En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Populister ute efter pengar

Anne Applebaum framför en ytterst tänkvärd tes om vad som verkligen driver populistiska ledare:

After months of listening and reading, I am now beginning to think that we’re all wrong. All of our theories have missed the point. It isn’t racism, identity politics or even “nationalism” that links President Trump with his counterparts in Europe and beyond. It isn’t the data operations — or the online trolling operations — that matter most. What links Donald Trump, Viktor OrbanAndrej BabisJaroslaw Kaczynski and Marine Le Pen is one simple character trait: hypocrisy. These politicians aren’t tribunes of the people, they are hucksters. They aren’t bitter enemies of the Western system; they are con artists who seek to profit from it.

Dvs. de säger det de säger, inte för att de tror det, utan därför att de har förstått att de därigenom vinner folkets stöd, vilket ger dem makt att berika sig och sina vänner. I detta avseende kan kanske public choice-teorin sägas vara central för att förstå vad som händer i politikens värld just nu, på två sätt. Dels genom att klargöra att de icke-populister som har styrt och fortfarande på de flesta håll styr de liberala demokraterina uppfattas styras av ett egenintresse och inte bry sig om ”vanligt folk” (se mitt tidigare inlägg om det här), dels genom att klargöra att de populister som i allt högre grad styr faktiskt styrs av ett skickligt dolt men icke desto mindre motiverande egenintresse och att de inte alls bryr sig om ”vanligt folk”. I takt med att de underminerar rättsstaten och fria medier blir det allt svårare att avslöja vad de egentligen är ute efter och håller på med.

Grym hycklare

Jag nämnde härförleden George Rekers, en känd homofob som hade avslöjats med en ung prostituerad man. Rekers har tidigare försökt ”bota” homosexuella, liksom vittna i rättegångar, där han har framställt homosexuella som mentalt störda. Här beskrivs hur han gick till väga med en ung pojke, två år yngre än mig:

In 1974, Rekers, a leading thinker in the so-called ex-gay movement, was presented with a 4-year-old ”effeminate boy” named Kraig, whose parents had enrolled him in the program. Rekers put Kraig in a ”play-observation room” with his mother, who was equipped with a listening device. When the boy played with girly toys, the doctors instructed her to avert her eyes from the child. According to a 2001 account in Brain, Child Magazine, ”On one such occasion, his distress was such that he began to scream, but his mother just looked away. His anxiety increased, and he did whatever he could to get her to respond to him… Kraig became so hysterical, and his mother so uncomfortable, that one of the clinicians had to enter and take Kraig, screaming, from the room.” Rekers’s research team continued the experiment in the family’s home. Kraig received red chips for feminine behavior and blue chips for masculine behavior. The blue chips could be cashed in for candy or television time. The red chips earned him a ”swat” or spanking from his father. Researchers periodically entered the family’s home to ensure proper implementation of the reward-punishment system. After two years, the boy supposedly manned up. Over the decades, Rekers, who ran countless similar experiments, held Kraig up as ”the poster boy for behavioral treatment of boyhood effeminacy.” At age 18, shamed by his childhood diagnosis and treatment, Rekers’s poster boy attempted suicide, according to Gender Shock, a book by journalist Phyllis Burke.

Man kan skratta åt pinsamma hycklare som Rekers. Man får dock inte glömma bort att han, och personer av hans typ, är mycket destruktiva och skadliga. Bisarrt nog har Rekers en blogg där han ger sexråd till tonåringar!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Typiskt gay

Det finns gott om oväntade smygisar: parlamentsledamoten Sir Norman Fry, som lade ut en bild av sig själv på en gaysajt, och senator Larry Craig, som arresterades vid ett försök att idka sex med en polis, är två exempel, liksom nu senast George Rekers, en antigayaktivist med tjusig mustasch som har varit på resa med en prostituerad ung man, som han påstår reste med för att bära hans väskor. Det är nog dags att tala om en ny gaystereotyp:

Beware!

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Hycklar Göran Persson?

Göran PerssonFöreligger hyckleri när en person som motverkar existensen av ett visst fenomen ändå, när det väl existerar, drar nytta av det? Göran Persson svarar på en fråga i DI Weekend (25-2009, s. 11):

Du var starkt emot ”pigavdraget” som socialdemokratisk partiledare, men i fjol begärde du själv avdrag på 12 985 kronor för hushållsnära tjänster. Hur motiverar du det?

Varför skulle jag avstå avdrag och betala själv när lagen är som den är? Man kan inte lägga över sådana frågor på enskilda, det är lagstiftningen man ska ge sig på. Jag tycker inte om privatiseringar av sjukhus heller, men det betyder inte att jag inte kan uppsöka ett sådant sjukhus vid behov.

Jag undrar varför man inte kan lägga över sådana frågor på enskilda. Har inte en enskild möjlighet att följa sin övertygelse om vad som är rätt och fel när det gäller att frivilligt välja om en förmån ska utnyttjas? Beakta tre fall:

  1. Ingen lag om avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.
  2. Lag om avdrag, utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mindre i skatt än om han hade valt att inte utnyttja avdraget, vilket ger mindre pengar till vård, skola och omsorg.
  3. Lag om avdrag, icke-utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.

Om man förordar alternativ 1 kan man som enskild mycket väl välja, och uppmana alla andra att välja, alternativ 3, givet att lagen finns på plats. Om man tycker lagen är har dåliga konsekvenser bidrar man därigenom till att det dåliga får mindre genomslag. Denna syn, som alltså avviker från Göran Perssons, får stöd av professor Saul Smilansky, som i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly, fastslår:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Slafsiga servitriser

jeffreyarcherEn av mina favoritförfattare, Jeffrey Archer, åt lunch häromdagen på River Café i London. Han var inte helt nöjd:

Though I’m bound to ask, am I the only person who dislikes waiters scraping left-over food from plate to plate when they clear the table? When I asked my waitress about this, she said, ”If I don’t, it means I’d have to come back two or three times.” Well that may be a good enough reason for the customer not to come back two or three times. 

Nej, Jeffrey, du är inte den ende som tycker så — men jag måste erkänna att jag ibland, i hemmiljö, dukar av på samma sätt som servitrisen på River Café. Är en sådan dubbelstandard acceptabel?