Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

De lege lata, de lege ferenda

Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

  1. Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
  2. Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

Hårda ord i politiken

Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:

We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death

Och om Michael Heseltine:

And you’re just a Tory Swine

Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:

Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.

Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.

En straffande gud

Bertrand Russell ombads i ett brev att berätta om sin debatt med biskop Gore 1929 på temat ”Är kristendomens anspråk giltiga?”. Hans svar:

13 november 1958

Bäste mr Carpenter
Tyvärr minns jag inte alls vad jag fick för intryck av biskop Gore vid det tillfälle ni talar om. Det enda jag minns från den gången är att min son, som då var sex år gammal, led av en synnerligen smärtsam öroninflammation, som han snart skulle opereras för, och att en av biskop Gores vapendragare i debatten hävdade att all smärta är ett straff för begångna synder.
Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

När livet är hemskt

I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:

Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.

Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:

The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.

Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?

Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource. 

vanberg

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Ovetenskap i politiken

Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):

Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.

Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.

Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:

If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.

Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.

Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.