Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

När andra länder är rikare

Ett flertal studier har visat att människors lycka påverkas av deras relativa position. Det handlar inte bara om hur mycket man har utan också om hur mycket man har i förhållande till andra. Det leder in på frågan vilka dessa ”andra” är. Vem jämför sig människor med? En ny studie, ”Beyond the Joneses: Inter-Country Income Comparisons and Happiness”, finner att det inte nödvändigtvis handlar om personer i ens omedelbara närhet:

Our paper provides some novel evidence on the burgeoning literature on life satisfaction and relative comparisons by showing that in the last 30 years comparisons with the wellbeing of top income countries have generated progressively more negative feelings on a large sample of individuals in the Eurobarometer survey. The paper contributes in two main directions: (i) it shows that countries, and not just neighbors, can be reference groups; (ii) it documents a globalization effect by which distant countries become progressively closer and comparisons among them more intense and relevant.

Genom att jämföra bruttonationalinkomst per capita i det egna landet med samma inkomst i det rikaste landet i Västeuropa får man fram ett relativt inkomstmått, som alltså visar sig vara negativt relaterat till lycka. För att få en känsla för storleken på sambandet är en BNI per capita som är hälften av det rikaste landets förknippat med en lägre sannolikhet för den högsta lyckonivån med drygt 5 procent.

Ett par tankar infinner sig:

  • När den egna valutan är stark, ger det större lycka?
  • Är detta en negativ effekt av globalisering, att människor kommer närmare varandra och upplever lägre lycka om andra plötsligt upplevs ha mer? Är det bättre med distans och okunskap om hur andra har det? (Jämför med frågan om ett samhälle utan social rörlighet kan vara att föredra.)

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Underminerar globaliseringen inhemsk musik?

Det finns de som oroar sig för globaliseringens effekter på nationella kulturer. (Inte minst i Frankrike.) Den oron verkar överdriven, i alla fall på populärmusikens område, enligt den nya studien ”Pop Internationalism: Has A Half Century of World Music Trade Displaced Local Culture?”:

Contrary to growing fears about large-country dominance, trade shares are roughly proportional to country GDP shares; and relative to GDP, the US music share is substantially below the shares of other smaller countries. We find a substantial bias toward domestic music which has, perhaps surprisingly, increased sharply in the past decade.

Här kan man se andelen inhemsk musik av den totala populärmusikkonsumtionen i olika länder:

Utvecklingen mot mer inhemsk musik tycks i vissa länder bero på olika typer av kvoter, t.ex. i radio. I vilket fall är jag långt ifrån övertygad om att det skulle vara negativt om utländsk musik dominerade mer i olika länder. Varför skulle det vara det?

Se även, på detta tema, Tyler Cowens bok Creative Destruction: How Globalization Is Changing the World’s Cultures (Princeton University Press).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Militärutgifter minskar handel

Det är ett olyckligt inslag i världen, att många länder anser sig tvungna att spendera pengar på militär verksamhet. Dessa resurser skulle kunna komma till stor nytta på annat håll. Förutom denna alternativkostnadsaspekt visar ny forskning, ”Political Limits to Globalization”, att militärutgifter är negativt relaterade till ekonomiskt utbyte mellan länder:

This paper suggests that a particular threat and a limiting factor to globalization and its future developments may be militarist sentiments that appear to be on the rise among many nations around the globe today. We proxy militarism by spending on the military and the size of the military, and document that over the past 20 years, countries experiencing greater increases in militarism according to these measures have had lower growth in trade.

Man kan drömma om en värld där blott frivilliga transaktioner förekommer människor emellan. Handel exemplifierar en sådan ordning; militarism står för något helt annat.

Globaliseringen av mentalsjukdomar

Är mentalsjukdomar (åtminstone delvis) sociala konstruktioner? En fascinerande artikel i New York Times ger visst stöd för en sådan förståelse:

Swimming against the biomedical currents of the time, they have argued that mental illnesses are not discrete entities like the polio virus with their own natural histories. These researchers have amassed an impressive body of evidence suggesting that mental illnesses have never been the same the world over (either in prevalence or in form) but are inevitably sparked and shaped by the ethos of particular times and places. In some Southeast Asian cultures, men have been known to experience what is called amok, an episode of murderous rage followed by amnesia; men in the region also suffer from koro, which is characterized by the debilitating certainty that their genitals are retracting into their bodies. Across the fertile crescent of the Middle East there is zar, a condition related to spirit-possession beliefs that brings forth dissociative episodes of laughing, shouting and singing.

Artikeln handlar mycket om att västvärlden nu exporterar sin syn på mentalsjukdomars orsaker och botemedel, vilken tränger undan andra kulturella konstruktioner:

Cross-cultural psychiatrists have pointed out that the mental-health ideas we export to the world are rarely unadulterated scientific facts and never culturally neutral. ”Western mental-health discourse introduces core components of Western culture, including a theory of human nature, a definition of personhood, a sense of time and memory and a source of moral authority. None of this is universal,”Derek Summerfield of the Institute of Psychiatry in London observes.

Denna utveckling finner jag, från mitt lekmannaperspektiv, svårbedömd. Å ena sidan tycker jag det verkar bra att en rationell syn på mentalsjukdomars orsaker och botemedel sprider sig i världen. När det på vissa håll hävdas att människor är besatta av onda andar, konstaterar västerländsk psykiatri att tillstånd kan analyseras strikt medicinskt och behandlas med beprövade metoder. Å andra sidan framhålls det i artikeln att en djupare förståelse av kulturellt präglade yttringar av vissa tillstånd kan försvåras av en västerländsk tolkning. Vad skulle Thomas Szasz säga?

Se även ”Mental Illness” i Stanford Encyclopedia of Philosophy.

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.