En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Två typer av konversation

Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen.  Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.

Finns liv efter döden?

I denna debatt mellan ateisten Christopher Hitchens och rabbinen Shmuley Boteach överraskar den senare med att formulera en syn på ”livet efter döden” som är något mer tilltalande än den man är van vid att höra från kristna företrädare:

Själv är jag dock även negativ även till denna uttolkning av ”ett liv efter döden” — jag vill i alla avseenden avvika från jordelivet i samband med döden — men som sagt, den är helt klart att föredra framför gängse kristna synsätt.

Se även inläggen ”Att veta utan att veta” och ”Hume på dödsbädden”.

Ska man argumentera?

På nätet utmanas man ständigt av argumentativa individer. Inte minst om man har en blogg, men även om man deltar i olika diskussionsfora. Jag hade en period mellan 1995 och 2000 ungefär, då jag ägnade enormt mycket tid åt nätdebatter, inte minst på olika BBS:er (som var populära på den tiden). Nuförtiden prioriterar jag annat för det mesta. När ska man välja att argumentera med andra? Arthur Schopenhauer ger som vanligt goda råd. Från ”Psychological Observations”:

As a sharpening of wits, controversy is often, indeed, of mutual advantage, in order to correct one’s thoughts and awaken new views. But in learning and in mental power both disputants must be tolerably equal. If one of them lacks learning, he will fail to understand the other, as he is not on the same level with his antagonist. If he lacks mental power, he will be embittered, and led into dishonest tricks, and end by being rude.

The only safe rule, therefore, is that which Aristotle mentions in the last chapter of his Topica: not to dispute with the first person you meet, but only with those of your acquaintance of whom you know that they possess sufficient intelligence and self-respect not to advance absurdities; to appeal to reason and not to authority, and to listen to reason and yield to it; and, finally, to cherish truth, to be willing to accept reason even from an opponent, and to be just enough to bear being proved to be in the wrong, should truth lie with him. From this it follows that scarcely one man in a hundred is worth your disputing with him. You may let the remainder say what they please, for every one is at liberty to be a fool — desipere est jus gentium. Remember what Voltaire says: La paix vaut encore mieux que la vérité. Remember also an Arabian proverb which tells us that on the tree of silence there hangs its fruit, which is peace.

Jag avvaktar med debatterande tills jag stöter på personer som uppfyller de aristoteliska kvalitetskraven. Sådana personer är å andra sidan enormt värdefulla — de hjälper en, genom kritisk konversation, att se om det man håller för sant och värdefullt verkligen är det.

Mycket debatt om religion

På senare tid har religionsdebatterna avlöst varandra i Stockholm. Jag tänkte tipsa om två:

Jag är inte säker på att debatter av detta slag övertygar någon som sedan tidigare har en viss uppfattning, men de kan möjligen påverka obeslutsamma åhörare och är hursomhelst underhållande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Svagt argument mot dödsstraff

Justin E. H. Smith, i en debatt med Gerald Dworkin:

For me, one of the strongest arguments against CP [capital punishment] has not to do with what it does to the criminal who is punished, but what it does to those involved in the application of the punishment.

Detta argument kan tolkas på två sätt:

  1. De som avrättar ser dödande som en normal rutinuppgift, vilket är en attityd som sprids till andra människor och områden och leder till mer dödande. Därför bör dödsstraffet avskaffas.
  2. De som avrättar mår dåligt av sitt arbete, och av omsorg om dem bör dödsstraffet avskaffas.

Vad gäller den första tolkningen har jag inte empirisk kunskap om huruvida prediktionen om attityd- och beteendeförändringar stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det — frågan är dels varför dödande skulle accepteras av andra personer och i andra sammanhang bara för att vissa utför dödande av dömda brottslingar och dels varför den aggregerade effekten skulle vara märkbar, då antalet som utför sådant dödande är få. Men även om prediktionen skulle stämma är det inte självklart att det talar till dödsstraffets nackdel: det beror på vilken typ av dödande vi talar om. Om det t.ex. rör sig om ett möjliggörande av abort eller eutanasi kan effekten ses som positiv.

Vad gäller den andra tolkningen har jag heller inte där empirisk kunskap om huruvida prediktionen om avrättarnas försämrade välmående stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det. Det kan t.ex. vara så att vissa personer anser att dödsstraffet är befogat och att de utför en god handling genom att administrera detta straff. Det finns inget skäl att tro att de mår dåligt av sitt jobb.* Rent allmänt anser jag vuxna människor kapabla att själva bedöma om de önskar utföra en viss arbetsuppgift, och om de mår dåligt står det dem fritt att byta jobb. Man kan också tänka sig att erbjuda psykologisk expertis som stöd i fall av negativa reaktioner, vilket kan lindra eller eliminera problemet.

Själv motsätter jag mig dödsstraffet, men inte av det skäl Smith anför utan därför att det inte finns klara belägg för att det avskräcker allvarliga brott: se ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Avskräcker dödsstraffet?”.

________________

*Jag har också mött ett snarlikt argument i debatter om eutanasi. Där är tanken att det är förkastligt att erbjuda någon läkare alls möjligheten att bistå en svårt sjuk patient som önskar dö, eftersom alla läkare kommer att må dåligt av en sådan sak. Men undersökningar visar att en relativt stor minoritet av läkare välkomnar dödshjälp, och om någon av dem som ser det som en god handling vill bistå, anser jag att de ska få göra det, med en förväntan om att detta inte kommer att inverka menligt på hur de mår. Lite statistik:
– En tredjedel av svenska läkare stödjer ett tillåtande av dödshjälp. (Ref.)
– Drygt en tredjedel av franska onkologer stödjer eutanasi som i Nederländerna. (Ref.)
– Mellan 11 och 27 procent av indiska och pakistanska läkare finner eutanasi acceptabel (dock små samples). (Ref.)
– 31 procent av läkare i England och Wales kan tänka sig att medverka till självvalt livsslut. (Ref.)
– En studie i Schweiz antyder att skillnader i inställning föreligger mellan onkologer, palliativa specialister och medicinstuderande. (Ref.)
– 22 procent av amerikanska onkologer stödjer läkarassisterat självmord. (Ref.)
– 36 procent av amerikanska läkare kan tänka sig att medverka till assisterat självmord (om det blir lagligt) och 24 procent till aktiv dödshjälp. (Ref.)