by sending weapons instead of troops. Finally, left-wing governments might get into difficulty when jobs are at danger, granting more arms exports to reduce the risk of higher unemployment.

I svensk kontext har jag en känsla av att Socialdemokraterna har varit minst lika benägna som borgerliga partier att exportera vapen, vilket i så fall är i linje med denna studies resultat.

Skönhet får folk att stödja högern

Nyligen presenterade jag en del studier som indikerar att intelligens är relaterad till politiska attityder. Enligt studien ”Effects of Physical Attractiveness on Political Beliefs” (preliminär gratisversion här) verkar mänsklig skönhet också vara det:

Controlling for socioeconomic status, we find that more attractive individuals are more likely to report higher levels of political efficacy, identify as conservative, and identify as Republican.

Detta stämmer väl överens med resultat i min forskning med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, som vi presenterar i ”The Right Look: Conservative Politicians Look Better and Voters Reward It”. Där visar vi att vackra politiker på högersidan belönas mer av väljarna för sin skönhet än politiker på vänstersidan; men också att högerpolitiker i genomsnitt ser bättre ut.

Hur menar vi att denna koppling mellan skönhet och en ideologisk högerorientering kan förklaras?

A simple economic explanation of the appearance gap in favor of the right is that beautiful people earn more money (Hamermesh and Biddle, 1994, Mobius and Rosenblat, 2006, Scholz and Sicinski, 2015), and the more people earn, the more they are inclined to oppose redistribution (Alesina and Giuliano, 2011) and, arguably, to support, get active in and represent parties to the right. A more general psychological explanation could be that good-looking people are more likely to perceive the world as a just place, since they are treated better than others (Langlois et al. 2000), achieve higher status (Anderson et al. 2001) and are happier (Hamermesh and Abrevaya, 2013) – and a frequent reason for people to sympathize with the left is a perception of the world as unfair.7 In line with this, it has been found that greater self-reported attractiveness is negatively related to a preference for egalitarianism, typically associated with the left: The more beautiful people consider themselves, the less they are in favor of redistribution (Price et al., 2011, Belmi and Neale, 2014).

Det är viktigt att förstå hur politik faktiskt fungerar. Visst spelar sakfrågor (rätteligen) en stor roll, men andra faktorer, som utseende, spelar nog en större roll än många tror. En skicklig politisk analytiker beaktar detta för att bättre förstå, och kanske också ta sig fram och få bättre genomslag i, politiken. Den riktigt ambitiöse kan försöka ändra hur politiken fungerar på denna punkt. Lättare sagt än gjort, tror jag.

Ideologisk makroekonomi

Det finns en stark tilltro till vetenskapsmän och -kvinnor i vårt samhälle. De ses av många som sakliga och objektiva experter, som förmedlar en sann bild av hur saker och ting ser ut och fungerar. Är detta en rimlig utgångspunkt? Det kan förstås diskuteras, men en innovativ ansats när det gäller nationalekonomer ges i den nya uppsatsen ”Towards a Political Economy of Macroeconomic Thinking”. Så här beskriver Gilles Saint-Paul sin analys:

This paper investigates, in a simplified macro context, the joint determination of the (incorrect) perceived model and the equilibrium. I assume that the model is designed by a self-interested economist who knows the true structural model, but reports a distorted one so as to influence outcomes. This model influences both the people and the government; the latter tries to stabilize an unobserved demand shock and will make different inferences about that shock depending on the model it uses. The model’s choice is constrained by a set of autocoherence conditions that state that, in equilibrium, if everybody uses the model then it must correctly predict the moments of the observables. I then study, in particular, how the models devised by the economists varies depending on whether they are ”progressive” vs. ”conservative”.

The predictions depend greatly on the specifics of the economy being considered. But in many cases, they are plausible. For example, conservative economists will tend to report a lower keynesian multiplier, and a greater long-term inflationary impact of output expansions. On the other hand, the economists’ margin of manoeuver is constrained by the autocoherence conditions. Here, a ”progressive” economist who promotes a Keynesian multiplier larger than it really is, must, to remain consistent, also claim that demand shocks are more volatile than they really are. Otherwise, people will be disappointed by the stabilization performance of fiscal policy and reject the hypothesized value of the multiplier. In some cases, autocoherence induces the experts to make, loosely speaking, ideological concessions on some parameter values.

Jag finner denna analys fascinerande och tror att den har ett hyfsat stort förklaringsvärde. Verkligheten och förväntan om en sammanhållen analys (”autokoherens”) sätter förstås sina gränser, men inom ett fält som makroekonomi, med mycket osäkerhet om hur ekonomin och politiska åtgärder fungerar, kan man nog tänkas komma undan med att faktiskt driva en relativt ideologisk linje som uppfattas, av politiska beslutsfattare och allmänhet, som icke-ideologisk. Kan man tänka sig att risken för ideologiskt inflytande över ekonomens uttalanden är som minst när en ekonom som i sin övergripande ideologi står till vänster (höger) förespråkar en modell som i en given kontext minskar (ökar) statens engagemang i ekonomin? När en keynesian beskriver multiplikatorn som mindre än alla andra, när en neoklassisk ekonom gör det motsatta?

Ska akademiker bekänna ideologisk färg?

Det finns ganska stora skillnader i politiska uppfattningar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. En student som studerar sociologi möter sannolikt fler föreläsare med vänstersympatier än en student som studerar nationalekonomi. Detta skulle kunna påverka undervisningen och göra den ideologiskt skev. Kan ett botemedel vara att föreläsare (och forskare mer allmänt) gör en ideologisk varudeklaration? Gunnar Myrdal menade i Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen att det fanns skäl för det, så att mottagarna av forskning och undervisning själva lättare kan bedöma i vilken mån presentationen av resultat i olika studier är ideologiskt färgade. En modern förespråkare för denna syn är Daniel Klein:

Two professors can each teach a course in labor economics and make all of their statements reasonably true, by our lights. But the two courses may nonetheless be very different in ideological flavor. We may object strongly to one of the courses, not for its errors of commission, but its errors of omission. Moreover, truth itself is embedded in interpretation. Two alternative ways of interpreting are not always neatly ranked in “truth” value. Different professors will appeal to different authorities, such as those published in the “top” journals or by Harvard University Press. But is HUP an unbiased authority? (One study finds the press tilting left.) In the background the professor makes judgments about the authorities, the evidence, and the materials. And in satisfying truthfulness, statements are malleable. A statement made categorically might be untrue, but when qualified with “often” or “sometimes” it becomes true, or at least arguably so. There is courtesy in telling your students your ideological views. It alerts them to watch out for whether you give counter-arguments short shrift. It invites them to think critically about how your ideological sensibilities affect the lesson.

Jag är osäker på om jag håller med. Den starkaste invändningen tycker jag är att ideologiska deklarationer kan skapa låsningar. Om jag får veta att en forskare eller föreläsare är aktiv kommunist kommer jag kanske ha svårt att lita på honom och ta till mig det han säger, även det som håller vetenskaplig nivå, om jag som läsare eller åhörare är aktiv liberal. Vad tycker ni? Vad talar för och emot?

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Varför är vi oeniga?

Varför är människor oeniga i olika politiska frågor? Som jag ser det kan oenigheten röra både värderingar och fakta, vilket gör att man kan tänka sig följande kombinationer:

Min egen syn — inspirerad av Ayer, Wendell HolmesCamus och Hägerström —  är att om oenigheten rör värderingar finns inte förnuftsmässig möjlighet till enighet: de gustibus non est disputandum. Om oenigheten istället rör fakta finns däremot förnuftsmässig möjlighet till enighet: med vetenskaplig metod som accepterat ramverk går det i regel att identifiera korrekta respektive felaktiga sakuppfattningar. Därmed inte sagt att enighet kommer att uppnås: vetenskapen är ibland internt splittrad eller i sin linda på ett visst fält, och människor kan ha olika skäl att förkasta vetenskapligt framtagen kunskap (t.ex. för att gynna egenintresset eller för att värna alternativa ”kunskapskällor”, som religion).*

Jag kom att tänka på frågan om oenighet när jag läste några av kommentarerna till mitt inlägg ”Rättigheter till varje pris?”, särskilt de från Olof Johansson-Stenman och Mounir. Den intressanta fråga som där ställdes är hur personer som är (relativt) eniga om värderingar kan hamna i olika politiska uppfattningar. Svaret måste bli att det föreligger oenighet om fakta. Det positiva med det är att det borde finnas utrymme för ett samtal där fakta stöts och blöts och där något slags konvergens i politiska uppfattningar torde kunna skönjas.

Men kanske är det inte riktigt så enkelt, trots allt. Matt Zwolinksi skriver insiktsfullt:

Moreover, even if people point to empirical facts to explain their disagreements, this does not mean that empirical facts are the most important cause of those disagreements.  Our interpretation of the (vast and complexly related) empirical evidence might be motivated by our underlying value commitments.  More strongly, our appeal to factual evidence might at least sometimes be an entirely post hoc rationalization of our underlying value commitments.

Kanske är utgångspunkten något slags ”ideologi” som inte så lätt låter sig påverkas (se inläggen ”Nyliberal psykologi”, ”Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?”, ”Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”) och som också påverkar vårt sätt att uppfatta och tolka kunskap. Då blir uppdelningen i värderingar och fakta inte så enkel i praktiken, och det kan bli svårt att klargöra den exakta grunden för oenighet i politiska frågor. Även personer som bekänner sig till samma värderingar och som säger sig vara öppna för vetenskapligt grundad kunskap och en vilja att ompröva sin förståelse av fakta kan förbli oeniga.

*Om att acceptera vetenskap även i de fall man själv inte förstår, se mitt inlägg ”Vetenskap och att tänka själv”. Angående en ovilja att lita på etablerad kunskap, se ”Tror folk på experter?”.