Estetik i allt

Bildresultat för cecil beaton
Cecil Beaton

Jag rekommenderar den dokumentär om Cecil Beaton som visas på Svt Play (t.o.m. den 9 febuari 2019). Som Wikipedia beskriver honom:

Sir Cecil Walter Hardy Beaton, CBE (14 January 1904 – 18 January 1980) was an English fashion, portrait and war photographer, diarist, painter, interior designer and an Oscar–winning stage and costume designer for films and the theatre.

Det jag slogs mest av i filmen var hur estetiken styrde honom genom allt. När London bombades under andra världskriget tog han många bilder, och en sak som skiljde hans foton från andras var att han även i de hemskaste av omständigheter lyfte fram den skönhet som trots allt stod att finna. T.ex. tog han bilder av vackra soldater. För mig, som upplever skönhet som det kanske mest meningsskapande och glädjande i livet, är detta syn- och tillvägagångssätt ytterst inspirerande. Det går att anlägga ett estetiskt perspektiv på i stort sett allt – även i krig.

Men är det inte ytligt? Ska man inte se hemskheten för vad den är och se och acceptera livets brutalitet? Kanske det, men givet insikten om livets fundamentala meningslöshet måste människan, för att inte gå under, ”skapa” mening. Om det sålunda är möjligt att finns livsglädje i skönhet är det eftersträvansvärt att söka efter, ta del av och (likt Beaton) sprida skönhet, även – och kanske särskilt – i svåra tider och situationer.

Man behöver inte (enbart) tolka det estetiska perspektivet som att man lägger stor vikt vid skönhet; man kan (även) tolka det i ett metaperspektiv. Det går att se livet som ett slags teater vars form är minst lika väsentlig som dess hårda innehåll – och vars form inte är helt huggen i sten utan i många stycken förändrings- och tolkningsbar. Kanske kan man säga att det handlar om att spela människa, snarare än att vara det.

Slutligen ser jag inte ett estetiskt perspektiv som oförenligt med allvar och hårt arbete. Kanske blir det t.o.m. enklare att utföra det senare med upplevelser av skönhet och med en metasyn som i viss mån ”tar bort allvaret” i något slags fundamental mening men som ändå möjliggör en konstruktion av allvar – eller en syn på allvar som fiktion.

Ta en titt på Beatons fotografier av kändisar här.

Unga tiodansare

Bildresultat för baby ballroom

Jag tittar nu på serien Baby Ballroom på Netflix, en serie om barn och ungdomar som dansar tiodans (och tar det på allvar). Är man det minsta intresserad av dans och dansvärlden – och av att se begåvade och drivna ungdomar arbeta hårt för att nå sina mål – rekommenderar jag serien. Tre små reflexioner:

Estetik: Tiodans handlar förstås först och främst om dansen i teknisk och dramatisk mening, men därutöver är det estetiska viktigt på ett speciellt sätt. Frisyrer, smink och kläder spelar stor roll. (En klänning kan kosta uppemot 30 000 kr!)

Föräldrar: Överlag är föräldrarna i serien okunniga om dans (men tycker om det de ser), väldigt krävande (det är vinst som räknas; kanske som föräldrar med barn som sportar) och synnerligen överviktiga (i 80% av fallen).

Sexuell läggning: Detta tycks vara ”elefanten i rummet”. Det verkar viktigt, i synnerhet för föräldrarna, att betona att pojkar som dansar kan retas för att vara homosexuella bara för att de dansar (och deltagaren Jamie hade därför tidigare dolt sitt dansande för sina skolkamrater). Det stämmer förstås att heterosexuella danskillar felaktigt kan antas vara homosexuella och att de kan retas för detta. Men det som ingen verkar vilja erkänna är att det inte är osannolikt att en hel del av pojkarna faktiskt är homosexuella (även om de ännu i många fall är för unga att riktigt inse eller acceptera det själva). När rektorn på Jamies skola berättade att han dansar tiodans betonade Jamie sedan att andra pojkar gott kunde börja dansa eftersom det fanns fina flickor att dansa med. Ingen verkar fråga sig hur homosexuella ungdomar känner sig när alla säger (eller känner sig manade att säga): ”Nej, det är bara fördomar!”

Min favorittiodans: quickstep!

Sara Danius klänning

Bildresultat för sara danius

Det har blossat upp en metadebatt om Sara Danius klänning i samband med årets Nobelprisutdelning. Frågan rör om det ska anses försvarbart att uppmärksamma klänningen – är det inte ett tecken på dekadens att fokusera på något så ytligt när vi egentligen bör tala om Nobelpristagarnas vetenskapliga bidrag?

Mitt svar är nej. Jag anser inte att man bör ställa framstående vetenskap och glimrande estetik mot varandra. Båda är värda att uppmärksamma, diskutera och hylla! Angående synsättet att det skulle vara ytligt att bry sig om utsidan, vill jag låta Lord Henry Wotton komma till tals:

It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.

Men är det inte naivt att tro att båda kan få tillräckligt utrymme? Om klänningar hamnar i fokus finns inte tid eller plats för rapportering om vetenskap, kanske någon menar. Måhända, men jag tror att många har förmåga att uppskatta och notera bådadera; och i vilket fall att de som främst lockas av det estetiska knappast skulle uppmärksamma det vetenskapliga mer om alla på Nobelprisutdelningen var gråtrist klädda.

Det är en utmaning för vetenskapssamhället att göra vetenskapen spännande och intressant för en bredare publik! (Själv tycker jag att Nobelstiftelsen lyckas bra med att i media föra ut kunskap om vad pristagarna har gjort.) Klarar man inte av konkurrensen från en klänning är problemet inte att människor tycker om att notera och diskutera klänningar.

Se även inlägget ”Ska vi bara bry oss om insidan?”.

Så ska medarbetarna presenteras

När Operabaletten i Paris presenterar sig sker det med oöverträffad stil! Jag tittar om och om igen.

Viktminskning

Den 4 april var jag på runtinkontroll av min hälsa på Sophiahemmet. Det meddelades mig då att jag vägde 96,7 kg, en uppgång med ca 12 kg på två år. Jag hade förvisso noterat min viktuppgång: inte minst genom att kläder hade blivit för små. Jag beslöt mig omedelbart för att gå ner i vikt, av såväl hälsomässiga som estetiska skäl. Dels utökade jag min motionsinsats, från att simma två gånger per vecka till att istället göra det tre gånger per vecka (1300 m per gång) och från att springa på löpband två gånger per vecka till att istället göra det fyra gånger per vecka (5,5 km per gång); dels ändrade jag min kost och slutade helt med bröd, pasta, ris, godis, potatis, alkohol och annat med mycket kolhydrater, fett och kalorier i sig. Det har blivit mycket havregrynsgröt med skivad frukt.

Resultat illustreras i detta diagram:

Jag är mycket nöjd med denna viktminskning ned till 84,3 kg, vilket innebär en nedgång med 12,4 kg eller ca 1,8 kg per vecka under totalt sju veckor. Jag kommer nu att äta lite mer godsaker igen, om än mindre än tidigare. Jag kan slutligen nämna att jag har gått ner i vikt en gång förut, under det år jag tillbringade som gästdoktorand i USA (1993/94). Då minskade jag från drygt 100 kg till 72 kg.

Estetikens domän

Wittgenstein:

I mean, is Aesthetics a science telling us what is beautiful? I suppose it should also say what sort of coffee tastes well.

Och det kan inte estetiken qua vetenskap göra.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.