Skillnaden mellan en snobb och en excentriker

Mark Oppenheimer har skrivit en fascinerande essä om snobbism: vad den är och vilka dess för- och nackdelar är. Bl.a. gör han följande intressanta distinktion:

Snobbery is the most self-aggrandizing of dispositions, but it is not self-centered. Somebody who truly does not care what other people think—we might call her an eccentric—is not a snob, even if she bears traces of elitism. My friend George, for example, is famous for wearing bowties and blazers everywhere, even to casual brunches. He attended all the fanciest schools, was a fencer in college, and is a partner in a white-shoe Boston law firm. But he is so clearly more interested in self-expression than in what other people think of him that nobody would dare call him a snob. He’s not trying to prove anything by how he lives; he just cannot imagine living otherwise. A man who wears a bowtie to brunch on a Sunday morning is almost inviting derision, and it is a sign of his supreme self-confidence that he persists in doing so. The snob, by contrast, can never quite forget what other people think of him.

Jag undrar här om man inte kan och bör göra en distinktion mellan intellektuell och fysisk snobbism, där den förra rör attityder till andras uppfattningar och sätt att tänka och där den senare rör attityder till andras ägodelar och sätt att presentera sig för världen. Själv känner jag mig lätt obekväm i närvaro av fysiska snobbister, då jag själv (i allt högre grad) har kommit att strunta i sådant som vilka kläder jag har på mig, vilket förstås noteras och ogillas av snobbisterna. (Eller så gillas det, eftersom det får dem att känna sig finare, men jag får i vilket fall en känsla av ogillande, vilket säkert är meningen.) Däremot kan jag erkänna att jag har smått snobbistiska drag på det intellektuella området. Apropå Oppenheimers distinktion tycker jag om intellektuella excentriker. (Urtypen: Russell.) De tycks dock färre än såväl intellektuella snobbister (som jag kan hantera väl) som fysiska excentriker (som jag också känner mig obekväm inför).

För den man som intresserar sig för stil rekommenderar jag Manligheter.

För tre år sedan

På denna dag 2008 lät jag publicera dessa blogginlägg:

Idel välbekanta teman — skönhet, bakterierädsla, Thatcher, vardagsobservationer och skatter —  för regelbundna läsare av denna blogg.

Treårsjubileum

Idag är det tre år sedan denna blogg kom till. Jag är mycket tacksam för mina läsare och kommentatorer! Lite statistik för treårsperioden:

Antal besök: 1 990 569 (1 818 per dygn)
Antal inlägg: 3 632 (3,3 per dygn)
Antal kommentarer: 28 504 (26 per dygn)

Tag gärna en titt på de första två veckornas inlägg, från november 2007. (Skrev jag inte ganska annorlunda inlägg då jämfört med idag?) Det var tider, det!

Frågor till Proust

I Hitch 22 (s. 333 ff.) presenterar Christopher Hitchens ett antal frågor som Marcel Proust en gång besvarade — och han besvarar dem själv. Jag tänkte nu göra detsamma.

Vad ser du som den största olyckan?
När personer jag tycker mycket om lider och när personer jag tycker om dör.

Var skulle du vilja bo?
Stockholm. I annat fall London eller New York.

Vad har du för uppfattning om världslig lycka?
Det är den enda typ av lycka som finns; den är en bristvara; och den är det enda eftersträvansvärda målet.

Vilka fel känner du att du oftast ger efter för?
Jag äter för mycket godis.

Vilka är dina favorithjältar i litteraturen?
Vilhelm Persson, Doktor Glas och Lord Henry Wotton.

Vilka är dina favoritkaraktärer i historien?
Adam Smith och David Hume.

Vilka är dina favorithjältinnor i verkliga livet?
Joan Sutherland och Margaret Thatcher.

Vilka är dina favorithjältinnor i litteraturen?
Elektra och Mrs. Dalloway.

Din favoritmålare?
Mark Rothko och Francis Bacon.

Din favoritmusiker?
Benjamin Britten, Sergei Prokofiev, Richard Strauss och Richard Wagner.

Den egenskap du beundrar mest hos en man?
Fysisk skönhet.

Den egenskap du beundrar mest hos en kvinna?
Omtanke.

Din favoritdygd?
Rationalitet.

Den dygd du tycker minst bra om, eller din nominering av den som är mest överskattad?
Sexuell återhållsamhet.

Den prestation du är stoltast över?
Vetenskapliga publikationer.

Din favoritsysselsättning?
Läsa, resa, konversera, äta, ha sex och surfa på nätet.

Vem skulle du ha velat vara?
Bertrand Russell eller John Maynard Keynes.

Din mest utmärkande egenskap?
Torrhet.

Vad värderar du högst hos dina vänner?
Trofasthet.

Vilken är din största defekt?
Oförmåga att sprida mycket lycka.

Vad skulle enligt din uppfattning vara den största tänkbara olyckan?
Min mors, fars, systers, systerdotters eller bästa väns död.

Vad skulle du vilja vara?
Ekonomiskt oberoende.

Vilken är din favoritfärg?
Blå.

Vilken är din favoritblomma?
Orkidé.

Vilken är din favoritfågel?
Uggla.

Vilket ord eller uttryck använder du för mycket?
Rationalitet.

Vilka är dina favoritpoeter?
W. H. Auden.

Vilka är dina favoritnamn?
Alexander, Adam, Isak och Sofia.

Vad ogillar du mest?
Särbehandling på grundval av irrelevanta egenskaper, såsom kön, ras eller sexuell läggning.

Vilka historiska personer avskyr du mest?
Vladimir Lenin, Josef Stalin och Pol Pot.

Vilka nutida personer avskyr du mest?
Fidel Castro, Robert Mugabe och påven.

Vilka händelser i militärhistorien beundrar du mest?
USA:s inträde i Andra världskriget.

Vilken naturlig talang önskar du mest av allt att du hade?
Ett bättre minne för detaljer och förmågan att lätt spela piano.

Hur skulle du vilja dö?
Pang fall, snabbt och utan smärta, före invalidisering och intellektuellt förfall.

Vad tycker du mest illa om när det gäller ditt utseende?
Magfetma.

Vilket är ditt motto?
To me, beauty is the wonder of wonders.

Klipp gärna in frågorna i kommentarsfältet nedan och ge dina svar.

Rapport från en cancerpatient

Christopher Hitchens har drabbats av cancer. I en gripande, jordnära redogörelse skriver han:

To the dumb question “Why me?” the cosmos barely bothers to return the reply: Why not?

Ett mycket klokt påpekande. Det är märkligt att så många verkar utgå från att det finns någon ytterst ansvarig man kan ställa till svars när man själv drabbas av plågor.

Se även det tidigare inlägget ”Den meningslösa frågan varför”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Tio i topp

Av de inlägg jag har skrivit på denna blogg är dessa de tio mest besökta. Antalet besök anges av siffran efter länkarna.

Väl värd en shoppingrunda 9 943
Om mig 6 992
I Las Vegas 5 632
Skillnaden mellan leopard och jaguar 4 691
De halvt dolda 4 394
Utrotningshotade djur 4 208
Norge som rationell flygplansköpare 4 103
Kärnkraftens förbisedda styrka 3 963
Sängkonst 3 720
Vetenskapligt bevis för guds existens? 3 614

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Musikens sociala funktion

De flesta människor jag känner tycker om musik. Hur kommer det sig? En ny studie, ”Joint Music Making Promotes Prosocial Behavior in 4-Year-Old Children”, publicerad i Evolution and Human Behavior, anför en evolutionär teori som rör musikens förmåga att binda samman:

Humans are the only primates that make music. But the evolutionary origins and functions of music are unclear. Given that in traditional cultures music making and dancing are often integral parts of important group ceremonies such as initiation rites, weddings or preparations for battle, one hypothesis is that music evolved into a tool that fosters social bonding and group cohesion, ultimately increasing prosocial in-group behavior and cooperation. Here we provide support for this hypothesis by showing that joint music making among 4-year-old children increases subsequent spontaneous cooperative and helpful behavior, relative to a carefully matched control condition with the same level of social and linguistic interaction but no music. Among other functional mechanisms, we propose that music making, including joint singing and dancing, encourages the participants to keep a constant audiovisual representation of the collective intention and shared goal of vocalizing and moving together in time — thereby effectively satisfying the intrinsic human desire to share emotions, experiences and activities with others.

Jag finner resultaten och tesen rimliga. Det är nog ingen slump att organisationer — alltifrån staten till kyrkor och revolutionära kampgrupper — använder sig av musik för att försöka skapa enhet och glöd. Vad sägs om ”Rule Britannia” som exempel?

Själv blir jag, som individualist-atomist-autonomist, nervös av musikens förmåga att verka i riktning mot gemenskap och närhet. Det kanske kan förklara varför musiken inte spelar en så stor roll i mitt liv och varför jag, särskilt teoretiskt, kan tilltalas av udda, dissonant musik som snarast skrämmer iväg andra. (Måhända indikerar det att jag är hjärnskadad. Eller neurotisk.) Det normala verkar hursomhelst vara att söka gruppgemenskap genom musik — eller åtminstone att uppleva sådan gemenskap av musik.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine