Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Billy Porters klänning

Väljer man en spektakulär klänning får man bereda sig på att bli kölhalad. Det erfor Sara Danius på Nobelprisutdelningen; och det erfor Billy Porter på Oscarsgalan, med sin smokingklänning:

Bildresultat för billy porter oscars

Vad kan ligga bakom kritiken mot Porter? Några möjliga grunder:

  • En version av jantelagen: ”Vem tror du att du är som utmärker dig?”.
  • En kontextuell kritik: ”Klänningen passar inte just här, där den stjäl uppmärksamhet från de viktiga filmerna”.
  • Ogillande av ”könsöverskridande beteende” – och detta ogillande kan komma såväl från heterosexuella (”den sociala ordningen bygger på att manliga och kvinnliga roller respekteras”) som homosexuella (”Porter ger oss homosexuella dåligt rykte; nu tror alla att man som homosexuell nödvändigtvis vill klä sig i kvinnokläder”).
  • En rent estetisk bedömning: Det är inte fel att han har klänning, men just denna klänning är frånstötande.

Nå, för egen del finner jag ingen av dessa grunder tilltalande. En spännande och uppiggande klädedräkt, tycker jag. Detsamma tycker jag om Danius klänning. Och om filmer och Nobelpris inte klarar av konkurrensen från en klänning är nog inte klänningen problemet.

Är det en moralisk plikt att ha skägg?

Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:

Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”

Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:

  • Skägg är enligt min mening alltid fula, så även om man anser att det är en moralisk plikt att sprida skönhet närhelst detta är möjligt är argumentet inte bindande för de av oss som förkastar Pratts estetiska bedömning.
  • Jag anser att man bör skilja på moral och estetik (låt vara att det finns beröringspunkter). Även om man anser att något är vackert och att det är bra att det vackra förmeras och sprids ser jag inte den direkta kopplingen till moral – och särskilt inte ”moralisk plikt” (vad nu det är).

Estetik i allt

Bildresultat för cecil beaton

Cecil Beaton

Jag rekommenderar den dokumentär om Cecil Beaton som visas på Svt Play (t.o.m. den 9 febuari 2019). Som Wikipedia beskriver honom:

Sir Cecil Walter Hardy Beaton, CBE (14 January 1904 – 18 January 1980) was an English fashion, portrait and war photographer, diarist, painter, interior designer and an Oscar–winning stage and costume designer for films and the theatre.

Det jag slogs mest av i filmen var hur estetiken styrde honom genom allt. När London bombades under andra världskriget tog han många bilder, och en sak som skiljde hans foton från andras var att han även i de hemskaste av omständigheter lyfte fram den skönhet som trots allt stod att finna. T.ex. tog han bilder av vackra soldater. För mig, som upplever skönhet som det kanske mest meningsskapande och glädjande i livet, är detta syn- och tillvägagångssätt ytterst inspirerande. Det går att anlägga ett estetiskt perspektiv på i stort sett allt – även i krig.

Men är det inte ytligt? Ska man inte se hemskheten för vad den är och se och acceptera livets brutalitet? Kanske det, men givet insikten om livets fundamentala meningslöshet måste människan, för att inte gå under, ”skapa” mening. Om det sålunda är möjligt att finns livsglädje i skönhet är det eftersträvansvärt att söka efter, ta del av och (likt Beaton) sprida skönhet, även – och kanske särskilt – i svåra tider och situationer.

Man behöver inte (enbart) tolka det estetiska perspektivet som att man lägger stor vikt vid skönhet; man kan (även) tolka det i ett metaperspektiv. Det går att se livet som ett slags teater vars form är minst lika väsentlig som dess hårda innehåll – och vars form inte är helt huggen i sten utan i många stycken förändrings- och tolkningsbar. Kanske kan man säga att det handlar om att spela människa, snarare än att vara det.

Slutligen ser jag inte ett estetiskt perspektiv som oförenligt med allvar och hårt arbete. Kanske blir det t.o.m. enklare att utföra det senare med upplevelser av skönhet och med en metasyn som i viss mån ”tar bort allvaret” i något slags fundamental mening men som ändå möjliggör en konstruktion av allvar – eller en syn på allvar som fiktion.

Ta en titt på Beatons fotografier av kändisar här.

Unga tiodansare

Bildresultat för baby ballroom

Jag tittar nu på serien Baby Ballroom på Netflix, en serie om barn och ungdomar som dansar tiodans (och tar det på allvar). Är man det minsta intresserad av dans och dansvärlden – och av att se begåvade och drivna ungdomar arbeta hårt för att nå sina mål – rekommenderar jag serien. Tre små reflexioner:

Estetik: Tiodans handlar förstås först och främst om dansen i teknisk och dramatisk mening, men därutöver är det estetiska viktigt på ett speciellt sätt. Frisyrer, smink och kläder spelar stor roll. (En klänning kan kosta uppemot 30 000 kr!)

Föräldrar: Överlag är föräldrarna i serien okunniga om dans (men tycker om det de ser), väldigt krävande (det är vinst som räknas; kanske som föräldrar med barn som sportar) och synnerligen överviktiga (i 80% av fallen).

Sexuell läggning: Detta tycks vara ”elefanten i rummet”. Det verkar viktigt, i synnerhet för föräldrarna, att betona att pojkar som dansar kan retas för att vara homosexuella bara för att de dansar (och deltagaren Jamie hade därför tidigare dolt sitt dansande för sina skolkamrater). Det stämmer förstås att heterosexuella danskillar felaktigt kan antas vara homosexuella och att de kan retas för detta. Men det som ingen verkar vilja erkänna är att det inte är osannolikt att en hel del av pojkarna faktiskt är homosexuella (även om de ännu i många fall är för unga att riktigt inse eller acceptera det själva). När rektorn på Jamies skola berättade att han dansar tiodans betonade Jamie sedan att andra pojkar gott kunde börja dansa eftersom det fanns fina flickor att dansa med. Ingen verkar fråga sig hur homosexuella ungdomar känner sig när alla säger (eller känner sig manade att säga): ”Nej, det är bara fördomar!”

Min favorittiodans: quickstep!

Sara Danius klänning

Bildresultat för sara danius

Det har blossat upp en metadebatt om Sara Danius klänning i samband med årets Nobelprisutdelning. Frågan rör om det ska anses försvarbart att uppmärksamma klänningen – är det inte ett tecken på dekadens att fokusera på något så ytligt när vi egentligen bör tala om Nobelpristagarnas vetenskapliga bidrag?

Mitt svar är nej. Jag anser inte att man bör ställa framstående vetenskap och glimrande estetik mot varandra. Båda är värda att uppmärksamma, diskutera och hylla! Angående synsättet att det skulle vara ytligt att bry sig om utsidan, vill jag låta Lord Henry Wotton komma till tals:

It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.

Men är det inte naivt att tro att båda kan få tillräckligt utrymme? Om klänningar hamnar i fokus finns inte tid eller plats för rapportering om vetenskap, kanske någon menar. Måhända, men jag tror att många har förmåga att uppskatta och notera bådadera; och i vilket fall att de som främst lockas av det estetiska knappast skulle uppmärksamma det vetenskapliga mer om alla på Nobelprisutdelningen var gråtrist klädda.

Det är en utmaning för vetenskapssamhället att göra vetenskapen spännande och intressant för en bredare publik! (Själv tycker jag att Nobelstiftelsen lyckas bra med att i media föra ut kunskap om vad pristagarna har gjort.) Klarar man inte av konkurrensen från en klänning är problemet inte att människor tycker om att notera och diskutera klänningar.

Se även inlägget ”Ska vi bara bry oss om insidan?”.